Vill ni vinna?

Att ställa den frågan till ett gäng spelare i tonåren plus minus några år yngre är kanske en av de dummaste frågor du som ledare kan ställa. Vad förväntar ni er för svar? Förväntar ni er att några räcker upp handen framför alla sina lagkamrater och säger nej. Ni som läste mitt förra inlägg vet nu att det är en väldigt liten del som faktiskt ser det som det primära med sin idrott, att vinna. Därmed inte sagt att de inte gillar att tävla för det är något helt annat.

Talar här nu om barn -och ungdomsverksamhet inte elit. Under mina år som engagerad förälder och ledare har jag hört flera ledare säga ”De sa ja på frågan om att de ville vinna så vi gjorde justeringar i laget under matchen!” På vems bekostnad frågar jag då? Vem kommer att gå segrande ur detta sätt att se på idrotten i ett längre perspektiv? Det är väl roligt för de 10-åringar som alltid får spela mot slutet av matchen för att vinna och de andra som får titta på? Eller?

Jag undrar lite då: Vad vann ni? Matchen? Vann ni alla spelares respekt? Mådde alla barn bra efter matchen? Hade ni koll på det?

Några år senare tittar ni er omkring i laget och ser att de spelare som inte fick spela när de var 10 år inte finns kvar i laget. Och ni undrar vad ni gjorde för fel. Jag har hört ledare som sagt. ”De klarade inte pressen!”

Frågar mig återigen: Skall barn och ungdomar klara pressen i något som skall vara roligt och lustfyllt. Dit de skall vilja gå flera gånger i veckan? Om nu målet skulle vara att ta fram elitidrottare i slutändan, hur många har ni tappat p.g.a. för tidig selektering? I o m att vi inte får fram så många till elitlagen kan vi inte då försöka att behålla dem så långt det bara går tänker jag. Ut på andra sidan kommer det kanske blomma fler. Skapa förutsättningar för de som bara vill ha roligt en period i sitt liv. Det går att träna dem i samma lag. Det går att träna dem var för sig. Va som är rätt och fel avgör ni själva med kompetens, halltider, metoder och era styrelser i ryggen. De vill vara med sina kompisar. De vill vara i ett socialt sammanhang.

Barn -och ungdomsledare idag behöver vara de bäst utbildade enligt mig. De behöver veta hur barn och ungdomar fungerar från ung till vuxen, vad som driver dem, hur deras kroppar fungerar i olika åldrar så att de inte går sönder och vilka existentiella problem de står inför när de växer upp. De behöver vara pedagoger. I skolans värld skulle det vara krav på pedagogisk utbildning för att undervisa. Dessa ledare behöver även kunna leda dem utifrån deras förutsättningar och inte ens egna önskningar. För det är inte för oss ledares skull som vi är ledare. Vi är väl ledare för barnen och ungdomarnas skull? Har ungdomarna fått en bra grund och tekniken sitter i idrotterna så kommer en elittränare kunna ta över dom och fortsätta arbetet och då handlar det om att behålla tekniken och fila vidare. Samt behålla den fysiska statusen på utövarna beroende på idrotten. Gör vi inte rätt från början så blir det svårt att ändra på det senare och framför allt när de är igenom de åldrarna då de lär sig mest.

Att dra det tills in spets som jag gör här är väldigt medvetet. Jag vill ha upp diskussionen i föreningarna. Jag vill att när era utövare kliver in i vuxenvärlden så har de fått en trevlig upplevelse av idrotten. Någon som sett dem, velat att de skulle komma till träningen och lyssnat på dem. Den som blivit bortselekterad eller inte fått träna på sina villkor har inte fått med sig det.

Låt ledorden vara ”Så många som möjligt så länge som möjligt och så roligt som möjligt” och tala gott om att utöva flera idrotter. Föregå med gott exempel ni ledare. Snälla sucka inte när killarna och tjejerna väljer en annan idrott idag och prata inte illa om andra idrotter. Se det som positivt att han eller hon vill träna.

Se dem.
Bekräfta dem.
Lyssna på dem.

Snart kommer ett nytt fotbollslag förhoppningsvis dyka upp på ön. Ett fotbollslag som inte är tänkt att konkurrera ut andra fotbollslag. Ett fotbollslag där det handlar om glädje och gemenskap och där ungdomarnas delaktighet och medbestämmande blir som en röd tråd genom lagets verksamhet. Det kan vara spelare som tidigare spelat det kan vara spelare som vill börja. Men allt handlar om att försöka behålla dem i föreningsidrotten. Att ge dem en meningsfull fritid. Det kommer tillhandahållas vuxna ledare och strukturen runtomkring för att låta ungdomarna utöva idrotten under ordnade former med ambitionen att träna en gång i veckan initialt och det kommer vara blandade åldrar. Just nu 14-16 år.

Vi har ett sånt lag i innebandyn också. Det finns en grupp spelare som spelar en gång i veckan för att de tycker att det är roligt. Ibland är de uppåt 8 st och ibland bara 4 st. Men möjligheten finns att komma och spela med klubba och boll. Vi öppnar möjligheten att behålla dom på deras villkor.

Vill ni veta mer om fotbollen eller innebandyn hör av er till mig.

Kramas mycket <3

 

20 maj, 2015Permalink

Det är resultatet som räknas, eller?

För föreningar som satsar mot högsta toppen och som vill ha en elit behöver satsa lika mycket på bredden. För att anledningarna till det är många. Utan bredd ingen elit. Det är nerifrån det börjar, det är bland barn- och ungdomsledarna i föreningarna som fröna måste sås och där vi lägger stommen till det som kommer. Det är de hårt jobbande ideella ledarna som behöver förstå hur barn -och ungdomsidrott skall bedrivas.

Det är hos de växande barn och ungdomarna som vi kan göra underverk. Vi behöver se till deras individuella utveckling, deras samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och framförallt deras önskemål.

Har just påbörjat eftersäsongsmöten med alla lag i föreningen. Det är 12-13 lag som jag, A-lagstränaren och min parhäst i Ungdomskommittén träffar. Vi tre sitter ner och pratar med föreningens ledare om hur säsongen varit för deras lag och för de själva. Om de har några funderingar el synpunkter och hur nästa säsong ser ut. Om något är klurigt och ibland tipsar vi eller resonerar oss fram till idéer och lösningar.

Jag blev alldeles varm i hjärtat när en av ledarna för ett lag beskrev målsättningen för nästa säsong. Så här sa han: ”Vi är det lag i Visby IBK som skall ha allra roligast.” För er ledare med resultatmålsättningar kan detta bli jobbigt. Det är nämligen något som denna ledare säger som är oerhört viktigt!

Det spelar ingen roll hur många matcher ni vinner, cuppokaler ni kniper eller hur mycket försäsongsträning ni har om ni inte har roligt. Det kommer nämligen även märkas om några inte känner att de passar in längre. Om resultatfokuseringen och drivet efter eliten tar överhanden och barnen och ungdomarna bara önskar träna ett pass i veckan för att han eller hon älskar alla sina idrotter och inte vill välja och då inte blir uttagen till matchen i helgen för att han eller hon inte tränat alla era pass. Är det roligt? Är det t.ex rimligt för 10-11 åringar att träna tre pass i veckan i en idrott? Är det rimligt då att även ha två idrotter till som kanske ställer samma ”krav”?

Det finns så många undersökningar, forskningar och experter som uttalat sig ang. barn -och ungdomsidrott. Jag valde att ta ut delar av en undersökning som gjorts bland idrottsutövande ungdomar mellan 9-15 år som publicerades 2013. Detta är bara en liten del av allt som skrivits om detta.

Syftet med undersökningen var: Undersöka hur barn som är aktiva inom idrotten mår 2013. Hur idrotten påverkar jaget, hur samspelet i gruppen fungerar, hur vuxna agerar förebilder samt vilka drivkrafter som är starkast inom idrotten 2013.
Målgruppen: Barn i åldrarna 9-15 år aktiva i organiserad idrott . Undersökningen genomfördes direkt med barnet med skriftligt godkännande av barnets förälder eller vårdnadshavare för deltagande.
Intervjumetod: 1100 onlineintervjuer.
Om vi nu tittar på hur ungdomen mår. Vad som driver ungdomen mm.
På frågan om vad du inte ser fram emot på träningen så är det frisvar. Svaren är varierande men man kan se vad som betyder något. Nästan alla vill gå till träningen men om det är något som man inte tycker är roligt så har man svarat:
•Ibland orkar man inte, eller om det är tråkigt väder •Om man är trött efter mycket skolarbete •Man kan ha haft en jobbig dag i skolan, och man är väldigt trött och seg i kroppen •Träffa kompisar
•Fysträningen •Uppvärmningen för då kör de alltid slut på en •Ibland är man trött eller har mycket läxor •Det är inte alltid roligt när det är dåligt väder •Vill träffa andra kompisar •Ibland är jag för trött eller vill göra nåt annat •Löpträningen •Tränaren är orättvis •Att inte hinna vara med kompisar

På frågan om vad som är viktigast i sin sport så svarar man så här:
tabell1
Här kan jag egentligen stanna för nu berättar barnen och ungdomarna vad som är viktigt. Det är inte att vinna matcher och cuper. Det är att utvecklas och vara med sina kompisar.

