Vem blir mobbare?

Jag kommer ihåg slagen i bakhuvudet i trappan i Södervärnskolan.

Jag kommer ihåg klottret i viadukten vi Linds Växthus. Det var skrivet med blå spritpenna. ”Anna Thulin är en hora”. Jag var 13 år gammal.

Jag kommer ihåg skolavslutningen i 8:an då jag fick fly från Almedalen med dem efter mig skrikandes. ”Vi kommer aldrig lämna dig ifred”

De var två år äldre. De var mellan 5-7 st. Några drivande, några påhejande och några som aldrig sa något men bara hängde med. De var tuffa och de ville imponera på varandra. I drygt 5 år var jag trakasserad, mobbad och kränkt och vet än idag inte varför. De flesta av dom vände ju t o m bort blicken när vi möttes själva. Bara jag och en av dom.

Det pågick inte varje dag.

Idag träffar jag dem i mataffärer, på föräldramöten och på idrottsevenemang. Man spekulerar i att mobbare snabbt går vidare. Men att den mobbade inte kan göra det. Att de lider av detta hela sitt liv på något sätt. Jag tror att jag kan bekräfta det hittills.

Jag fick höra av kuratorn att jag kunde vara lugn en gång. Då 9:orna hade praktik. Någonstans där så försvann tilliten till vuxna. Hela vuxenvärlden svek. Mina föräldrar försökte givetvis hjälpa men det var ett krig som vi inte kunde vinna. Det slutade inte helt förrän mina plågoandar gått ut gymnasiet.

Jag blev kallad plugghäst av mina klasskamrater också. För att jag alltid satt kvar i klassrummet när alla andra gick till biblioteket för att göra sina grupparbeten. Det ingen visste var att jag inte vågade gå dit ifall mina plågoandar skulle vara där.

Jag har idag svårt att lita på människor. Jag gör helst saker själv. Och jag jobbar hårt. Det är sannolikt en av anledningarna till att jag 2004-2005 gick i väggen. Den sommaren minns jag ingenting.

Jag bestämde mig i höstas för att göra en föreläsning internt i Visby IBK för att prata om mobbningen som sker idag. På nätet. Det som kallas social media.

Anledningen till att jag gör detta är för att lyfta blicken på ledare och föräldrar. För att de skall få vetskap om vilka sociala media som finns idag.  Ja jag var själv drabbad som ni vet men då var det ansikte mot ansikte. Det som sker idag döljs. Det döljs i våra barn och ungdomars mobiltelefoner, datorer. I deras sovrum. Om ungdomarna inte öppnar upp och berättar för oss vuxna vad de råkar ut för kommer det fortsätta.

Idag pågår mobbningen, kränkningarna och trakasserierna dygnet runt. Mina föreläsningar handlar om sociala medier högt som lågt. Vad man använder idag på nätet, hur det används och syftet med dessa.

Varför är det så enkelt att mobba och kränka på nätet då? Jo! Det är för att man kan skriva precis vad man vill och man kan inte se den andres reaktion. Vilket gör detta mycket råare. Och när det även sker anonymt blir det en outhärdlig osäkerhet bland våra barn- och ungdomar. Vem hatar mig? Vem kränker mig?

Vem blir mobbad?

Vem är mobbare?

Att lita på andra är det svåraste.

Vem blir mobbad?

Vem är mobbare?

Min föreläsning har nu fått en större arena. Denna kan ni anmäla er till via SISU.
Pling pling – Social media

Kramas mycket <3

Om ni vill se en ganska hård och gripande film så kommer det en från URPlay här: Det handlar om dig

20 februari, 2016Permalink

Ett ord, bara ett kan krossa en annan människa

Startar året med att påbörja en ny högskolekurs. Jag började gå korta högskolekurser för några år sedan. Jag läser någon kurs vartannat år. Denna gång gick det snabbare då jag redan är igång med den ny ett år för tidigt egentligen. Alltid kvartsfart och distans. Denna gång blir det Socialpsykologi med inrikting på idrott. Distans på Högskolan i Halmstad. Förra året läste jag Utvecklingspsykologi 0-25 år. Och innan dess förändringsledning av organisationsstrukturer och organisationskultur. Jag börjar helt enkelt att knyta ihop säcken nu för framtida mål. Mål som bara för mig och ytterst få andra är kända. Det skall bli spännande och jag hoppas att orka satsa nu denna termin trots heltidsjobb och ledaruppdrag i föreningar. Jag har fått kurslitteraturen och det är några kg bok, på engelska. Jag är i himlen!

Men det som egentligen kommer att bli mest intressant just nu i närtid är ett nystartat pilotprojekt i Visby IBK som jag gör för föräldrar och ledare till barn och ungdomar över 12 år. Det handlar guidning i social media och om hur näthat kan se ut. Hur barn och ungdomar rör sig i social media idag och vad som är hett och inte.

Om hur utanförskap kommer till och förhoppningsvis väcker det frågor och tankar som i sin tur kan stötta och hjälpa barn och ungdomar idag. För kan vi få föräldrarnas förståelse och nyfikenhet kring detta och börja prata mer med sina barn kring detta så kan vi vinna en och annan som inte blir utsatt. Det kommer inte finnas några facit eller svar men en och annan aha-upplevelse är målet.

Jag kommer gå igenom hur tonårshjärnan fungerar i stort. Hur tonåringen faktiskt fysiologiskt och kognitivt fungerar hela vägen upp till att de är runt 25 år och hur de här sociala medierna litegrann flörtar med deras hjärna. Om varför det kan bli som det blir. Jag kommer visa inslag från olika appar. Som både kommer vara roliga och vissa fall rent näthat.

Till min hjälp har jag haft min 14-årige son. Han har fått stå ut med mängder av frågor från mig och han har stöttat mig allra mest i detta. Han borde få en medalj i tålamod. Jag tror att han direkt förstod syftet jag var ute efter och därmed hjälpte mig. Han är min stjärna i detta.

Det är en hel rad med olika medier vi skall ta oss igenom denna kväll. En del kommer några säkert aldrig ha hört talas om. En del använder de själva. En del kommer jag lämna nästan helt och bara omnämna då de nästan inte används längre av våra unga.

Kommer förklara huvudsyftena med de olika medierna enligt skaparna och hur de används idag. Ibland kanske det från början inte var tänkt för samma sak som det blev i slutändan.

Ett ord, bara ett ord kan för alltid sätta spår i en annan människa. Det kommer man få se på mina föreläsningar.

