När poletten ramlar ännu längre ner…

Är i slutet av min högskolekurs. Jag läser Socialpsykologi med inriktning idrott. Jag har en del kvar. Ett webbseminarie, en dugga och en hemtenta. Det känns helt ok ändå. Vissa saker kan göra en trött men denna har varit mer upplyftande för mig än tidigare kurser jag läst. Nu till det väsentliga. Denna utbildning syr ihop den stora bilden. Vi kan sitta och tro att det handlar om antingen kompetens inom idrotten el kompetens inom psykologin. Men se ni det handlar om helheten.

Jag har haft långa djupa diskussioner med de jag litar på mest i mitt liv och jag har kommit fram till att det är otroligt komplext. Det man tror fungerar i ett lag kommer inte göra det i ett annat osv. Men en sak är grunden för allt lagbygge.

Har lite exempel och detta är inte allt.
Grunderna:

  • mix av spelare
  • lagsammanhållning är A och O, bygg en sådan så alla är delaktiga
  • sätta normer, sätt normer som är medmänskliga och inte kränkande
  • sätta mål, gruppmål och personliga mål, få dem SMARTA
  • behandla alla med respekt utan inkilningsprocedurer och särbehandling
  • låt alla personligheter ta plats vid rätt tillfälle
  • dra nytta av era olikheter
  • ha respekt för grupprocesserna och förstå dom
  • träningskultur är A och O för satsande lag, alla skall med
  • låt alla komma till tals och var transparenta
  • ha roligt, skratta mycket
  • led laget situationsanpassat
  • ha koll på social maskning

Det är ju inte lite och det är högskolekurser var och en av dessa punkter och det är väl egentligen dit jag vill komma. Det är inte enkelt detta. Det är något att ha respekt för. Och i allt detta är vi bara människor allihop.

Har ni varit i ett lag där ni känner att allt klickar? Vad gjorde den ledaren? Vad gjorde dina lagkamrater? Har du varit i ett lag där du vantrivts? Vad var det som hände?

När jag listade ner egenskaper hos bra och dåliga tränare och lag i mina år som ledare och utövare så blev det ganska tydligt.
Det blev som en mix av bra idrottsledare och chef – öppen, tydlig, kommunikativ, prestigelös, ödmjuk, empatisk, ha humor, vara kompetent, lyhörd.
Dåliga idrottsledare och chef: inåtvänd, otydlig, ostrukturerad, bordus, osmidig i sitt sätt, auktoritär i fel tillfälle, förminskande.

Tänk er drömledaren… Se er i spegeln och tänk.

”Jag är den ledaren jag alltid velat ha!”

Det kan krävas en del livserfarenhet i detta. Men det kan också vara rent sunt förnuft. För vem är det du leder? Är det 25 ungdomar eller dig själv? Det kanske är båda?

”Ett gott huvud och ett gott hjärta är alltid en förträfflig kombination.”
-Nelson Mandela

Kramas mycket <3

 

11 april, 2016Permalink

Vad sa du?

Jag funderar mycket över det här med kommunikation. Vad är det som gör att kommunikation är så svårt. Jag dök på detta för några år sedan i en chefsutbildning och denna har jag ännu med mig. Främst i coaching under match.
Vi hör hälften av vad som sägs (50 %)
vi lyssnar på hälften av det (25 %)
vi förstår hälften av det (12,5 %)
vi tror på hälften av det (6,25 %)
och vi kommer ihåg hälften av det (3,125%)

Tänk dig då 15 st spelare som du skall leda när de är fulla av adrenalin i match och kanske t o m ligger under. Här kommer all deras och din erfarenhet komma att spela stor roll. Det som är inövat och det som är repeterat. Time-out i lagsporter är korta. Jag tror att det är bra. Ge inte för många instruktioner.

Allt ni hör, ser och upplever är byggda från det att ni är små. Det man i utvecklingspsykologin säger är perception. Ni lagrar information om händelser, föremål, skrivna och talade ord under hela er uppväxt och det fortsätter hela livet då ni är med om nya händelser. Detta blir då lättare att tolka för hjärnan om ni varit med om det tidigare och det plockar hjärnan fram när den dyker på det. Därför är kommunikationens hinder det brus som finns mellan sändare och mottagaren av meddelandet. Därför är just kommunikation svårt. Och speciellt i pressade nya situationer.