Men jag vill även visa vad de har sagt om sina tränare då de är en del av upplevelsen. 10% av de som svarade på denna undersökning har någon gång känt sig kränkt av sin tränare och undersökningen har plockat ut några kommentarer från dessa om vad som sagts.
Jag har känt mig kränkt för att:
•Inte fått varit med på matcher och cuper. Har nu bytt lag. •Han sa också att vi behöver vissa spelare för att kunna vinna. •Min tränare sa ”håll käften” •Jag gjorde fel en gång och han tog mig som exempel på hur man INTE ska göra inför alla de andra •Petat mig från topplaget och klämt in sin son istället •Skällt ut mig •Hånande kommentarer när man gjort fel •Tvingade mig att göra 100 armhävningar när gruppen jag var i på träningen förlorade träningsmatchen •Mycket bussigare mot sin egen dotter än oss andra •Gnällde på mig när jag gjorde fel •Satt mig på bänken toppat och jag inte fått spela trots att vi ska spela lika alla
•Alla får inte vara med och spela •Skriker negativa saker om jag gör fel

Nu kan detta tänkas vara trist läsning gällande tränare men upplevelsen av tränare och ledare är generellt mycket positiv men jag vill ändå ta upp det då 110 st har känt sig kränkta. I övrigt så pekar som jag sa hela undersökningen på att nästan alla vill gå till träningen vilket är fantastiskt roligt.

Det som driver motivationen hos våra barn -och ungdomar är till stor det gemenskapen och den egna utvecklingen inom idrotten.

För att på något sätt återkoppla till det som ledaren för ett lag i Visby IBK sa och göra en liten knorr där med mina egna ord så kommer vi har roligt om vi tränar och utövar idrotten på barnens och ungdomarnas villkor, under deras individuella förutsättningar och med deras bästa för ögonen. De vill utöva sin idrott med glädje och inte med tvång. Att låta alla vara med. Inte leta talanger då vi snabbt hittar dem som kommit längst fysiskt och det är inte ett mått på talang. Låt alla lyckas på alla träningar. Den lilla bedriften i det stora sammanhanget betyder mycket. Le och skratta mycket.

Jag avslutar med att citera Ola Mattsson, Rädda Barnens expert på idrottsfrågor. ” Ingen kan på allvar tro att en 10-åring utvecklas till en bättre spelare genom att ställas vid sidan medan kompisarna ska vinna matchen. Men vinnarinstinkten kan göra knasiga saker med vem som helst och därför är det viktigt att vi alla påminner varandra om vad barnidrott faktiskt handlar om: att ha kul, vara med kompisar och grunden för god hälsa”

blomma

Kramas mycket <3

 

 

 

4 maj, 2015Permalink

Känns lite tjatigt…

Lite halleluja-moment när jag läste detta inlägg: http://www.fotbollsindustrin.se/Chronicles.aspx?id=7&c=46 läs det innan ni fortsätter. Men återigen är ju detta inget nytt. Utredningar, forskningar, elitspelare och andra kunniga personer inom ämnet säger samma sak.

Jag har diskuterat det här ämnet länge både här på min blogg och bland ledare och jag tror att föreningar/lag verkligen behöver tänka till vid uppflyttningar. Jag tror att föreningar och lag behöver tänka till oavsett. Det behöver finnas ett syfte med det. Jag känner inte att det alltid finns det idag. Jag tror att vi är snabba att försöka hitta talanger alldeles för tidigt.
En viktig sak som vi kanske inte alltid lyfter upp är att vi inte bör förflytta dem från sina vänner. Många barn- och ungdomar har idrotten som en social företeelse ganska långt upp i åldern. Ta inte detta ifrån dom.

Jag kan hålla med om att det är svårt att nivåindela pass. Så alla får sin utmaning. Men det ter sig på något sätt självklart att en som hållit på under teknikåren stenhårt med repetitioner är bättre på vissa moment än de som börjar sent med sin idrott. Och då kanske några behöver en annan typ av träning för att ha en morot. Och det är inte konstigt. Detta är att se varje individs behov och låta dem fortsätta att spela tillsammans. Detta ställer givetvis ganska stora krav på tränarna och ibland är man få tränare på passen. Men man kan testa att nivåindela vissa delar av träningen för spelare som behöver träna på olika saker. Då får de också känna att de verkligen lyckas.

Vi kommer inte kunna se vilka som blir något förrän de är 17-18 kanske 19 år. Jag har lyssnat mycket på Jan-Erik Vaara förbundskapten i Sveriges herrlandslag i innebandy och han är en väldigt klok man. Ni kan se på lite klipp här:

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Flera-idrotter-samtidigt

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Hur-ar-en-bra-tranare

Om vi satsar för tidigt på några så kommer de kanske tröttna samt att andra kommer att komma ikapp i o m puberteten eller så har de andra tröttnat för de fick ingen uppmärksamhet. De vi satsat på kan också vara så trötta på sin idrott när de är 15 år för att de tränat för mycket i en idrott och med flera lag så de kommer att sluta. Tänk även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren.

En genomsnittlig idrottskarriär är: 11år ! Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge.

Jag är så oerhört glad att jag har många spelare med fler än en idrott. Halva innebandylaget har två till tre idrotter och jag vill verkligen inte att de skall behöva välja ännu. Jag drar nytta av de olika kvalitéerna inom idrotterna då olika muskler tränas, olika problemlösningsförmågor kommer fram och de får en social grupp de tillhör som är mycket större än ett lag och en idrott.

Så snälla ni föreningar och lag ute i Sverige. Vi måste se till en helhet. Och samarbeta.

Kramas mycket <3

blomma

 

19 mars, 2015Permalink

En like på den…

Detta blogginlägg har legat och gnagt i flera veckor nu. Vad vill jag ha sagt? Vad vill jag förmedla djupare och varför skriver jag det? En hämtning på fritids av min yngste son för några dagar sedan fick mig att bestämma mig för att jag nu måste skriva det. Ett inlägg som förmodligen kommer ge mig själv massor med dåligt samvete och möjligtvis er också. Kan det vara självterapi? Kan det vara att varningsklockorna ringer som gigantiska kyrkklockor i huvudet på mig? Och jag får inte tyst på det.

En hämtning av min yngste son – Parkerar bilen på fritids parkering och går ur för att gå in och hämta min yngste son på fritids. Ser en vuxen (kan vara mamman) med barnvagn på trottoaren på andra sidan vägen där barnet är vänt mot kvinnan. Hon går med sin mobiltelefon och knappar. I vagnen sitter ett barn under 2 år. Sträcker sig upp mot kvinnan med sina armar och gnäller. Kvinnan stannar vagnen för att knappa vidare på mobilen. Barnet fortsätter att gnälla högre med armarna uppsträckta mot kvinnan. Hon gör ingen tendens till att ge barnet uppmärksamhet. Barnen skriker nu högt och kvinnan säger: ”Va tyst nu!” ger barnet en leksak från barnvagnsväskan. Barnet tar emot leksaken. Kvinnan fortsätter knappa på telefonen. Barnen pillar lite och visar stolt upp leksaken för kvinnan och söker kontakt med kvinnan igen. Tänk er lite upphetsat när ett barn vill visa något. Det kan inte vänta. Ingen reaktion från kvinnan. Vad gör barnet? Jo, kastar leksaken långt ut på vägen. Vad händer? Den vuxne blir väldigt irriterad och höjer nu rösten åt barnet. ”Jaha, du vill inte ha den!” Plockar upp leksaken. Lägger den i väskan. Med den påföljd att barnen skriker hysteriskt. Min analys utan att veta något… 1. Kvinnan vill inte bli störd. 2. Barnet vill inte annat än att ha uppmärksamhet. 3. Kvinnan noterar inte att barnet vill ha uppmärksamhet över leksaken. 4. Barnet kastar leksaken för att få just uppmärksamhet. 5. Ingen är nöjd.

Utan att veta något om deras förhållande så går jag illa tillmods in och hämtar min son. Kramar honom extra länge.