Kramas mycket <3

7 januari, 2016Permalink

Människan-pusselbitarna faller på plats

Jag blir ofta beskriven som drivande, strukturerad och engagerad i mitt yrke. Flera personlighetstester är gjorda på mig i olika sammanhang. Jag har gått kurser där man testat förmågor då jag leder människor på olika nivåer, i projekt och team. Jag har olika roller i olika grupper. De tester som betytt mest för mig är de tester som skickats till arbetskamrater samt till min privata umgängeskrets samtidigt där de skall beskriva mig med ett antal ord samtidigt som jag skall gissa vad de säger om mig. Resultaten har varit slående överensstämmande. Två helt skilda bilder av mig men samma beroende på om det är arbetskamrater eller vänner som svarat. Jag tror att människan är väldigt följsam i sina relationer och väljer roll beroende på grupp och uppgift.

Vilken roll tar du i dina olika relationer? Funderar du över det? Jag funderar mycket på det.

Jag var på ytterligare en ledarskapsutbildning inom innebandyn i helgen. En utbildning som plockar upp bland det viktigaste inom Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU). Människan! Inriktning för mig var spelare 12-16 år denna gång. Det handlade om ditt ledarskap och din förmåga till att leda andra och hur du leder dem. Lite besviken på övriga innebandygotland som inte var där. Vi var sex st totalt på den alla kategorier viktigaste utbildningen. Tre från min förening och tre från en annan. Vi hade väldigt bra samtal. Vi delade med oss. Vi var på olika nivåer från SSL-tränare till målvaktstränare. Varför är denna utbildning den viktigaste när du leder barn och unga samt de som är på väg mot elit, topp och bredd?

För om du inte har förståelsen för den kognitiva utvecklingen av de du leder så blir det svårt att ta hand om det som händer omkring dig. Du har din egen referensram men den är byggd på dina egna erfarenheter som kan vara nog så viktiga men det finns andra referenser också. Tänk dig att du levt ett väldigt lugnt och fridfullt liv. Det har varit kärnfamiljen. Mamma, pappa, syskon. Släktmiddagar. Julfirande. In i din trupp kommer det en kille el tjej som inte har mamma och/eller pappa. Får inga julklappar eller åker inte på släktmiddagar. Har inte råd att åka på cup, köpa träningsoverall. Hur gör du för att förstå denna individ med din referensram? Om du inte kan förstå individuella skillnader mellan människor och att kronologisk ålder inte betyder att de är på samma planhalva mentalt så kommer du stå där och fundera på vad var det som hände när de slutar eller beter sig illa mot varandra. För det är en verklighet. Vi har den ständigt i alla idrotter.

Vi behöver ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt. Ett mantra som sprider sig genom innebandysverige. Vi behöver förstå vårt eget ledarskap och relationer spelare emellan. Det är lika komplext mellan barn och unga som mellan vuxna. Ni älskar inte alla ni jobbar med. Det är samma med våra spelare. Och de kan vara uppåt 20 st som du som ledare skall föra mot samma mål om ni har uttalade sådana.

Man talar om Svenssonmodellen. Se bild.

Svensk Innebandys Utvecklingsmodell bygger på denna.

Svenssonmodellen

Jag började under utbildningen fundera på hur vi byggt den ledarstab som jag mest är verksam i. Och då slog det mig. Vi täckte alla delar kompetensmässigt i Svenssonmodellen för den åldern vi tränar. Det jag nu behövde göra är att se vilka personliga kvalitéer som var och en har inom de olika delarna när det går bra i gruppen med innebandyn och dynamiken men även när det blåser. För det kommer att blåsa. Vi behöver kunna hantera stressade och pressade situationer. Både vi ledare och spelare. Vi behöver glädjas och skratta med varandra.

Jag tänkte tillbaka på att jag har jobbat hela hösten för att få in 9 st nya killar i laget. Ett lag som spelat ihop i 5-6 år skulle ta emot 9 st nya fantastiska killar. Varför känner vi idag att vi har lyckats?

Vi tog de olika delarna och byggde ett pussel. Min roll är att hantera det mentala. Veta så mycket om mina spelare som möjligt och vara lyhörd för deras behov. Kunna se om någon inte mår så bra utan att de säger något. Se till så att vi jobbar med feedback på ett bra sätt. En annan av ledarna har förmågan att vara lugn och metodisk i sin pedagogik. Kunna förklara och rita. Ytterligare en är duktig taktiskt när de behövs och kan tänka ut situationer på planen som görs till övningar. En tredje kan bygga upp en stämning i laget som kan lyfta taket om det krävs. Vi har ledare som jobbar med målvakter som kan mycket om teknik och spelsystem. Vi har fysfenomen som håller i spelarkroppens fysik. Vi använder oss av alla delar. Jag tror det är nyckeln.

Nu tar vi det ett steg längre. Vi kommer denna vecka göra tester där vi analyserar vilka vi är och hur vårt ledarskap ser ut. Analysen gör vi tillsammans efter att testresultaten är klara och så ser vi hur vi kan utnyttja våra förmågor på bästa sätt. Det kan tyckas vara väldigt ambitiöst. Det var första reflektionen jag fick från en utanför idrotten. Men jag tänker så här- Om vi skall ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt och skapa en framtida bild hos våra unga idrottare att deras fritid och idrott var bland deras lyckligaste i deras uppväxt så behöver vi skapa förutsättningar för att lyckas. Vi behöver se människan bakom innebandyklubban och vi behöver förstå varandra.

När vi gjort detta skall vi träffa laget. Då skall de få jobba med copingstrategier för att hantera stress och oförutsedda händelser. Då skall de få gräva djupare i vilka de är och hur de uppfattas utåt. De har redan gjort detta för några år sedan. Men våra nya spelare har inte gjort det. Nu tar vi ett steg till. Det är då vi skall jobba med ”En för alla, alla för en” som är säsongen 2015/2016s ledord i Visby IBK P99/01.

Och glöm inte…
Kramas mycket <3

7 december, 2015Permalink

Döm inte, älska förutsättningslöst

Ikväll var jag på jobb i ett av föreningens innebandylag för att prata självkänsla och självförtroende. Vad som är skillnaden mellan de båda och hur man kan hjälpa varandra och sig själv att bygga upp sin självkänsla. Det slår mig varje gång hur fantastiska dessa killar är som tänker till och hur glad jag är varje gång jag varit ute och jobbat. De reflekterade och de gånger det var tyst så såg man kvarnarna mala uppe i huvudet på dom.