Här finns några tips på saker att ta till vid kommunikation. Lång lista men ack så viktig.

Här följer en rad bra tips i kommunikationen med andra:

  • Var direkt och precis
    Rak i kommunikationen, ej via andra eller genom hintar. Var direkt genom att prata med personen det berör.
  • Äg ditt meddelande. Det är ingen annans meddelande. Ta ansvar.
    Använd jag-form, ex jag anser att mm. Inte man eller du-budskap som är dömande eller tolkande.
  • Var komplett och specifik
    Ge all information som behövs för att kunna förstå ditt meddelande. Omformulera och be om frågor om du är osäker. Gissa inte om ditt budskap har gått fram utan fråga tills du vet.
  • Var tydlig och konsistent
    Undvik dubbla budskap, tex jag skulle vilja låta dig få chansen men du får ha tålamod. Var medveten om vad du vill ha sagt och varför. Planera viktiga samtal i god tid.
  • Uttryck behov och känslor tydligt
    Var medveten och och/eller bli uppmärksam på vilka känslor som samtalet uppväcker hos dig för du visar dessa. Var sensitiv för de känslor det du säger uppväcker hos andra och respondera på dessa verbalt eller med kroppsuttryck.
  • Separera fakta från åsikter
    Skilj på fakta och egna värderingar. Klargör vad du sett, hört eller vet innan du värderar det.
  • Leverera meddelanden i ‘rätt’ tid
    att reta sig på saker och skjuta upp samtalet om det kan vara kontraproduktivt men inte sällanär det bra att vänta exempelvis sova på saken. Det är bättre att agera än redagera
  • Undvik en dold agenda
    Säg det du menar. Meddela vad du vill säga med en gång. Var öppen och beredd att ändra ståndpunkt genom att du får den andres perspektiv och ny information.
  • Var stödjande
    Ditt sammanlagda meddelande bör visa stöd, undvik sarkasm, hot, negativa jämförelser eller att döma
  • Var konsekvent med dina icke-verbala meddelanden
    Dvs bete dig inte på ett sätt och prata på ett annat
  • Förstärk med repetition
    Repetera det viktigaste i dina meddelande.
  • Gör dina meddelanden lämpliga för mottagarens referensram
    Dvs använd lämpliga ordval. Förbered dig
  • Sök feedback för att dina meddelanden mottagits på ett korrekt sätt.
    Är min beskrivning tydlig tycker du? Om inte fråga så du kan vara ännu tydligare.

 

Och kom ihåg hur du som mottagare tar emot meddelandet. ”Att höra är inte samma sak som att lyssna”

Hur kan du visa att du faktiskt har lyssnat på din samtalspart?

 

9 mars, 2016Permalink

Ett ord, bara ett kan krossa en annan människa

Startar året med att påbörja en ny högskolekurs. Jag började gå korta högskolekurser för några år sedan. Jag läser någon kurs vartannat år. Denna gång gick det snabbare då jag redan är igång med den ny ett år för tidigt egentligen. Alltid kvartsfart och distans. Denna gång blir det Socialpsykologi med inrikting på idrott. Distans på Högskolan i Halmstad. Förra året läste jag Utvecklingspsykologi 0-25 år. Och innan dess förändringsledning av organisationsstrukturer och organisationskultur. Jag börjar helt enkelt att knyta ihop säcken nu för framtida mål. Mål som bara för mig och ytterst få andra är kända. Det skall bli spännande och jag hoppas att orka satsa nu denna termin trots heltidsjobb och ledaruppdrag i föreningar. Jag har fått kurslitteraturen och det är några kg bok, på engelska. Jag är i himlen!

Men det som egentligen kommer att bli mest intressant just nu i närtid är ett nystartat pilotprojekt i Visby IBK som jag gör för föräldrar och ledare till barn och ungdomar över 12 år. Det handlar guidning i social media och om hur näthat kan se ut. Hur barn och ungdomar rör sig i social media idag och vad som är hett och inte.