Så! Nu skall jag då försöka göra er uppmärksamma på vad som kan hända med barn som inte blir speglade av sina vuxna omsorgspersoner som både kan vara mamman och pappan. Ofta är det mamman. Man brukar tala om trygg, otrygg avvisande eller otrygg motvillig anknytning (googla det). Anknytning är något som sker barnens första två levnadsår och som kan följa dig genom livet. Att ha en omsorgsgivare som är ointresserad av dig  och dina känslor kan du likna med att ha en moder med förlossningsdepression som inte är uppmärksam på barnets signaler på ett korrekt sätt och med all uppmärksamhet i social media eller på annat än barnet. Tur är att man kan göra vissa justeringar för att räta upp detta i efterhand. Anknytning är inte något som är valbart. Detta går alla igenom i uppväxten för det är det enda sättet för barnet att överleva. Barn med olika typer av otrygg anknytning där omsorgsgivaren inte speglat barnet i tillräcklig grad får svårt med emotionsregleringen och sina egna känslor. Får svårt att lita på andra människor och om man som vuxen inte kan ta hand om barnets känslor som den uttrycker när han eller hon utforskar världen så kan barnet till slut trycka undan sina känslor. Detta var väldigt snabbt och enkelt förklarat rent utvecklingspsykologiskt. Det jag menar väldigt kort. ”Ha bara fokus på ditt barn när du är med ditt barn. När barnet leker. Var beredd på att de vill visa saker. Var beredd på olyckor. När barnet slår sig. Trösta. När barnet ler, le tillbaka.” Nu drog jag historien ovan till sin spets. Jag vet ju inte om kvinnan ger sitt barn otrygg anknytning då jag inte känner henne. Jag vet inte ens om kvinnan är barnets mamma. Men jag tror ni förstår poängen.

Allt tidigare använder små barn även mobiltelefoner, iPads och andra typer av tekniska apparater. Vi kan tycka vad vi vill om detta men det är ju inte så konstigt då barn gör som vi vuxna. Ni har gett dem apparaterna. Jag älskar själv de innovativa apparna som gör mitt barn bättre både på klockan och läsning eller matematik. Jag är i grunden väldigt positiv till den digitala utvecklingen. Den ger mig mat på bordet varje månad då jag jobbat med ”data” i 16 år. Men jag ser ju också farorna med det. Jag vet mycket mer om olika sociala medier än de flesta i min bekantskapskrets, familj, släkt och vänner. Har tidigare berättat här på bloggen om hur många olika forum mina killar i innebandylaget använder och några föräldrar visste inte vad hälften var och några hade t o m förbjudit vissa forum som deras söner använde. Och på vissa forum for många av deras kompisar väldigt illa. Killarna var mycket bekymrade och funderade mycket. Så illa att jag ingrep till slut. Tänk dig själv att få ett anonymt inlägg när du är 13 år och tjej ”Hoppas du går och dränker dig för du är så ful.” Vad får en människa att skriva så till en annan? Vad får en människa som antagligen är i samma ålder (13-14 år, ett barn!) att hata en annan människa så och skriva det på internet? Och vem är det som tror att alla era snapchats, sms och anonyma inlägg är anonyma? Allt går att ta fram och allt kan bevisas. Vi är ganska bra på teknik i världen. Så vill ni vara dum mot någon annan och inte ha bevis mot er så är nog internet det sämsta stället… just sayin…

Den nya digitala eran är bara att acceptera nu.

Vad är måttet på att nu har det gått för långt?

Är det när du på en timme tittat på din mobil 4 ggr? 8 ggr? När du det första du gör när du vaknar på morgonen måste kolla Facebook? När du vet vad alla dina bekanta gör fastän du knappt vet vart de bor nuförtiden? När du t o m vet vad dina bekantas barn heter och vilka sporter de håller på med? När du pratar med din vän i verkligheten och diskuterar en sjukdom som en annan kompis har och du vet det för att du läst det på Facebook?

Kommer ni ihåg tiden innan Facebook, twitter, intstagram, snapchat? Lyckligt ovetande om vädret i Thailand. Hur många vattkoppor din vän på Facebook hittat på din son? Om hur soppan smakade i Burgsvik. Kommer ni ihåg den pirrande känslan i magen då det ringde på telefonen utan nummerpresentatör och man svarade ”Hej, det är …” och på andra sidan var det din älskade vän eller moster som ringde. Kommer du ihåg när det ringde på dörren och du fick oväntat besök? Idag blir du säkert irriterad när du slängt iväg ett sms och t o m sett att mottagaren läst sms:et (för den funktionen är på) och du har inte fått svar inom en halvtimme. Skall man ”gilla” inlägg på Facebook där någon ligger på sjukhus? Kan man slänga iväg en ”tumme upp” bara till en affärsbekant eller är det otrevligt? Vad kommer att hända med den verkliga ansikte till ansikte kommunikationen då du inte kan se ansiktsuttryck, höra tonläge utan bara korta meddelanden i skrift.

Sitter och tittar på mina barn när de pluggar. De sitter antingen med dator eller böcker och i konstant flöde så plingar det i telefonen. De tar upp sina telefoner. Knappar lite. Lägger ner telefonen igen. Fortsätter att läsa. Det plingar igen. De tar upp sina telefoner. Knappar lite. Lägger ner telefonen igen. Nu fakta: Man kan bara fokusera på en sak i taget, så fungerar hjärnan. Dessutom skapar detta beroende stress. Det blir ständiga avbrott när mobilen pockar på vår är uppmärksamhet. Vi utsätter våra hjärnor för påverkan och har den att göra saker hela tiden som den kanske inte alls är utvecklad för så blir det konsekvenser.

Vårt sätt att tänka och uppföra oss förändras. Bland annat försämras vår förmåga till koncentration, det har man sett framför allt hos dem som är flitigt sysselsatta med ”multitasking”. Tvärtemot vad de själva tror är de inte alls så produktiva, de har svårt att sortera bort ovidkommande information och upplever mer stress än människor som uträttar en sak i taget. Det är ju bara att titta på en kö, ex busshållplatsen eller på ICA. Nästan ingen står och väntar idag utan att göra någonting. Alla är inne i telefonen och läser mail, FB, kollar Aftonbladet eller när allt är gjort kanske kollar vädret.

Hjärnan är i stort sett som den var för 50 000 år sedan när vi bodde på savannen. Tänk på det…

Nu min moralpredikan för mina barn som inte verkar leda någonvart då de gör som jag gör.

”Multitasking gör att våra hjärnor aldrig kan ta sig tid för ett ämne. Om er uppmärksamhet bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel? Hjärnan lägger all energi på att sortera allt ni läser och upplever överallt utan att kunna koncentera sig. Hur ska ni kunna läsa en bok och föreställa er miljön i den, var den utspelar sig, vad karaktärerna tänker? Eller lyssna på en lektion, eller lyssna på mig som förälder om ni håller på med annat hela tiden? När man multitaskar ger man aldrig hjärnan chansen att slappna av. Forskningen visar en rad konsekvenser av barns och ungas multitasking, som uppmärksamhetsproblem, dåligt beslutsfattande på grund av ytliga kunskaper, dålig sömn och irritation över att det inte går som man vill.” Hjärnorna hos unga människor är inte utvecklade. Det är alltså nu mina barn tittar på mig. Tar upp mobilen och börjar knappa. Jag har tappat dom.

Hjärnan är som sagt i stort sett som den var för 50 000 år sedan när vi bodde på savannen. Tänk på det…

Har bestämt mig nu. Detta måste få ett slut innan mina barn kommer att vara sönderstressade. Och det hela börjar med mig själv. Jag kommer att vara världens dummaste mamma. Förmodligen en som inte fattar något. Men de 15 minuter vi äter tillsammans ikväll skall vara mobilfria. Och de gånger de gör sina läxor skall vara utan plinget från KIK el sms. Önska mig lycka till.

Kramas mycket <3

 

 

 

4 mars, 2015Permalink

När trasan är urvriden

Läste på någon nyhetssida i veckan att år 2005 blev utmattningssymptom en godkänd diagnos i Sverige. Vet egentligen inte varför jag skriver om det nu heller då det har varken med idrott eller ungdomar att göra men jag tror att jag kommer kunna sy ihop det på slutet. Det har i alla fall gått 10 år nu.

Jag tror de flesta av er har känt er utmattade. Sådär trötta så att ni vet varken ut eller in och ändå inte kunnat sova, när hjärnan går på högvarv. Men ni kanske inte blivit sjuka av det?

Jag kommer inte ihåg alla detaljer då men jag började skriva för att kunna komma tillbaka till hur det egentligen var. Känslan som kommer över mig är att jag inte trodde att jag skulle överleva.

Det tog mig ca 2-3 år att bli utbränd och det tog minst lika lång tid att försöka bli normal igen…vad nu normal är. För 10 år sedan skulle det vara otänkbart för mig att inte plocka fram 50 tomtar till jul, putsa alla fönster minst 3 ggr om året, våttorka alla golv och dammtorka huset varje vecka. Minutiös planering av allt i mitt liv och familjens projektledare, det jag inte visste var inte värt att veta. Jag hade koll på allt! Nu säger vissa fortfarande att jag har koll på allt men det stämmer inte. Jag var den administrativa chefen hemma och skötte logistiken. Lappar, tider, tandläkarbesök, träningar, nya klädinköp, listor, listor och åter listor för hela familjen. Precis innan mitt liv kantrade så märkte jag att jag var arg oftare än vanligt, letretlig och med ilskan kom stressen över det mesta. Att inte räcka till hemma, på jobbet eller med mig själv. Kom till mitt dåvarande arbete som jag hade då och vi satte oss och fikade direkt på morgonen som vi alltid gjorde. Avstämning över dagen. De pratar runtomkring mig. Jag hör inte. Det susar i öronen. Det var så allt oftare kommer jag ihåg. Att jag ser att de pratar men jag hör inte. Forcerade svar från mig. Ingen aning om vad jag svarat på.