Vi pratade om hur tonåringar kan känna sig, hur de känner sig ibland, hur jag själv kände mig som tonåring. Jag berättade hur jag jobbar med mina andra lag och jag berättade att ordet tonåring är ett ganska nytt begrepp om man ser till hur länge vi levt på jorden. Att någonstans på mitten av 1900-talet så kom man på att det fanns ett stadie mellan barn och vuxen. Att det är en omvälvande tid där mycket händer och att man kan tappa bort sig innan man hittar hem igen.

Vi pratade om självkänslans betydelse för att kunna hantera situationer och vad man kan göra för att öva upp sin självkänsla. Ikväll fick de en ganska tuff uppgift. Deras uppgift var att skriva till varandra. De skulle skriva hur de kände för varandra innuti. Enda instruktionen jag gav dom var att det inte fick handla om prestation. Utan hur jag värderar min kompis i positiva ordalag för den han är. Det blev väldigt tyst ett tag. Man är genrellt inte van vid att beskriva varandra så här. Allt de skrev till varandra var helt anonymt. Jag samlade sedan in alla papper efteråt och kommer sammanställa detta till var och en. Vad deras lagkamrater skrivit till just mig som lagkamrat och det är helt avidentifierat. Om några veckor kommer de få ut inplastade kort med hur deras lagkamrater känner för dom. Att de är värda för dem de är. De lag jag tidigare gjort detta med får en mysig stund när de får ut sina kort och får läsa hur mycket de är värda och betyder för sina lagkamrater. Det brukar bli en härlig stund.

I mitt förra inlägg ”Varför mår unga så dåligt?” tog jag upp vetenskapen om ungdomshjärnan om varför det rent fysiologiskt är som det är upp till 25 år.

Som jag berättade för laget ovan så skall våra ungdomar leva genom en period i livet där det händer mest omvälvande saker i deras liv och ut på andra sidan kommer en vuxen person. De skall reda ut sin identitet. De skall växa in i kroppen. De skall ha sina kompisrelationer och en del sina kärleksrelationer. Vem är jag och vem är du är existentiella frågor som de jobbar med.

Jag tänker att om jag skulle vara tonåring idag och kanske min vardag kantas av anonyma inlägg på social media, kläd -och utseendets, att vara någon så hade jag behövt en vuxen som kunde förstå mig när jag behövde. För det är lite så. Man behöver dem när man själv vill. Man vill inte ha predikningar.

Det är en hårdare värld idag. Det är en värld där kontakten med andra människor flyttat ut från ungdomsgården och på sin höjd heta linjen för 20 år sedan till en anonym värld på KiK, Snapchat, Jodel och Ask.fm. Där man med det skrivna ordet kan förstöra andra människor och inte reflektera nämnvärt över det. Där man kan slå ner en annan människa genom ord och näthat. Vad gör det för våra ungdomars självkänsla?

Jag tänker att vi vuxna behöver vara väldigt försiktiga med att döma. För dömmer vi och förmanar för mycket kommer de sannolikt att testa oss ännu mer eller tystna helt, eller utåtagera för att få annan typ av uppmärksamhet. Det klart att de skall känna till risker med olika saker genom att vi vuxna besitter en viss erfarenhet. Men de skall bryta sig loss från oss, det är en del av det. Har vi förtroende för dom och vi ömsesidigt litar på varandra så kommer de sannolikt att lyssna på oss.

Det här med tider t.ex. Tider kan vara en källa till irritation och gräl. ”Alla får vara ute till 02:00”. Flera gånger har jag pratat med andra föräldrar och rett ut vilka tider vi skall ha för våra söner. Det känns otroligt bra att ha den dialogen med andra föräldrar. Jag litar på min son. Jag ger honom en tid och för att kunna slappna av eller kunna somna så är vi överens om att när han kommer hem väcker han mig och berättar kort hur kvällen varit. Avstämning och jag ser att han mår bra. Vår tillit har byggts upp av detta enkla knep. Han vet att jag kommer att lita på honom så länge han gör detta när han kommer hem. Överenskommelsen är även denna: Han ringer el sms:ar så fort han blir lite senare. Även om det bara är 5 min. Våra regler fungerar bra. Han har aldrig misskött detta. Och han kan alltid ringa mig. Har det hänt hans kompisar något så kan de fortfarande alltid ringa mig. Den tilliten är otroligt viktig. Numera behöver vi inte stämma av tiderna längre. När han går ut genom dörren säger han ”Kommer vanlig tid morsan.”

Jag tror inte heller att det kommer att hjälpa att tala om för dom hur de skall göra i olika situationer. De måste hitta sin egen väg och veta att vi står bakom dom. Därav inte sagt att det inte skall finnas regler. De mår bra av regler. Men ibland måste vi sluta att ge råd och tips och låta dem utforska. De värdegrunder ni har i er familj kommer att prägla dom i alla fall. Någonstans finns det en grundsten som du lärt ditt barn som är svår att rubba.

Jag tänker att jag själv kan ha svårt att inte ge tips och råd när de exempelvis sliter sitt hår här hemma med prov och läxor. Men de är ju inte jag. Vi är inte klonade och har samma förutsättningar. Jag brukar fråga hur det känns bara. Vad vill ni att jag förhör er på? Vad är svårt i detta ämne?

Varför är det då viktigt att prata med om saker känns? Jo, för att det är viktigt för att komma i kontakt med sig själv och sina värderingar och känslor. En blyg och försynt person kan ha svårt med det. Men be dem då hellre fundera ett tag och ta fram en sak som de känner. Vissa pratar jämt och om allt. De är oftast lättare att läsa av också. De är som öppna böcker och man vet att de är på väg att hitta på tveksamma saker innan de gör det. 🙂

Ser vi våra ungdomar idag? Ser vi våra ungdomar på riktigt idag?
Gör du det?

Kramas mycket <3

 

18 november, 2015Permalink

Varför mår unga så dåligt?

Jag var på ett seminarium för över ett år sedan och lyssnade på Peter Währborg, professor i beteendemedicin, docent i kardiologi, leg. läkare, psykolog och psykoterapeut. Det handlade om Stress hos barn och ungdomar, en föräldrafråga?

Aldrig förr har barn och ungdomar mått så dåligt psykiskt som de gör idag. Man menar att det nya moderna informationssamhället kan vara orsaker och att två epoker nu möts. Barn och deras vuxna föräldrar. Dessa två epoker hänger inte ihop. När föräldrar av idag inte vet vart deras barn håller hus i vårt nya informationssamhälle så blir det problem. Det blir problem för att den verklighet våra ungdomar är i är något overkligt för en del vuxna. Det kan både vara skrämmande och ointressant för föräldrar och något man inte orkar lära sig.