Om hur utanförskap kommer till och förhoppningsvis väcker det frågor och tankar som i sin tur kan stötta och hjälpa barn och ungdomar idag. För kan vi få föräldrarnas förståelse och nyfikenhet kring detta och börja prata mer med sina barn kring detta så kan vi vinna en och annan som inte blir utsatt. Det kommer inte finnas några facit eller svar men en och annan aha-upplevelse är målet.

Jag kommer gå igenom hur tonårshjärnan fungerar i stort. Hur tonåringen faktiskt fysiologiskt och kognitivt fungerar hela vägen upp till att de är runt 25 år och hur de här sociala medierna litegrann flörtar med deras hjärna. Om varför det kan bli som det blir. Jag kommer visa inslag från olika appar. Som både kommer vara roliga och vissa fall rent näthat.

Till min hjälp har jag haft min 14-årige son. Han har fått stå ut med mängder av frågor från mig och han har stöttat mig allra mest i detta. Han borde få en medalj i tålamod. Jag tror att han direkt förstod syftet jag var ute efter och därmed hjälpte mig. Han är min stjärna i detta.

Det är en hel rad med olika medier vi skall ta oss igenom denna kväll. En del kommer några säkert aldrig ha hört talas om. En del använder de själva. En del kommer jag lämna nästan helt och bara omnämna då de nästan inte används längre av våra unga.

Kommer förklara huvudsyftena med de olika medierna enligt skaparna och hur de används idag. Ibland kanske det från början inte var tänkt för samma sak som det blev i slutändan.

Ett ord, bara ett ord kan för alltid sätta spår i en annan människa. Det kommer man få se på mina föreläsningar.

Kramas mycket <3

7 januari, 2016Permalink

Människan-pusselbitarna faller på plats

Jag blir ofta beskriven som drivande, strukturerad och engagerad i mitt yrke. Flera personlighetstester är gjorda på mig i olika sammanhang. Jag har gått kurser där man testat förmågor då jag leder människor på olika nivåer, i projekt och team. Jag har olika roller i olika grupper. De tester som betytt mest för mig är de tester som skickats till arbetskamrater samt till min privata umgängeskrets samtidigt där de skall beskriva mig med ett antal ord samtidigt som jag skall gissa vad de säger om mig. Resultaten har varit slående överensstämmande. Två helt skilda bilder av mig men samma beroende på om det är arbetskamrater eller vänner som svarat. Jag tror att människan är väldigt följsam i sina relationer och väljer roll beroende på grupp och uppgift.

Vilken roll tar du i dina olika relationer? Funderar du över det? Jag funderar mycket på det.

Jag var på ytterligare en ledarskapsutbildning inom innebandyn i helgen. En utbildning som plockar upp bland det viktigaste inom Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU). Människan! Inriktning för mig var spelare 12-16 år denna gång. Det handlade om ditt ledarskap och din förmåga till att leda andra och hur du leder dem. Lite besviken på övriga innebandygotland som inte var där. Vi var sex st totalt på den alla kategorier viktigaste utbildningen. Tre från min förening och tre från en annan. Vi hade väldigt bra samtal. Vi delade med oss. Vi var på olika nivåer från SSL-tränare till målvaktstränare. Varför är denna utbildning den viktigaste när du leder barn och unga samt de som är på väg mot elit, topp och bredd?

För om du inte har förståelsen för den kognitiva utvecklingen av de du leder så blir det svårt att ta hand om det som händer omkring dig. Du har din egen referensram men den är byggd på dina egna erfarenheter som kan vara nog så viktiga men det finns andra referenser också. Tänk dig att du levt ett väldigt lugnt och fridfullt liv. Det har varit kärnfamiljen. Mamma, pappa, syskon. Släktmiddagar. Julfirande. In i din trupp kommer det en kille el tjej som inte har mamma och/eller pappa. Får inga julklappar eller åker inte på släktmiddagar. Har inte råd att åka på cup, köpa träningsoverall. Hur gör du för att förstå denna individ med din referensram? Om du inte kan förstå individuella skillnader mellan människor och att kronologisk ålder inte betyder att de är på samma planhalva mentalt så kommer du stå där och fundera på vad var det som hände när de slutar eller beter sig illa mot varandra. För det är en verklighet. Vi har den ständigt i alla idrotter.