Att bli bränd
Nätterna i sömnlöshet gjorde mig panikslagen. Det kändes som om jag inte kunde andas. Det kröp i kroppen. Benen darrade. Kändes som feberfrossa. Väntade på att det skulle gå över. Trycket på min bröstkorg gjorde mig andfådd på nätterna. Alla mina reserver var slut. Detta kommer inte gå över insåg jag. Grät mycket oftare. För mindre saker. Hjärtat voltade oftare så där så att man känner pulsen tydligt. När jag blundade flimrade det. Kunde till slut inte röra mig alls. DÖR JAG NU?

Natt efter natt i flera månader är det samma sak. Sover inte längre. Ser på klockan, blir stressad av att klockan är 03.00 och jag skall snart upp. Skall snart svara på massa frågor i IT-supporten om låsta konton om körningar som inte gått om datorer som är slöa. Snart skall jag möta en ny dag. Har glömt hur man sover. Jag har även slut på mina ord. Kan inte längre avsluta en mening. Märker någon något? Blir irriterad på mig själv, märker de något? Glömmer vad jag skall säga. Glömmer vad jag sagt. Mitt närminne är nu nästan helt borta. Går till ett rum och vet inte vad jag skall göra där. Fräser för det minsta lilla, köer och långsamma människor retar mig till vansinne.

Dagen då kroppen tagit de sista reserverna är den värsta hittills i mitt liv. Min man får ringa min chef för jag kan inte. Jag kan inte något. Jag kan inte röra mig. Dagarna och veckorna som följer är väldigt dimmiga. Det är försommar. Vården sjukskriver mig och säger åt mig att stänga av. Lugna ner. Inte göra ett handtag. Med den följden att min man nu får ta precis allt och utan att be mig om hjälp. Min läkare säger till mig:  ”Det är bara ”duktiga” personer som drabbas av detta. Man måste vara mycket stark och envis om man skall klara av att springa in i väggen. Det är bara dom som brinner som blir brända Anna. Har aldrig träffat en lat person som drabbats av väggen.”

Mina symptom:
Ångest, huvudvärk, sömnlöshet, rastlöshet, uppgivenhet, yrsel, ökad hjärtfrekvens, beteendeförändringar, depression, mindervärdighet, misslyckad, koncentrationssvårigheter, ljud och ljuskänslighet. En kropp som går in i väggen tar av sömnens timmar för att hinna tänka. Följden blir ständig sömnbrist som gör att man inte orkar tänka klart. Bara för att nämna några. Har aldrig känt mig så misslyckad. Vem vill leva med mig? Jag hade kollapsat fysiskt, emotionellt och mentalt. Det känns som om kroppen förlorat sin förmåga till läkning. Jag är väldigt rädd. Det är på natten som rädslan kommer. Det blir till slut en ond cirkel. Jag kände sorg över att inte ha orkat och därför tvingats ge upp. Sorg över hur nedsliten kroppen var och att ingenting var roligt längre. Och rädsla för att det aldrig skulle bli bra igen.

Acceptans
Att acceptera mig själv var nog det som tog längst tid men blev viktigast för mig. Jag blev tvungen att acceptera att jag blivit sjuk. Jag skämdes länge. Jag vågade inte gå ut på bland människor men om jag blev tvungen så kunde jag inte vara ensam. Min man hade nu fått två heltidsjobb. Dagjobbet och hemjobbet med mig och barnen. Det slutade med att han höll på att gå under. Vi fick göra en överenskommelse om att det inte behöver vara tipptopp städat, tvättat och om vi glömmer saker så får det vara så. Det var som att börja om för den han kände fanns inte längre.

Jag åt när jag var hungrig och sov när jag var trött. Jag fick lära mig att våga göra ingenting för att läka. När jag började komma tillbaka så kom sorgen över hur jag hade kunnat tillåta mig själv att må så dåligt. Varför blev det så här? Jag trodde ju att jag skulle orka. För det var ju sån jag var, innan.

Den Anna som alla kände fanns inte mer

Det krävdes en del mod för att förändra mitt liv. Vad är mod i allt detta? Jo mitt mod var att göra någonting trots att jag var rädd för det. Jag kände mig räddare efter utbrändheten än innan. I o m att jag alltid hade total kontroll och struktur på allt så insåg jag att det i grunden handlade om någon slags rädsla. Stresshormonerna hos mig hade varit aktiverade under så lång tid att jag inte längre kunde sortera de små och stora rädslorna från varandra, utan jag gick omkring i ett tillstånd där jag upplevde livshotande faror i vartenda hörn.

Jag hade haft ett inre tjatter. Det tjatter som drev mig till vansinne om nätterna. Jag beslutade mig för att rädslan inte skulle fatta mina beslut. För jag skulle då bli ett viljelöst offer. Jag fick bestämma mig för hur mycket jag skulle låta rädslan ta över. Jag började då visualisera en människa som jag tycker om framför mig. Vad hade hon eller han fattat för beslut? Det hjälpte en del.

Jag har alltid oroat mig i förväg. I de allra flesta fall så inträffar inte det jag befarat och skulle det ske ändå så klarar man av att mobilisera krafter när situationen kommer. Jag fick släppa taget om kontrollen.

Jag började läsa böcker. Jag plöjde bok efter bok hela den sommaren. Det spelar ingen roll om jag idag kommer ihåg dom eller inte jag vill bara göra något själv. Plus att jag lärde in orden igen, för de tappade jag någonstans våren 2005. Jag läste ungefär 2-3 böcker i veckan de första månaderna. Såg min man pyssla omkring men tillät mig inte att hjälpa till alls. Han hade svårt att förstå detta, men efter att vi pratat om sjukdomen och han läst en del om det så accepterade han det. Just böcker fick mig att slappna av.

Jag slutade att titta på TV. Speciellt på nyheterna. Det var bara elände. Jag läste inga mail och var inte i någon social media.

Jag sa upp bekantskapen med de människor som sög energi från mig. Jag kallar dem ”tagare”. De som tar och tar utan att ge mig något tillbaka. Dessa finns inte kvar. De brydde sig heller inte nämnvärt om mig när jag var som mest ledsen så det var kanske win/win.

Jag började prioritera hårt bland uppdragen utanför mitt yrke och försöker göra saker som ger energi. Kan idag bli frustrerad av energislukare men hittat strategier för att hantera det. Har lärt mig att vänta med mina svar innan jag levererar dom. Jag är inte duktiga flickan längre. Good enough räcker just nu.

Jag har ännu inte hittat något att göra för mig själv. Något som bara jag gör. Jag söker ännu men tänker att det händer väl någongång. Kan kanske räkna de högskolekurser som jag tar ibland för det verkar vara helt obegripligt för en del att jag frivilligt utbildar mig.

Att ha tagit sig upp
Jag är än idag fortfarande extremt ljus- och ljudkänslig. Jag kan ha svårt med datum och årtal och när händelser bakåt i tiden inträffat. Mycket folk och stora affärer får mig ibland ofokuserad och väldigt stressad. Jag julhandlar inte helst så att säga. Åker helst inte ut på marknader heller. Jag kan ibland behöva lämna stökiga rum. Jag har svårt med inlärningsminnet stundtals och vissa dagar är orden helt borta från mig. Allt detta hade jag inga problem med innan. Tiidgare mindes jag allt jag läst, det gör jag inte i samma utsträckning längre. Hjärnan har tagit skada.

10 år har gått. Ja jösses vilken resa.

Jag är idag mer hängiven och levande än tidigare men på ett friskt sätt. Man kan ändå inte bara komma till mig idag med alla sina problem och önska att jag löser dem. Vi resonerar och jag frågar mycket. Svaret ligger nästan alltid hos dem själva. Till mina lag och mina ungdomar jag jobbar med känner jag bara lycka. Till min familj också. Till dem jag tycker om. Vet att ett litet ord eller en kram kan hjälpa till att få en ljusare dag om det är jobbigt. Jag vill lära dem att hitta sin väg. Ingen annans väg. Vägen kommer att vara krokig och ibland finns det inga genvägar. Jag vill lära dem att de är älskade, behövda och sedda.

Jag strävar hela tiden efter personlig utveckling och drar idag nytta av mina erfarenheter för jag har gått på massor med minor. Jag har utbildat mig på alla möjliga sätt de senaste åren och det är nog en av de saker som jag antagligen inte gjort om jag inte gått i väggen. Hela mitt liv hade sannolikt varit annorlunda. I o m att jag tror att mycket faktiskt legat i min personlighet och arv och miljö så har jag utbildat mig djupare inom utvecklingspsykologin. Att på något sätt se om det går att ställa om mitt ”schema” för hur jag uppfattar saker. Likaså har jag en helt annan förståelse för varför det blir som det blir ibland med barn och unga och vad som präglar dom.