På bara några decennier så kännetecknas inte vår tid av industriproduktion på samma sätt som förr. Vår tid handlar mycket mer om hjärnor. Vi ställer mycket högre krav idag på hjärnans förmåga att tänka ut smarta lösningar än att producera el utföra industriarbeten. Men vår hjärna ser likadan ut nu som när den bildades i börja av evolutionen.

Kraven på våra barn och ungdomar är högre gällande prestation – vad de alltså kan. Förväntningar i PISA-rapporter och förväntningar på att våra barn skall klara saker som de för 50 år sedan inte behövde. Vi utvecklar saker i en takt som är mycket högre än tidigare.

Jag har spelare som har så mycket prov och läxor varje vecka att de inte hinner träna. Träna som gör att de mår bra. De sitter kväll efter kväll och kämpar och blir tröttare och tröttare. Vissa veckor sitter de med 3-4 prov, de 14 år. Jag har inga åsikter om prov och läxor men jag tror att vi behöver börja lyssna på våra ungdomar på ett annat sätt.

Vår hjärna mognar ända upp till 25 års ålder och det som mognar sist är de delar som sköter kontrollen över beteende och emotioner samt impulser och koncentration. Även det som har med beslutsfunktioner, överblick och bemästringsstrategier är det sista som utvecklas längst fram i hjärnan. Det vi idag alltså behöver använda oss av allt tidigare i åldrarna. Om vi nu säger att vi ställer höga krav på 14 åringar som inte har mognat färdigt så leder detta inte sällan till psykosociala problem. Den sociala kompetensen och det emotionella som då mognar sist gör att vissa barn och ungdomar inte orkar med. Barn måste ges möjlighet att tillägna sig detta och det får de inte idag.

Beteenden då? I o m att hjärnans delar för impulskontroll mognar sist kan det även förklara varför vissa tonåringar har en framtidsvision som sträcker sig till nästa måndag ungefär. Och även varför de kan tänkas reagera kraftigt på olika saker och inte bry sig det minsta om andra saker i det som kallas ungdomsegocentrism. Som tror att ”alla får vara ute till kl 02:00 när de är 14 år gamla och alla har dyra kläder och de coolaste prylarna”. Detta beror på den inre publik tonåringen har i hjärnan och en sammanslagen idé från flera de känner runtomkring. Det kan vara en förklaring till varför barn och ungdomar har beteenden som vi vuxna har svåra att förstå.

Hjärnan är väldigt känslig för stress och barn tål inte den psykosociala påverkan som ibland drabbar dom. Tänk er de anonyma påståendena på ask.fm eller Jodel. Hur skall man som 13-åring kunna värdera sanningshalt eller värdet av dessa inlägg. Utan att se den andre i ögonen. Jag blir bekymrad när jag hör föräldrar till ungdomar berätta för mig att de inte vet vad Snapchat är, Jodel el Ask.fm. Och de är inte heller intresserade av att veta.

Barn och unga har nämligen inte fått de strategier som behövs för att hantera sin livssituation som vi vuxna har och det är vi vuxna som måste hjälpa dem med detta. Och ibland hjälper det inte ens att vi vuxna gör allt vi kan.

Om vi går in på självkänsla…
Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i Självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En hög självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker.

Vi behöver se varandra utanför det vi presterar. Möta varandra och visa varandra att vi duger som vi är.

Jag håller på att tjata hål i huvudet på föräldrar som det första de gör efter t.ex en match rosar barnet för hur många mål han eller hon gjorde och helst skriver det på Facebook också istället för att fråga barnet hur matchen kändes. Om ni tror att det kommer att gynna deras fortsatta idrottsliga karriär så kan det bli det motsatta, så sluta snälla. De gånger jag hör föräldrar ge pengar för varje mål deras söner eller döttrar gör så vänder det sig i magen på mig. Vad belönar vi??? De vill ju givetvis ha pengarna och kommer kännas sig totalt misslyckade när de inte gör målen och det kan tyvärr låsa sig helt p.g.a. prestationskrav. Nej… vad jag tror kommer betyda något är skapa individer som älskar livet och älskar varandra.

För det du gör som förälder och vuxen och hur du agerar kommer att följa dem för resten av deras liv, du är deras GPS. Du har gett dem arv och nedärvda gener så de kommer försöka förstå dig, sig själva och de runtomkring.

Du bygger dem från den dagen de ser det första dagsljuset. Bered dem för att bli självständiga och individuellt tänkande människor. De behöver få utforska, testa och vara jobbiga. De behöver vara älskade. De kommer att klara det om du hjälper dem och är deras GPS när de behöver.

I denna vecka kommer jag jobba med ett nytt lag och dess individer. Vi kommer jobba med självkänsla och självbild. Jag ser så framemot detta.

Kramas mycket <3

15 november, 2015Permalink

Att förstå konsekvenser och göra kloka bedömningar

Ett resonemang kring att utöva fler idrotter och hur ungdomen egentligen rent kognitivt fungerar i tonåren när vi ställer krav på dom att välja idrott.

Jag träffar många unga människor främst killar inom idrotten varje vecka. Jag är involverad och tränare, ledare i tre innebandylag varav två är i ungdom -och junioråldern och ett fotbollslag. Alla forskningar säger samma sak. Att unga behöver kunna utöva flera idrotter så länge som möjligt och att specialisering i unga år inte är bra för senare utveckling, elitsatsning och livslång kärlek till idrott.

Tänker så här:

  • Om de satsar för tidigt på en idrott så är sannolikheten större att de tröttnar då en genomsnittlig idrottskarriär är ca 11 år. Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge, sedan 5-6 årsåldern. Har vi då även specialiserat dom så kan det bli ännu tidigare.
  • Utövaren kanske inte växer lika snabbt som sina lagkamrater och av den anledningen blir bortselekterad av okunniga ledare som tror att storleken vid 13 års ålder speglar verkligheten vid 18 års ålder. Du tappar utövaren då det satsas på de ”stora”/välbyggda killarna/tjejerna och dessa spelare kommer få mer uppmärksamhet för man satsade på några få. Och om de vi satsat på tröttnar då i sin tur så har vi bara förlorat. Utövaren som blivit bortselekterad av olika anledningar har själv all anledning till att ifrågasätta men gör det sannolikt inte för att en vuxen vet bäst. Självkänslan dyker i botten.
  • De som specialiserar sig tidigt inom sin idrott och går upp på 4-5 pass i veckan kan tröttna av all träning. Även unga människor behöver vila och uppehåll.
  • Tänker även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren. Vem vet vad som kommer ut på andra sidan. Den rediga pojken eller flickan som är 12 år väljer en annan väg efter några år och inte alls den idrott som var roligast när de var 12 år. Har den då något att komma till?