Att jobba med gruppers utveckling har blivit som mitt kall. Det är inte bara en hobby eller fritidssysselsättning utan en livsuppgift. Det gör att du samtidigt som du leder dem el utbildar dem utvecklar dig själv.

På söndag så kliver mitt äldsta lag upp ett steg till på livsstegen och jobbar vidare med självet. I tisdags hade jag ett yngre lag som jobbade jättefint tillsammans.

Ta hand om er. Ert liv är kort och skört. Gör det ni känner är rätt. Stanna upp och reflektera. Våga säga nej.

Kramas mycket <3

 

18 februari, 2015Permalink

Ledarskapsfilosofi – mot drömmarna och jobba för framtiden oavsett

Jag skrev ner min ledarskapsfilsofi för några veckor sedan, detta är ett viktigt inlägg för mig. Det är jättelångt men det är det jag bygger allt på.

Det kan tänkas vara fina ord men vad finns bakom? Dessa har växt fram genom flera års ledarskap både bland barn och vuxna. De har växt fram genom de utbildningar jag gått och de erfarenheter jag gjort. Och framförallt har det växt fram i responsen med barnen och ungdomarna. I samtal med dem och hur de känner så skapar de vår gemensamma GPS.

Med insikter om hur människan någorlunda fungerar och vad som är mest sårbart när de växer upp behöver vi vuxna tänka till. Våra egna känslor och vinnarinstinkt skall inte ta över. Vi behöver se bortom de snabba vinsterna. Vi måste jobba mer för människan. Jag följer slaviskt alla avsnitt av Idrottens Himmel & Helvete och har redan sett alla i säsong 2. Vad är det vi talar om här? Har ni tid så se dem!

Vi går på en tunn lina här då vissa vill elitsatsa. De vill inget hellre än att bli bäst och jag funderar en del på det för hur mäter man bäst? Är det när jag har 10 guldbollar? 1 guldboll? Blir utsedd till säsongen värdefullaste spelare? Blir med i All star team? Vinner OS-guld? Det vet bara utövaren. Drivkraften här är en otrolig motivation och hängivenhet till idrotten. Och så har vi de med en drivkraft att bara ha roligt. Och det måste få  vara så. I barn- och ungdomsåldern handlar det nästan uteslutande om detta för majoriteten. För de som bara har roligt när de är 10 år kanske växer upp, tar sig igenom puberteten och kommer ut som en late bloomer på andra sidan. Ja… ni som ser Idrottens Himmel & Helvete vet vad jag menar.

Varför är det viktigt att ha en riktning med sitt ledarskap? Jag tycker det är superviktigt och egentligen handlar det i slutändan om att ha kvar ”Så många som möjligt så länge som möjligt. Och om de inte skulle fortsätta med just ”min” idrott så har jag skapat vinnare i livet och förhoppningsvis gett dem en bra upplevelse och att de kan hantera livet då de lär sig strategier för att bemästra svårigheter, lär sig samspel och kommunikation av mig”.

Anna’s 10-budord och ledarskapsfilosofi

1. Allas rätt att vara med. Det mest självklara. Selektera inte bort någon.
När de vuxnas vinnarinstinkter och tävlingshets tar över kommer barn- och ungdomar bli lidande. Tänk er detta: Vad händer då med självkänslan tillika självvärderingen hos en kille eller tjej i 12 årsåldern som blir bortvald i en laguttagning? Ett barn som vill duga och helst av allt vill spela med sina kompisar. Känna gemenskap. Han el hon får inte spela för att det inte finns plats just nu eller för att kapaciteten inte är tillräckligt hög så att laget kan vinna matchen. För det är vi vuxna som bestämmer detta. Det är vi vuxna som väljer bort unga killar och tjejer. Detta gör att de kanske tidigt ger upp tankarna på att få vara med om det går flera gånger då de inte blir uttagna och resultatet kan bli att de slutar eller mår dåligt för att de inte är värda något i det lag de allra helst vill spela i. Jag tror att barn som blir selekterade börjar misströsta och tron på sitt eget värde sjunker. Dessa barn slutar med sin idrott alldeles för tidigt för om de inte får vara med på allt så finns det ingen anledning att gå dit. Det som inte alla verkar förstå är även att om ni väljer bort en ung kille eller tjej så har ni ingen aning om vad ni valt bort då denna tjej eller kille inte är färdigutvecklad förrän efter puberteten. Runt 16-18 år kan ni se nästa stjärna, inte när de är 10 eller 14 år. Låt alla vara med!

2. Se talang i alla individer. Leta inte talanger.
Man pratar mycket om talangjakten inom idrotten. Han eller hon har talang. Detta talar man ofta om tidigt. Så tidigt som när den lille bollkonstnären 10 år gammal jonglerar eller dribblar alla på planen. Vad brukar då hända. Ja…mycket fokus kommer att ligga på att utveckla denne kille eller tjej. Man trappar upp träningen och vid 14-års ålder är barnet så mätt på sin idrott att han eller hon slutar. Men vad hände med de andra runt omkring? De som smyger i kulisserna och kämpar varje träning och som inte har så lätt i vissa perioder. Jo nu flera år senare knackar de kanske på dörren eller så har de slutat för ingen brydde sig. Vad kan ni göra som ledare för att jobba med detta? Låt de givetvis utvecklas i sin egen takt. Fråga dem vad de tycker är svårt och hjälp dem på den nivån de är. Visst kan ni satsa på de som är mogna och har kommit långt för det handlar ju även om att ha en morot till dessa spelare men var lyhörd. Den dagen han eller hon inte orkar träna. Tvinga dem inte. Pressa dem inte. De kommer att göra en bättre träning om de mår bra i sinnet. Jag har spelare som är helt fantastiska vid sidan av planen och som jobbar ofantligt hårt på planen. Dra nytta av alla deras egenskaper. De är en viktig pusselbit för helheten. Det kan vara en av anledningarna till att de också kommer till mig om de mår dåligt eller om de känner att något är fel. Försök att se bortom idrottaren.

3. Låt de idrotta på sina villkor.
De som inte orkar träna skall inte träna. De kommer inte att göra en bra träning om de inte mår bra. De kommer inte att göra en bra match. Och det kommer att märkas om de mår dåligt. Ta tillfället och prata istället. Låt de sitta vid sidan av. Detta kräver givetvis att ni är flera ledare så att ni har den möjligheten. Ni tjänar på det i längden då de måste få göra det med glädje och inte med krav. Främja utövandet av flera idrotter. Det är oerhört viktigt att de känner att de själva får välja och välja så länge det bara går. Jag hör idag föräldrar som väljer åt sina barn. Jag förstår inte det där. Varför väljer ni åt dom? Låt de välja själva. De kommer att välja det de själva tycker är roligt. Där de har sina vänner och där de har sin egen utmaning. Detta kommer säkerligen gå i vågor beroende på vilken fas de är och hur deras sökande går efter sin identitet. Samverka mellan idrotterna så det inte blir för mycket. Gjorde ett inägg för ett tag sedan om en 13-årig kille som försöker att utöva tre idrotter och hinna med skola och kompisar. När sommaridrotterna är i uppbyggnadsperiod är vinteridrotterna i tävlingsfas och skall vara explosiva. Vi behöver samverka. De skall inte välja när de är 13 år. Jag fullkomligt njuter nu när Gotland tagit fram samsyn inom de olika förbunden. Vi i innebandyn tillsammans med ett handbollslag och fotbollslag har samverkat mycket. Vi pratar om vad som är på gång. Vilken typ av träning vi just nu beskriver och försöker prata ihop oss.

4. Se alla individer på varje träning. Alla behöver höra något positivt. Glöm inte er själva som ledare.
Tänk att inte få höra ett snällt ord eller något pepp träning efter träning. Försök verkligen att se det lilla. Går ett pass fram eller lyckas utövaren med något som de tränat på så låt han eller hon få höra det. Hitta något hos varje spelare. Som människa vill du bli sedd, bli älskad och bli lyssnad till. Detta gäller även barnen och ungdomarna. Ibland mycket mer än vi vuxna. Och vet ni vad som är allra viktigast? Det är att se dem även som människor. Inte bara för deras prestationer och resultat, se dem. Berätta för dem att ni är glada att de kommer för att vi gör varandra glada. Glöm inte att peppa varandra som ledare. Ni går dit ideellt flera gånger i veckan. Ni åker på cuper med dom. Ni låter er egen tid stå vid sidan av och ni ger allt för detta. Ni är helt fantastiska.

5. Hjälp dem till att lyckas med något varje träning. Både det lilla och stora spelar roll.
Om ni vet att spelare har svårt med vissa moment. Är det för svårt så kommer de tröttna. Vid införande av nya moment så gå långsamt fram och peppa peppa peppa. Plocka fram något som du vet att de kan lyckas med i samma träning. Och se glädjen när de gör det. Det räcker med en blick eller en klapp på axeln för att de skall känna sig lyckade. Kom ihåg att de vill vara där för sin egen skull. De skulle sluta komma om det var tråkigt, för svårt eller om de tycker något annat är roligare. Det finns fantastiska drivkrafter och motivation i vissa men utan glädje skulle det inte fungera.