Det jag som vuxen, mamma och även tränare reflekterar över här är:
Varför skall de välja?
Varför skall de behöva bemöta sina tränare när de en dag inte orkar träna för att de har plugg, vill vara med sina kompisar eller bara vila?
Hur skall de klara skolan med ett träningsschema som innehåller mer timmar än en elitidrottares för att de försöker kombinera två idrotter eller kanske tre. En riktigt tuff vecka kan det även vara så att det är matcher i båda idrotterna så vi är uppe i drygt 15 timmar idrott.

Och så undrar vi varför de är så trötta. ”De gör inget annat än att sova när de är hemma?!” Konstigt… Eller. ”De är så trötta på kvällarna att de stupar i säng.”

Jag kan ju ärligt säga att jag är inte förvånad. Jag är inte heller förvånad att klubbarna vill att dessa skall vara på just deras träning. De vill ha många på träning och kvalité att kunna spela två-mål eller göra övningar med många spelare. Är det kanske ledarna vi då skall utbilda istället?

Men en sak som är viktigt i detta är att vi måste sluta konkurrera om spelarna nu. Detta jagande av unga spelare kommer inte att hålla. Med krav på träningsnärvaro för att spela match så kommer han eller hon förmodligen sluta med allt till slut för de klarar inte kraven. Kommer de bli så pass bra i någon idrott att de skall spela i ett representationslag eller A-lag så kommer det när de börjar komma ur puberteten och på väg mot att bli vuxna.

En spelare som känner sig tvingad att gå på träning pga att ha kravet på sig hemifrån el från ledare att de annars inte får spela match kommer inte att prestera på sin bästa nivå. Ni vuxna vet väl själva hur det är när ni får en arbetsuppgift som ni inte vill göra.

Jag som ledare får ju förutsätta att de som kommer på träningarna vill vara där av egen fri vilja och de som inte kan komma vissa pass har anledningar som duger för dem själva. För jag lägger ju själv mellan 10-20 timmar i alla mina lag varje vecka av egen fri vilja.

Jag får höra av några av mina spelare att tränare i andra idrotter sagt att de skall satsa på deras idrott, att de är bäst i deras idrott och att de vill att de satsar där. Ärligt nu?! De är mellan 12 och 14 år gamla. De skall vara ”bäst” om 5-10 år om de ens vill bli bäst?!

Ni ledare därute måste sluta att påverka era spelare till val av idrott. Anledningarna är bl a dessa:
1. De behöver utvecklas både kognitivt och fysiskt flera år till innan de väljer.
2. De är lojala mot er och de skall inte behöva ställas mot val. Det leder till samvetskval och oro.
3. De kommer att komma till er tids nog om de vill det.

Om ni i era policys måste ta ut lag utifrån träningsnärvaro för att göra det rättvist mot ”alla” bör ni skapa lag som har andra kriterier för att de skall stanna kvar i idrotten. Idrott för alla.

Behöver de även göra sina läxor på era träningstider så betyder det att de är en tänkande personer som värderar andra saker också och en framtid vid sidan av idrotten.

De är i ett prestationssamhälle där de blir bedömda vareviga minut. Prov, läxor, utseende. Betyg och så träning. Instagram andra sociala medier.

De vill träna för att de vill det. De gör det främst för sina vänner och kamratskapen. De älskar sina idrotter och de kan inte närvara på alla pass. Men de skulle nog gärna vilja för att vara dig som tränare lojal.

Att välja och ställas inför orimliga krav när man är i tonåren fungerar inte av andra orsaker heller. Innan du är 25 år så har pannloben inte växt klart i hjärnan. Pannloben har som uppgift enkelt beskrivet att den samordnar andra delar av hjärnan och har hand om impulskontroll, planering, utförande av planer samt omdöme. Så det vi kräver av dem är inte utvecklat ännu. Ni tror kanske att ni har en vuxen människa framför er? Jo hjärnan väger lika mycket som en vuxens men den är inte klar än.

Jag kan också koppla detta till hur samhället ser ut idag. De normer och bilder som förmedlas till våra ungdomar kräver att de kan göra bedömningar och se konsekvenser. De ställs hela tiden inför olika situationer. ”Är detta sant eller inte?” ”Jag vill testa det och det och det och inte göra det och det.” ”Nu gjorde min bästa kompis så här, det måste jag också testa.” Och allt detta skall hanteras i deras inte färdigväxta hjärna. Om idealen är att vara högpresterande, kunna köpa vilka klädmärken som helst, vara vacker, snygg, smal och smart, kan det vara svårt att vara nöjd med den man är för det är en orimlig bild som ställs inför den stora massan. Vår tid kännetecknas också av allt fler val och möjligheter runtomkring oss. Vi kan välja elbolag, mobilabonnemang, de kan t o m tagga upp sina fotbollsskor med sina namn och välja färg från skoleverantörernas webbsidor, alla dessa val och alla dessa krav de får på sig gör det omöjligt att få vara liten.

Det är därför otroligt viktigt att vi hjälper våra ungdomar att skilja på prestation och självkänsla och att vi bygger individer som inte skall behöva kriga varje eviga stund av deras vakna tid. Att inte behöva ställas inför svåra val som gör att de inte får vara unga.

Du som vuxen behöver försöka ha ett helikopterseende och försöka komma ner på ungdomens nivå, med din egen erfarenhet och se på hur ungdomens verklighet ser ut därifrån. Det handlar också om att du behöver berätta att du ser och förstår utan att döma dem utan hjälpa dem istället.

Och de litar sannolikt på er. Låt dem då få en bra uppväxt inom sin idrott där de orkar vara unika och älskade för dem de är utan att ställa krav på något som skall vara lustfyllt och lyckligt som deras idrott. De kommer att komma på detta tids nog. Och det är inte för sent att börja med en idrott när man man 12 år eller 14 år heller. Det är vi vuxna som leder dem. Vi behöver låta dem vara nybörjare. Vi behöver lära oss att ta hand om detta. Detta kan exempelvis vara anledningen till att fler och fler gym får yngre medlemmar, där flera tidigare hållit på med lagidrott. Där behöver man inte kunna en mängd olika saker för att delta. Man är nybörjare som 15-åring. Och det är helt ok. Det måste fungera även inom lagidrotten. Det är organisationen att ta emot nya som sätter begränsningen.

Och glöm inte…

Kramas mycket <3

1 oktober, 2015Permalink

Operation Nystart

Ikväll åker vi på cup. Det är många matcher som skall spelas. Vi kommer spela minst sju matcher och vi har en helt ny trupp.

När man jobbar med det lag som jag gör så slås man av vilka fantastiska individer det är. Jag har känt många av dom sedan de var 6-7 år gamla, de är nu 14 år. De har hängt ihop i vått och torrt. För någon vecka sedan hade vi lagsamling.

Jag kallade denna lagsamling Operation Nystart. Vi har fått nio stycken nya innebandyspelare i laget inom loppet av någon månad och vi behövde få ihop laget och teambuilda. VI är just nu 27 st i laget och till denna lagsamling kom 26 st. En var bortrest! Jag var så otroligt stolt för att de tar dessa samlingar på största allvar.

Vi jobbade med Lära känna-övningar, gruppövningar, spelregler och så hade de ett längre pass innebandy där vi satte spelsystem, boxplay och powerplay. I lugn och ro.

Inledningen skulle innebära lite utmaning för mig och det blev en hel del repetition för de spelare som vart med på hela resan. Jag beskrev för alla hur vi jobbar. Vilka metoder och verktyg vi har för att göra varandra till vinnare. Den sortens vinnare som vinner i livet. Jag introducerade återigen ALM-trädet och Må-Bra-Kontot samt Misstagsritualen. Vi har lärt oss att hantera våra svårigheter och jag ser flera av mina spelare verkligen växa med uppgiften att försöka tänka positivt och tänka på nästa löpning, nästa skott eller nästa räddning istället för att fastna i ältande av misstag. För som ni vet så lär vi oss av våra misstag.

Min uppmaning till dem inför vår nya resa var:

  • Vi skall alltid behandla varandra med respekt, detta för att alla är lika värda.
  • Vi skall lyssna på varandra och ge positiv feedback så att vi kan utvecklas tillsammans.
  • Vi skall uppmuntra initiativ hos varandra då vi visar att vi tar ett steg längre och är i vår utvecklingsfas.
  • Vi är överens om att alla insatser under de olika faserna i vår grupp är värdefulla för att vi skall komma framåt.
  • Vi är överens om att det är ok om någon vill avstå att delta aktivt i någon övning, vi ska alla respektera detta och ingen skall behöva ge någon förklaring.

Jag frågade dem vad en grupp är. Några menade att en grupp är bara en samling personer. Jag var så glad över det svaret för det var det jag ville höra. Jag frågade då vad ett team är. Någon svarade. Det är mer än en grupp. Det är ett lag som är tighta. Vi var nu överens om att vi skulle gå från grupp till team. För att nå dit bad jag dem att dela med sig av sina erfarenheter, misstag och ge varandra möjligheter för att nå lite längre. Att om någon behöver stöd och hjälp så ger vi varandra det. Att om någon kommit längre så är vi glada för varandra.

I vårt team så pratar vi öppet med varandra. Vi jobbar tillsammans. Vi vill göra varandra bra utan att ha prestige i det vi gör. Vi kommer att ställa upp för varandra och när det går bra så firar vi. När det går dåligt så kan vi deppa men vi gör allt tillsammans. Orden för dagen var: ”En för alla, alla för en.”

Jag pratade en del med dem om att de skulle skapa rutiner tillsammans. Många önskar musik. De vill ha musik med i det mesta de gör. Genom det vi kallar uppvärmning så har de musik. Önskemål kom om att ha musik i omklädningsrummet även på träning. Varför inte tänkte jag. Det kan de få ha. De har vissa ritualer och rutiner på uppvärmning också. Mycket styrt av oss ledare men accepterat. De gör på samma sätt varje gång.

För att mjuka upp dem så satte vi igång enkelt. Ni kommer vidare genom att klicka på länkarna nedan eller så kan ni gå via menyn Innebandylaget

10.1 ALM-träd, Må-bra-konto och misstagsritualer
10.2 Räkna
10.3 Stå på led
10.4 Vända på presenning
10.5 Jag tycker om…
10.6 En sanning och en lögn
10.7 Spelregler 2015/2016

 

18 september, 2015Permalink

Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?

Jag jobbar efter en tes som ledare. Det handlar om att jag vill utveckla andra. Inte bara som idrottare utan som människor. Jag har detta som ett mantra i allt jag gör.
”En tränare är en person som lockar fram extraordinära prestationer från vanliga människor. En person som med tiden hjälper vanliga människor att bli extraordinära”.

och

”Om dina handlingar inspirerar andra till att drömma mer, lära sig mer, åstadkomma mer och bli mer. Då är du en ledare.”
– John Quincy Adams

Det innebär att det jag gör på planen vill jag skall stödjas av något av detta ovan. Hade jag haft en idrottare att koncentrera mig på så hade vi kunnat stämma av efter varje pass. Jag har mellan 20-25 st att koncentrera mig på i de yngre åldrarna och mellan 15-20 st i de äldre på varje pass.

För de äldre spelarna gör vi planer. Vi jobbar med taktik i vissa fall. Vi övar vissa typer av skott. Vi övar visst försvarsspel. Vi pratar hela tiden om hur vi skall träna, vara och agera. Jättebra kanske ni nu tänker. Men livet som tränare är ganska komplicerat egentligen. För hur mycket jag än tränar mina spelare så kommer det en dag då jag på match el träning hör föräldrar från sidan som instruerar sina barn eller skäller på mig eller sitt barn.

Vårt lag har hittills varit väldigt förskonat från detta och jag säger förskonat då det är så det är. Vi tränar flera pass i veckan, helt ideellt, det blir som ett kall och en livsstil. Jag kan lägga timmar på att prata med spelare. Att ge individuella tips. Att på min lediga tid öppna för en verksamhet dit man kan komma och träna. Vi har i omklädningsrummet tagit fram en taktik el ett sätt att spela el en tanke med vår träning och så får spelaren instruktioner från någon annan än sin tränare, sin förälder som sitter på läktaren.

En fråga nu: Vart lägger barnet sin lojalitet? Jag kan säga så mycket som att barnet får väldigt svårt med sin lojalitet och hur han eller hon skall agera. Föräldern är familj och tränaren är ofta en person som barnet ser upp till. Jag satt på ett sammandrag i innebandy förra hösten i en av Gotlands sportanläggningar. Vi hade jobbat stenhårt i vårt lag med att ha roligt, spela rolig innebandy och använda oss av varandra så mycket det bara går. Att göra high-five när vi kom in och bytte av varandra. Vi jobbade mycket på glädjen och pratade aldrig om målen. Det finns ingen resultaträkning när man är 7 år gudskelov. Vi hade gjort en fantastisk match! Vi hade så roligt ihop och killarna var överlyckliga. Vi går upp på läktaren gemensamt och sätter oss och fram kommer en förälder. ”Åh va många mål du gjorde!!! Jag räknade till minst 4 st. Va du är duktig.” Pojken tittar på mig. Tittar på sin förälder. Tittar på mig igen. Rullgardin ner… Jag tog varsamt föräldern åt sidan och förklarade vilka små tips våra killar hade fått. Föräldern förstod då vad det hela gick ut på. Vem som leder laget. Vem som instruerar och ger tips. Och vad vi uppmuntrar. Jag tror det blev ett uppvaknande.