6. Låt utvecklingen styra. Lyft de som behöver utmaning. Samarbeta.
I vissa perioder kommer det inte vara läge att göra vissa saker. Se dem för där de är i sin utveckling just nu. De kommer in i en vinglig period i början av puberteten. Då kan det vara rent förkastligt att öva in ny svår teknik. De kan bli oroliga och ledsna. Vissa kan behöva morötter och vissa kan bara behöva vara. Lyft de som behöver en större utmaning men låt de fortfarande vara med sina vänner. Låt de som behöver få avvakta göra det. Samarbete mellan åldrar och lag är bra så länge de får vara med sina vänner. Ha gemensamma träningar med andra lag och åldrar. Jobba med individerna även om ni tränar i en lagidrott. Kommer tiden rätt för idrottaren så är det meningen, kommer den inte så fanns det en mening med det också. Låt utvecklingen styra.

7. Låt dem vara om de behöver det. Allt annat i livet är så allvarligt ändå.
Alla behöver leka ibland. Gör oväntade saker på träningarna. Låt dem vara små ibland. Discokull kan bryta varenda allvarlig min. Doppboll och legobyggande också. Låt de vara kreativa och få bestämma. De gånger jag frågat vad de vill göra har det inte helt oväntat varit lekar. De kommer få sin beskärda del av allvar. De kämpar varje dag för sin skola. De kommer kämpa för sina arbeten och senare sina familjer. Några kommer att få det tuffare än andra. De behöver kreativitet och enkelhet. De kommer att kunna lösa problem med sin kreativitet.

8. Se deras olikheter som en styrka och inte en svaghet. Alla kan inte vara stöpta i samma form och skall inte vara det heller.
Ibland är vi snabba på att tala om hur vi vill att alla skall vara och göra. Ledare är speciellt duktiga på detta då vi ser framför oss ett visst spelsystem eller hur vi skall bedriva fys. Alla är inte bra på allt och kan inte passa in i denna form och låt det vara så. Låt de vara olika. Deras olikheter kommer att göra dem till ett starkare lag och starkare individer. De måste tillåtas att vara sig själva. Det är olikheterna som gör oss starka och när de känner att allt är ok växer även deras självkänsla.

9. Låt barnen bestämma delar av träningen. Lyssna på deras önskemål och låt dem vara kreativa.
Nästan nuddat vid denna. Ibland är våra bästa träningar de träningar som önskas av spelarna själva. De tar fram en del övningar och så röstar dem. Vi har en öppen dialog och får även om vi inte bett om det önskemål på övningar eller andra typer av träningar. Det är för deras skull du som ledare är där. Låt de påverka verksamheten.

10. Le och skratta tillsammans.
Det är inte alltid självklart. Men sänd iväg ett leende och få ett tillbaka. Det är väldigt små medel att få en annan stämning i laget bara genom att le och skratta. Det äldre lag jag tränar önskar att ha musik på passen vi har. Det märks på tempot och energin på träningarna när musiken är igång. De sjunger med, det blir intensitet. Och de peppar varandra på ett annat sätt. Ingen är så bra på att känna av en stämning som barn och ungdomar. Är vi arga eller trötta och ledsna så märks det direkt. Och det blir som ett kollektiv i att vara ledsen eller arg då. Har du som ledare en dålig dag. Tänk på hur du kan jobba med det innan du går in på träningen.

Kan jag hjälpa några av mina spelare att nå sina drömmar så har jag kanske gjort något bra. Har jag på detta sätt ovan lyckats få mina spelare att må bra så är det ändå viktigare. Har jag dessutom fått dem att växa som individer och om de har en tro på sig själva för dem de är då är jag nästan klar med min egen dröm.

Jag startade för två år sedan. Ett projekt med mina P-01:or. Det är det som formar oss idag. Nästa lagsamling är om några veckor. Vi ser framemot det.

Kramas mycket <3

23 januari, 2015Permalink

Hur långt är det till nästa måndag?

Bloggandet har varit vilande en stund och det beror helt på min hemtenta jag skriver på. Tänker mig att komma igång igen efter den 12 jan ungefär då alstret skall in. Och det är ganska jobbigt just nu men ändå så känner jag att jag lärt mig otroligt mycket.

Detta inlägg kommer att bli en liten önskan till er vuxna.

Idag skriver jag om tonåringar och ungdom. I min inlämningsuppgift i högskolekursen jag går (Utvecklingspsykologi barn och ungdom 0-25 år) så handlar egentligen en fråga om varför tonåringen/ungdomen reagerar så kraftigt om de känner att de blir orättvist behandlade, kontra en vuxen som bemästrar sina emotioner. Men för att förklara detta krävs det att man utvecklar resonemanget och det finns mängder med bitar som jag måste ha varit inläst på innan. Jag jobbar just nu med ord som ”personlighetsutveckling och särdrag, the Big Five” ”identitetssökning” och ”moralbildning”.

Det bara bubblar ord från mig idag på årets sista dag. Man skall komma ihåg att ungdomens hjärna är färdigutvecklad vid ca 25 års ålder. De som ser ut att vara vuxna… Det som har med beteende, beslutsfunktioner, känslor, överblick, bemästringsstretegier att göra är det sista som utvecklas längst fram i hjärnan. Vilket kan förklara varför vissa tonåringar har en framtidsvision som sträcker sig till nästa måndag ungefär. Och även varför de kan tänkas reagera kraftigt på olika saker och inte bry sig det minsta om andra saker i det som kallas ungdomsegocentrism. Som tror att ”alla får vara ute till kl 02:00 när de är 14 år gamla och alla har dyra kläder och de coolaste prylarna”. Detta beror på den inre publik tonåringen har och en sammanslagen idé från flera de känner runtomkring.

Mitt råd är bl.a att älska dem förutsättningslöst men be dem förklara hur de tänker för att få ihop alla delarna. Låt dem utmana sig själva när de förklarar för det är då insikterna kommer. De behöver få berätta om sina åsikter så bjud in till det. Försök att inleda samtal då detta kommer vara en period av både sorg och lycka för er båda. Och ha mycket humor! Jag tjatar vidare genom att säga att alla människor inkl din tonåring vill känna sig Älskade, Behövda och Sedda. Och när det gäller självkänsla och självförtroende så är det två helt olika saker. Och detta måste redas ut nu.

Jag håller på att tjata hål i huvudet på föräldrar som det första de gör efter t.ex en match rosar barnet för hur många mål han eller hon gjorde och helst skriver det på Facebook också istället för att fråga barnet hur matchen kändes. Om ni tror att det kommer att gynna deras fortsatta idrottsliga karriär så kan det bli det motsatta, så sluta snälla. De gånger jag hör föräldrar ge pengar för varje mål deras söner eller döttrar gör så vänder det sig i magen på mig. Vad belönar vi??? De vill ju givetvis ha pengarna och kommer kännas sig totalt misslyckade när de inte gör målen och det kan tyvärr låsa sig helt p.g.a. prestationskrav. Nej… vad jag tror kommer betyda något är skapa individer som älskar livet och älskar varandra.

Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En bra självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker. Visa att du älskar dem för dem de är inte för vad de presterar.

Jag har vid några tillfällen med mitt äldsta innebandylag bett dem att reflektera och skriva ner goda egenskaper om varandra som inte handlar om prestation och så har jag sammanställt detta och gett dem inplastade kort med budskapen. Det har stärkt flera killar i laget. Flera tittar på korten varje dag för de sitter på kylskåpet hemma hos familjerna och några kollar ibland. Vad är meningen med detta då? Jo, det är för att de skall känna sig meningsfulla för vad de är och inte för vad de gör. Jag har nu massor med ideér på vad nästa steg skall vara… men det behåller jag för mig själv ett tag till.

Tillbaka till pluggandet. Varför läser jag utvecklingspsykologi på högskola och jobbar heltid osv? Hos mig handlar det om förståelse. Förstår jag kan jag sätta saker i ett sammanhang. Jag har själv grävt djupt i min egen personlighet och utveckling igenom denna kurs och kommit fram till mängder med saker både bra och dåliga och det är det som utvecklar mig som bl.a ledare, förälder och människa. Du har alltid med dig en historia i både gener, arv och miljö och det är den som kommer att forma dig. Du kommer att behöva förhålla dig till det.

Jag har utvecklat en lite större förståelse för de individer som jag tränar eller möter dagligen på arbetet. I o m att jag själv har den personligheten att veta saker så blir detta viktigt. Hos andra kan det bara tyckas jobbigt eller märkligt eller onödigt men hos mig blir det ett stöd och då har ni inte samma personlighet som mig 🙂

Mitt sista citat för detta år: ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten…” – Björn Ranelid

För det du gör som förälder och hur du agerar kommer att följa dem för resten av deras liv, du är deras GPS. Du har gett dem arv och nedärvda gener så de kommer försöka förstå dig, sig själva och de runtomkring.

Du bygger dem från den dagen de ser det första dagsljuset. Bered dem för att bli självständiga och individuellt tänkande människor. De behöver få utforska, testa och vara jobbiga. De behöver vara älskade. De kommer att klara det om du hjälper dem och är deras GPS när de behöver.

Gott Nytt År!

Kramas mycket <3

 

 

31 december, 2014Permalink

Självkänsla – att duga precis som du är

Jag lovade nästan att jag skulle göra något efter förra inlägget med droger för det är ju det som det handlar om. Det handlade inte bara om Spice. Att Spice just nu är det som vi talar om är en annan sak. De senaste dagarna har jag och en vän dragit igång en ordentlig motor tillsammans och flera har stöttat oss och vill hjälpa till. Vi som idrottsförening vill göra skillnad och påverka så vi tog kontakt med myndigheter och andra viktiga samhällsfunktioner för att bjuda in till A-lagets hemmamatch igår och informera och finnas tillhands. Det hade aldrig varit möjligt utan alla engagerade medmänniskor i föreningen samt samtal i radion och polis och Anhöriga mot droger. Vi försöker nu så gott vi kan att sprida information och skapa ett grupptryck mot att säga NEJ till droger. Vi skall veta att fler säger NEJ till droger än säger ja. Vi är starka tillsammans.

Det är medmänniskan i oss som agerar nu.

Då jag jobbar mycket med själva människan bakom innebandyklubban i den förening jag är ledare i så funderade jag mycket de senaste dagarna på hur vi blir som vi blir och gör som vi gör. Det är ju inte alltid lätt att förklara men mycket ligger i den utvecklingspsykologiska delen av uppväxten och arv och miljö.

Jag tror att mycket kan bero på självkänsla i kombination med att unga mår allt sämre psykiskt vilket givetvis också kan bero på självkänsla men även alla krav runtomkring som kan fälla den starkaste. Jag har varit inne på det så många gånger tidigare i mina tidigare inlägg.

Men om vi går in på självkänsla…

Självkänsla är:
Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En bra självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker.

Om man har problem med sin självkänsla kan det tvärtom leda till att man avstår ifrån att göra sånt man egentligen skulle vilja. I stället kanske man gör saker man egentligen inte vill eller gör saker mer för andras skull än för sin egen.

Det finns ett starkt samband mellan stress, höga prestationskrav och låg självkänsla.

Jag tänker att om våra unga mår allt sämre så kan mycket bero på det ovan. De vill kanske fly verkligheten.

Självkänslan grundar sig redan i barndomen. Hur man blir bemött för vem man är och inte för vad man presterar. Och om man har låg självkänsla så går detta att träna. Det kan växa med erfarenhet. Det kan även växa med att prova saker som man innan var väldigt orolig för i o m att personer med låg självkänsla helst inte kastar sig in i nya saker.

Vi behöver se varandra utanför det vi presterar. Möta varandra och visa varandra att vi duger som vi är.

Har använt denna så många gånger nu:

”Du vet väl om att du är värdefull
att du är viktig här och nu
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du” – Ingemar Olsson

Kramas mycket <3

 

10 november, 2014Permalink

Vadå snapchat?

Bakgrunden till inlägget är artikel på artikel i tidningar och på webb idag om ungdomar, både barn och myndiga som tagit Spice. Visby Lasarett har i veckor tagit emot fler och fler. Är det bara jag som undrar vad det är som händer? Igår var det tre…idag är det två. Förra veckan uppåt tio stycken.

Vad händer i deras liv som gör att de behöver ta droger? Eller varför testar dem? De kanske känner sig odödliga. De kanske vill något annat. Ligger det i deras personlighet? För vissa saker kan vi inte förklara fastän vi gjort rymdresor.

Vid samtal med polis har de berättat att när de pratat med ungdomar som tar droger gör det för att fly verkligheten.

Det verkar inte som om larmrapporter skrämmer dem. Det verkar inte ens som om dödsfall skrämmer dem. Jag kallar denna drog dödsdrog. Du vet inte från gång till annan vad som händer när du tar den.

Jag har surfat runt lite. Jag har läst på olika specialisters sidor, lyssnat på beteendevetare, googlat nätterna igenom för att hitta något att ta på. Då jag behöver förstå.

De är ju helt läskunniga. De ser ju att vänner dör omkring dom, som blir inlagda på sjukhus. Det är något mycket allvarligare när man ser en ökning av så livsfarliga droger. Det verkar vara lättillgängligt MEN saker som inte är förbjudet betyder ju inte att det inte är farligt. Det är inte förbjudet att slänga sig framför en bil heller. Men inte gör vi det. Det är inte förbjudet att dricka t-sprit heller men det gör vi inte heller.

Jag behöver veta vad jag skall kunna göra för att hjälpa. Jag har börjat dra i trådar och hoppas hitta rätt. Jag har fått olika svar på varför man tar droger men den gemensamma bilden som uttalas oftare än andra är denna nedan och den stämmer ju inte på alla. Det är inte så att man kan bocka för två av tre alternativ på listan utan allt är väldigt individuell:

De tar droger av en anledning. De vill få någonting sagt.

Man ser att de missbrukar på olika sätt, som rekreation, för smärtlindring eller för att de fastnat i beroende.

Ungefär en tredjedel uppger att de lider av psykisk ohälsa efter en utredning som gjorts i Göteborg. Och jag vet inte om man lider mer av psykisk ohälsa i Göteborg än på Gotland. Det tror jag inte.

Misslyckanden i skolan eller att man inte trivs.

Man har vänner med problem.

Familj med konfliktfyllt eller kyligt familjeklimat.

Missbruk inom familjen

Brister i anknytning, omsorg och tillsyn.

Psykisk ohälsa, känslor av skuld, förtvivlan eller övergivenhet

För höga krav som de inte kan hantera.

Känsla av att inte räcka till.

Stopp stopp stopp känner jag nu. Om vi tänker på de som blir inlagda på sjukhus nu som ännu är minderåriga. Jag kan känna att även de som är under 25 år ingår här även om de inte är minderåriga och jag skall förklara varför.

Vår hjärna mognar upp till 25 års ålder och det som mognar sist är de delar som sköter kontrollen över beteende och emotioner. Det vi idag behöver använda oss av allt tidigare i åldrarna. Om vi nu säger att vi ställer höga krav på 14 åringar som inte har mognat färdigt så leder detta inte sällan till psykosociala problem. Den sociala kompetensen och det emotionella som då mognar sist gör att vissa barn och ungdomar inte orkar med. Barn måste ges möjlighet att tillägna sig detta och det får de inte idag. Hjärnan är väldigt känslig för stress och barn tål inte den psykosociala påverkan som ibland drabbar dem.

Aldrig förr har barn och ungdomar mått så dåligt psykiskt som de gör idag. Det nya moderna informationssamhället kan vara orsaker och att två epoker nu möts. Barn och deras vuxna föräldrar. Dessa två epoker hänger inte ihop. På bara några decennier så kännetecknas inte vår tid av industriproduktion på samma sätt som förr. Vår tid handlar mycket mer om hjärnor. Vi ställer mycket högre krav idag på hjärnans förmåga att tänka ut smarta lösningar än att producera el utföra industriarbeten. Men vår hjärna ser likadan ut nu som när den bildades i börja av evolutionen men vi kräver mer av den.

Det finns ett par stressorer som gör att barn och ungdomar mår väldigt dåligt psykosocialt.
– Det är ex sociala: anomi som är otydlighet i regelverk, strukturförändringar, höga krav, bristande egenmakt och vantrivsel i skolan.
– Det är ex psykiska: relationsstörningar, separationer, särbehandling såsom mobbning, tidspress, rädsla för mobbning och våld och anknytningsstörningar.

I och med hjärnan inte är mogen förrän vid 25 års ålder. Det kan vara en förklaring till varför barn och ungdomar har beteenden som vi vuxna har svåra att förstå. Barn och unga har nämligen inte de strategier för att hantera sin livssituation som vi vuxna har och det är vi vuxna som måste hjälpa dem med detta. Killar kan regera aggressivt el utåtagerande vid stress och tjejer blir mer inåtvända.

Barnet är som alla vi andra. Barnet vill höra till, de vill mötas, uppleva saker, lära, skapa själv och bidra.

Om något av det jag skrivit ovan stämmer in på varför barn och ungdomar tar droger så är det verkligen dags att dra i handbromsen. De skall inte lida av skuld! De skall inte ha brist i omsorg och anknytning. De skall inte ha för höga krav på sig. Varför skall man räcka till när man är en ungdom? Det blir helt knasigt. Det måste vara en kombination av faktorer.

Men det är ju så det är. De skall synas, finnas, vara bäst, vara snyggast, trevligast, ha mest kompisar, åka på semester, handla kläder, ha de senaste mobilerna, datorerna, läsplattorna. Om vi betänker att de försöker bli bekräftade på något sätt och inte lyckas genom detta så känner inte jag att det är långt bort till att döva smärtan.