En annan match tidigare. Jag står nere på planen. Hör från läktaren. ”Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?” Det är en spelare som blir instruerad av sin förälder. Jag hör inte ett enda uppmuntrande ord från läktaren. Inget positivt från föräldern. Spelaren springer förvirrat omkring på planen och vet till slut inte vad han skall göra. Likadant där. Får ta undan föräldern efter matchen och förklara vad som händer när barnet får instruktioner från flera håll samtidigt. Och hur det hämmar honom.

När jag nu hanterat detta vid fler än ett tillfälle så blev det på något sätt starten för att göra något nytt. Jag har utbildat mina äldre spelare i flera år nu om hur de kan tänka i svåra situationer, hur de kan jobba med sina mentala målbilder och hur de skall vara mot varandra. Nu är det dags för föräldrarna. Jag klurar ännu på upplägget. Då hela mitt egna material har varit baserat på Världens bästa coach och allt mina spelare gått igenom med mig kommit från frön där så jobbar jag vidare på det konceptet. Jag grundade för något år sedan genom att skicka ut ett föräldrabrev. Ett brev där jag bad dem vara ett stöd.

Jag bad dem om några enkla saker:

  • Ni behöver vara vårt och era barns stöd.
  • Uppmuntra och lyssna utan att ställa krav på era söner.
  • Vi skall se helheten tillsammans.
  • Var där för era barn.
  • Ha kommunikation med oss.
  • Passa på att njuta av era barns utveckling.
  • Beröm en prestation ärligt och våga uppmuntra andras barn och motståndarlag.
  • Älska dem förutsättningslöst.

Efter en träning el match

Fråga alltid sonen först efter en träning el match hur det varit. Låt sonen tala först.

  • Vad var bra?
  • Vad var mindre bra?
  • Vad lärde du dig? (det kan vara en känsla el en teknik, inget av det är fel)

Det du själv kanske tror du sett på träningen el matchen kanske inte alls ha upplevts så av din son. Det han hans verklighet.

Tips: Att klara av att uppmuntra sina barn utan att ge instruktioner är svårt. Ni är deras GPS i mycket annat. Det bästa är att försöka sluta använda er av verb när du hejar på barnet. Här är ett exempel: ”Passa bollen till Kalle” (instruktion). Tänk så här istället. ”Fin passning till Kalle, Lars.” (uppmuntran) Det ger en uppmuntran istället för instruktion och efter utförandet som spelaren gjort. Ju mer utrymme du ger ditt barn desto mer självständig blir han eller hon och klarar av att fatta egna beslut.

Jag kommer jobba vidare med ALM-trädet med mina spelare och nu även föräldrarna. Att få fokusera på sin egen prestation istället för resultat kommer minska oron och öka självförtroendet. Att helt koncentrera sig på det du kan kontrollera. ALM står för Ansträngning, Lärande och förbättring, Misstag är inget farligt. Finns att läsa om hur jag gjorde här. När vi ännu jobbar med det som är mjukt så kommer mina föräldrar få lära sig mer om Må-bra-kontot också. Det som deras söner för längesedan lärt sig. Finns att läsa om hur jag gjorde här.

Ser fram emot många intressanta samtal med föräldrar under säsongen.

Jag får väl återkomma med hur det gick 🙂

Kramas mycket <3

10 augusti, 2015Permalink

Skulle du kunna va kompis med någon som är tjock?

Ja hade egentligen lovat att inte prata näthat eller mer mobbning just nu. Det var utmattande med det inlägg som varit en del av mitt liv men jag är så oerhört glad och samtidigt ledsen för att jag publicerade det. Tack för er feedback och ert stöd både på inlägget, i verkligheten och i privata meddelanden. Men i o m att det inte verkar vara speciellt många vuxna som vet vad som pågår på nätet idag så är det dags att vakna.

Detta skriver barn och ungdomar anonymt till varandra på Ask.fm.
Detta skriver barn och ungdomar anonymt till varandra på Ask.fm.

Det ni ser på bilden är stickprov jag gjort på Ask.fm. Bland ungdomar från hela Sverige. Har helt enkelt googlat på vissa ord och Ask.fm.

Det går ut på detta:
Du säger ett påstående eller ställer en fråga (anonymt eller med ditt användarnamn) och sedan dyker det upp i mottagarens flöde som den sedan svarar på eller bemöter. Först så ser ni de rent kränkande uttalandena i bilden och jag har även lagt med frågor. Som t.ex. Alla som gillar, Betyg A-F? Alla som gillar påståendet el frågan kan nu vänta sig ett betyg på sitt utseende i sitt eget flöde av den som fått frågan. Det är nu det blir intressant. För det är ibland uppåt 50-60 st som vill ha sig själva betygsatta. Ibland människor som inte ens känner mottagaren ifråga utan det handlar om att bedöma en bild då. Men även de närmsta vännerna. Som om jag skulle gå ut på stan eller gå runt bland mina vänner och säga Du är A, du är C du är D. Det finns en funktion i denna app som ger en rätten att vara anonym. Så mottagaren också kan råka ut för det som är i bilden ovan. Någon därute – hatar dig. Tycker du är ful, äcklig.

Tror ni att detta ”forum” är poppis? Jaaaa, det skulle jag verkligen säga att det är. När jag pratar med ungdomar i min närhet om detta så väcker jag givetvis deras önskan att gömma sig för mig då jag är en ”jobbig” vuxen. Då jag mest träffar mina spelare så är det främst killar som jag tagit upp detta med. I de här samtalen öppnar de sig efter ett tag. ”Alla” är där! ”Alla” gör så här.” Nu säger jag inte att de mobbar eller kränker men de betygsätter, de skriver ner listor på vilka tjejer som är snyggast i skolan, vilka vänner som betyder mest osv. Jag vet inte hur det är om killar är mer skonade från rent hemska uttalanden men detta är vad jag kallar ett forum för hat, mobbning och näthat. Och det är tydligen helt lagligt…

När tjejen i flödet får C och hennes kompisar runtomkring får B el A. Vad känner hon då? Vad känner killen som inte är med på ”bästa-vän”-listan där han trodde han skulle vara?