En fråga då: Vad gör ni vuxna för att slappna av och fly?

Tänk er hetsen på social media idag. Jag upplever att våra gamla mötesplatser inte finns längre och jag tror att fältfritidsledare kommer blir allt viktigare, eller fältfritidsledare på nätet. Ungdomsgården behöver bli viktigare igen. De behöver någonstans att vara och de behöver aktiveras. De behöver bli lyssnade till på något sätt. Nattvandring bland vuxna är passé fick jag höra. De träffas inte ute. De är på nätet och hemma hos kompisar.

Jag listar nedan några sociala media som jag rör mig på för att förstå mina barns liv samt mina ungdomslags liv där jag är ledare.

Jag vet vad alla dessa media är. Jag vet även vad de pratar om. En sak skall ni veta alla föräldrar. De har lämnat Facebook! Det var flera år sedan. De har t o m slutat vara på Instagram så ni ser dom. Och de byter konton ofta. De gör ”privata” konton. Jag som då vill förstå detta frågar mycket. Jag pratar med mina spelare. Mina barn och kollar runt. Inte för att jaga på något sätt men för att förstå och finnas tillhands. Den gamla ”heta linjen” har bytt skepnad och blivit något annat. För de har ett behov av att ”prata”.

Här kommer listan nu. Räck upp handen där ni kan tala om vad det är och om er son eller dotter har detta:
Facebook
KIK
Instagram och använder Direct message alltså det som inte visas för alla
Skype
Vine
Viber
Ask.fm
Snapchat
VideofyMe
Twitter
Alla chatsiter kopplat till de spelsiterna som era ungdomar spelar på som LOL, WoW etc etc.

Vet ni vad det värsta är? Det är inte att de har konton och rör sig här. Det är att flera föräldrar jag pratat med säger så här: ”Utvecklingen går så snabbt just nu och jag är inte så teknisk så jag förstår inte.” ”Jag orkar inte ha allt det där.”

Jag anser att ni är tvungna att förstå! Det är er skyldighet. Jag varslade en förälder för en sommar sedan om att han dotter var på väg att ta livet av sig. Hon blev så hårt utsatt på ask.fm att hon var på väg att ge upp. Hon skrek på hjälp. Hon la ut svarta bilder på Instagram och bad om hjälp. Hjälpen kom inte. Hennes kompisar kunde inte hjälpa henne.

Jag läser sådana konstiga saker på Twitter från minderåriga att jag undrar om de är närvarande på planeten jorden just vid det tillfället alls. De bilder de kommenterar på Instagram som är lite under bältet eller kanske lite mycket ibland. Det som sker på snapchat.

Jag säger inte att ni inte skall ha konton överallt. Jag säger att ni måste intressera er för vad de gör. Vi är i mediavärlden nu. PUNKT! Vi kommer inte komma ur detta. Ni kan inte förbjuda dom och sätta pekpinnar för det kommer inte att hjälpa. De tar den naturliga vägen genom utvecklingen där de befinner sig just nu till att bli vuxen och vänder sig just nu till andra än er. De har sina kompisar som andningshål. Ni behöver vara där och stötta och bry er. Ni behöver ge dem mängder med kramar och överösa dem med frågor om hur de känner, mår. Inte vad de presterat. Hur de känner och mår.

En insikt till är att det faktiskt är vi som skapat dom. Dessa barn och ungdomar har inte kommit från ingenstans och så har det bara blivit så här. Och vet ni…alla kan vara med om detta.

Dags att ta tag i detta och hjälpa era medmänniskor.

Vi är starka TILLSAMMANS!

Sprid info. Var närvarande. Möt dem om de vill bli mötta. Det är våra barn.

Kramas mycket <3

 

5 november, 2014Permalink

Drivkraft och motivation

Den ideella rörelsen är bland den starkaste och mest hängivna som nog finns att hitta idag i vårt samhälle. Vad handlar det egentligen om? Lite enkelt så är det människor som lägger sin fria tid, eller fritid på att göra något gratis i form av att de inte får betalt i pengar eller varor. De gör detta för något de tror på. Ideella är allt från den snälla pappan som tar han om klasslaget i klassturneringen i fotboll till att jobba på Röda Korset och vika inkomna kläder eller baka till alla fikaförsäljningar runt om i vårt land.

Tänk nu efter hur mycket ideellt arbete som faktiskt bedrivs. Med inriktning på idrotten nu där jag främst är verksam så är det inte bara en god gärning att jag gör saker gratis. Jag gör det även för att främja barn- och ungdomars utveckling och ur ett samhällsperspektiv så är det enorma timmar och summor som jag ser till att barn- och ungdomar kan komma och idrotta. När jag gör detta så gör jag det med en energi som inte går att ta miste på. Det gör de flesta av oss. När vi sedan gör detta ideellt så räcker inte det utan det krävs en del utbildning. I min idrott behöver jag ha en licens för att få vara i båset. Helt fantastiskt är det! Licensen får jag genom utbildning. Detta planerar vi in när vi inte har träningar med barnen och ungdomarna. Det här är pedagogiska utbildningar som hur man lär ut till barn och ungdomar. Hur barn och ungdomar fungerar utvecklingsmässigt och sedan då det idrottstekniska som vi skall lära ut. Vi har ännu tur inom idrottsrörelsen att vi får ekonomiskt stöd i föreningarna för dess utbildningar för de kostar någon 1000-lapp/ utb och ledare. Med ca 50 ledare i en förening så förstår ni att det blir mycket pengar om vi skall finansiera detta själva. För att vi som ideell förening skall utbilda ledare som är ett krav i vår idrott. Detta är som tur är ännu subventionerat.

Det kommer idag från flera håll att barn- och ungdomar slutar med föreningsidrott. Det kan nog vara så. Vad väljer de istället? Sätter de sig hemma? Köper de gymkort? Orsakerna kan givetvis vara många men målet måste väl ändå vara att behålla dem så länge som möjligt. Vi kanske hittar en sen blomma som kan växa eller skapa sådant intresse att han eller hon vill bli ledare.

Jag har tidigare skrivit om den enorma tid vissa ungdomar lägger på sin idrott idag. Flera idrotter, träningar varje dag osv. Men jag glömde ju en sak. Den tid han lägger var inte allt. Tänk er detta: När han tar fotbollen under armen och cyklar iväg kl. 18:00 en lördagskväll för att komma hem kl 22:00. De fyra timmarna han varit borta har han tillbringat på en öppen idrottsplats med sina bästa vänner. De spelar inte i samma lag till vardags, de är inte lika gamla. De är hängivna idrotten och glädjen. De öppna idrottsplatserna är så viktiga. Fritidsgård i all ära men sporttokiga killar och tjejer behöver idrottsplatser som är öppna när de vill vara där.

Allt det här ovan som jag beskrivit om ideella ledare och utövare innebär ett bevis på inre drivkraft och motivation. Vad skulle hända om vi ideella ledare en dag inte kommer till ”jobbet”. Vad händer den dag då våra spontanidrottsplatser är så slitna så att våra utövare inte vill gå dit. Har någon räknat på det?

I helgen var jag ideell i en helt annan idrott än där jag annars verkar. Det var motorsport. GGN, världens största endurotävling sett utifrån antalet deltagare samma dag. Jag gick upp kl. 02:50 på lördagen. Klädde mig för stormbyar och regn. Gick ut på ett skjutfält och dirigerade tävlande till olika parkeringar. Fortsatte dagen i tankområdet där jag kontrollerade både motionärer som elitåkare utifrån miljöfrågor osv. Jag hade även tiden att föra samtal med dessa team. Ställde nyfikna frågor om hur det fungerar osv och det som var så otroligt genomgående var den hängivenhet till idrotten jag såg. Jag har så svårt att återge det jag såg men tänk er: Föraren kommer in i tankområdet. Parkerar på miljömattan och slår av motorn. Han eller hon blir totalt ompysslad. Det kommer bananer från höger, näringsgel från vänster, vätska. Nya glasögon, handskar, bensin i tanken. Taktiksnack, pepp, kramar, klappar. Jag såg ett byte av ett helt styre. Detta fortsätter timme efter timme. För att detta skall vara möjligt krävs det människor. Ideella människor som är helt hängivna detta. Familjer.

Men vad handlar det mest om?

Driftkraft och motivation.

Det handlar om att vi gör något som vi tror på.

Vad händer om idrotten inte får mer pengar?
Vad händer med visionerna om att alla skall få idrotta?
Vad kommer hända då barn-och ungdomar inte kan idrotta då föreningarna blivit tvungna att höja avgifterna för att överhuvudtaget kunna gå runt?
Vad händer då föreningarna måste betala utbildningarna som kommer från bidrag från Idrottslyft idag?
Vad är framtidens förening?

Driftkraft
Motivation

Kramas mycket <3

 

28 oktober, 2014Permalink