För två år sedan tror jag att jag räddade en tjej från att ta livet av sig. Jag varslade hennes föräldrar om vad som pågick. Hon är inte kvar på Ask.fm och ser utåt sätt ut att må ganska ok sist jag pratade med henne.

Appen och webloggan ser ut så här:

Ask-loggan på webben

Ask-loggan på webben

Mobbning, näthat och kränkningar har flyttat ut till att pågå dygnet runt. Och jag tror inte ungdomarna vågar trycka på Anmäl-knappen eller ens förstår att de borde.

Vad gör din dotter och son på nätet? Vet du det?

Tror jag stoppar här. Nu är det upp till er.

Kramas mycket <3

8 juli, 2015Permalink

Har fallit sönder och samman…

Varje gång gick jag sönder lite. Bit för bit så plockade ni bort det jag allra mest behövde. Min självkänsla. Att duga som jag var! Det som skulle göra mig till en stark levande individ. Vid varje ord ni skrek så blev jag mindre och mindre. Tänk er det där pappret ni knycklade ihop. Det var jag. Aldrig mer kunde jag rätas ut. Ni hade gett mig ärr för resten av mitt liv. Ni tog min tonårsperiod ifrån mig. Ni sargade mig varje gång ni uttryckte ert hat mot mig.

Jag har än idag inte kunnat reda ut varför ni valde ut mig? Jag vet fortfarande inte varför jag blev den som ni slog på verbalt? Den ni knuffade i korridoren? Den ni hotade att om jag skulle komma till fritidsgården så skulle ni skada mig?

Ni finns överallt idag!

Där vi bor känner många till varandra. Och varje gång jag ser er kommer känslorna tillbaka. Varje gång. Igår var en sådan dag. Du kom där med en barnvagn. Kan ha varit ett 2-3 årigt barn i vagnen. Du vände bort blicken.

Några av mina närmaste jobbar ibland med en av er. Tillsammans med en av dem som skadat mig mest. Jag undrar om hon vet att jag är närstående.

Känslorna av att fly kommer när jag ser er. Försöker hålla en fast blick. En blick som inte viker.

Ni har idag barn allihop tror jag…

Jag undrar om ni känner något? Känner ni något när ni ser mig? Vet ni hur rädd jag var under 6 år? Jag undrar hur ni känner som föräldrar idag? Hur känns det för er om er dotter eller son blir retad? Tänker ni någonsin på hur ni själva var då? Vad ni utsatte mig för?

Tänker ni tillbaka på gången då ni stod i gångtunneln och skrev att jag var en hora med blå färg. Vet ni att den var blå…det kommer jag ihåg.

Jag kommer aldrig att förlåta er. Det finns ingen tid som läker några sår hos mig! Den som påstår det har inte varit där jag varit. Ni var nämligen ett helt gäng. Ni var ca 5 st. Några värre än de andra. Jag kan inte förlåta er. 5 st från en och samma klass två årskurser upp. Ni förstörde hela mitt högstadium och halva gymnasiet.

Det började sommarlovet till 7:an. Det som skulle bli det mest spännande sommarlovet i mitt liv. Det var det mest fruktansvärda i mitt liv.

Jag var så rädd att jag skakade första cykelturen till skolan den första morgonen på högstadiet. Och allt jag trodde skulle hända, inträffade. Precis allt. Och ingen i skolan gjorde något. När det hade gått några veckor hade jag redan varit vid mina klasslärare ett antal gånger då jag inte kunde vara i korridorerna för ni skrek åt mig, hånade mig och ni t o m attackerade mig fysiskt. Jag blev då skickad till kuratorn.

Ni vuxna påstod att ni pratade med dessa plågoandar. Hos kuratorn så fick jag detta svar: ”Det är lugnt nu några veckor! De är på praktik. Du kan vara lugn nu några veckor” Här slutade jag för alltid att lyssna på vuxna som trodde sig kunna hjälpa, förutom mina föräldrar som gjorde allt de kunde. För vad var det för hjälp jag fick av skolan? De fick fortsätta att hålla på. De fick fortsätta att hota mig och kränka mig verbalt. Jag vet inte ens om skolan tog in föräldrarna till plågoandarna.

När alla andra gick till biblioteket för att göra grupparbeten satt jag kvar i klassrummet. Så rädd för att bli attackerad. Då blev jag kallad plugghäst av mina klasskamrater. Hur jag än gjorde så blev det fel. Jag dög ingenstans.

Ni som var mina vänner visste men vad skulle ni göra? Jag klandrar inte er.

Jag vet fortfarande inte vad jag gjort er plågoandar?

Idag 19 år senare kommer allt tillbaka till mig ibland. Ilska över att inte förstå varför det hände mig. Frustration över att inte kunna sova på nätterna. Änglsan för mina egna barn och barn i min närhet som jag tränar att de skall råka ut för samma sak. Tänk vilka ärr det gett.

Att gång på gång läsa i media att man förflyttar den mobbade istället för de som mobbar. Att gång på gång höra om barn som far illa i skolan, på fritiden och inom idrotten. Tjejer som blir kallade horor. Killar som blir slagna och utfrysta. Tjejer som på ask.fm skriker ut sin smärta över sina plågoandar som skriver anonymt till dem att de är feta, fula, äckliga, horor. Dessa tjejer som inget annat vill än att bli älskade för dem de är.

Idag undrar många varför jag inte kan säga Nej? Varför jag alltid räcker upp handen när något skall göras? Varför jag väljer bort mig själv? Vad tror ni själva?

Men det jag vill komma till är att jag kan idag tacka mina plågoandar för att jag inte hade varit den jag är utan er. Trots alla tårar. Vem jag hade varit utan er vet jag inte. Jag har dock kämpat och tvivlat på mig själv men jag är idag 36 år. Jag har tre barn och ett bra jobb. Är gift och lever ett ganska vardagligt liv.

Jag jobbar idag i Gotlands största innebandyförening som Barn –och ungdomsansvarig. Jag kommer ut till lag och pratar självkänsla. Jag jobbar med killar i olika åldrar och får dem att sätta ord på hur de kan uppskatta varandra för dem de är och inte för vad de presterar. Jag jobbar för att barn och ungdomar skall känna att de är älskade jag försköker lära dem att respektera varandra, öva självkänsla och utöva en idrott.

Kramas mycket <3

Tack!

En dag kommer du bara vara ett minne för vissa personer. Gör ditt bästa för att bli ett bra minne.
En dag kommer du bara vara ett minne för vissa personer. Gör ditt bästa för att bli ett bra minne.
7 juli, 2015Permalink