Vi behöver ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt. Ett mantra som sprider sig genom innebandysverige. Vi behöver förstå vårt eget ledarskap och relationer spelare emellan. Det är lika komplext mellan barn och unga som mellan vuxna. Ni älskar inte alla ni jobbar med. Det är samma med våra spelare. Och de kan vara uppåt 20 st som du som ledare skall föra mot samma mål om ni har uttalade sådana.

Man talar om Svenssonmodellen. Se bild.

Svensk Innebandys Utvecklingsmodell bygger på denna.

Svenssonmodellen

Jag började under utbildningen fundera på hur vi byggt den ledarstab som jag mest är verksam i. Och då slog det mig. Vi täckte alla delar kompetensmässigt i Svenssonmodellen för den åldern vi tränar. Det jag nu behövde göra är att se vilka personliga kvalitéer som var och en har inom de olika delarna när det går bra i gruppen med innebandyn och dynamiken men även när det blåser. För det kommer att blåsa. Vi behöver kunna hantera stressade och pressade situationer. Både vi ledare och spelare. Vi behöver glädjas och skratta med varandra.

Jag tänkte tillbaka på att jag har jobbat hela hösten för att få in 9 st nya killar i laget. Ett lag som spelat ihop i 5-6 år skulle ta emot 9 st nya fantastiska killar. Varför känner vi idag att vi har lyckats?

Vi tog de olika delarna och byggde ett pussel. Min roll är att hantera det mentala. Veta så mycket om mina spelare som möjligt och vara lyhörd för deras behov. Kunna se om någon inte mår så bra utan att de säger något. Se till så att vi jobbar med feedback på ett bra sätt. En annan av ledarna har förmågan att vara lugn och metodisk i sin pedagogik. Kunna förklara och rita. Ytterligare en är duktig taktiskt när de behövs och kan tänka ut situationer på planen som görs till övningar. En tredje kan bygga upp en stämning i laget som kan lyfta taket om det krävs. Vi har ledare som jobbar med målvakter som kan mycket om teknik och spelsystem. Vi har fysfenomen som håller i spelarkroppens fysik. Vi använder oss av alla delar. Jag tror det är nyckeln.

Nu tar vi det ett steg längre. Vi kommer denna vecka göra tester där vi analyserar vilka vi är och hur vårt ledarskap ser ut. Analysen gör vi tillsammans efter att testresultaten är klara och så ser vi hur vi kan utnyttja våra förmågor på bästa sätt. Det kan tyckas vara väldigt ambitiöst. Det var första reflektionen jag fick från en utanför idrotten. Men jag tänker så här- Om vi skall ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt och skapa en framtida bild hos våra unga idrottare att deras fritid och idrott var bland deras lyckligaste i deras uppväxt så behöver vi skapa förutsättningar för att lyckas. Vi behöver se människan bakom innebandyklubban och vi behöver förstå varandra.

När vi gjort detta skall vi träffa laget. Då skall de få jobba med copingstrategier för att hantera stress och oförutsedda händelser. Då skall de få gräva djupare i vilka de är och hur de uppfattas utåt. De har redan gjort detta för några år sedan. Men våra nya spelare har inte gjort det. Nu tar vi ett steg till. Det är då vi skall jobba med ”En för alla, alla för en” som är säsongen 2015/2016s ledord i Visby IBK P99/01.

Och glöm inte…
Kramas mycket <3

7 december, 2015Permalink

Döm inte, älska förutsättningslöst

Ikväll var jag på jobb i ett av föreningens innebandylag för att prata självkänsla och självförtroende. Vad som är skillnaden mellan de båda och hur man kan hjälpa varandra och sig själv att bygga upp sin självkänsla. Det slår mig varje gång hur fantastiska dessa killar är som tänker till och hur glad jag är varje gång jag varit ute och jobbat. De reflekterade och de gånger det var tyst så såg man kvarnarna mala uppe i huvudet på dom.

Vi pratade om hur tonåringar kan känna sig, hur de känner sig ibland, hur jag själv kände mig som tonåring. Jag berättade hur jag jobbar med mina andra lag och jag berättade att ordet tonåring är ett ganska nytt begrepp om man ser till hur länge vi levt på jorden. Att någonstans på mitten av 1900-talet så kom man på att det fanns ett stadie mellan barn och vuxen. Att det är en omvälvande tid där mycket händer och att man kan tappa bort sig innan man hittar hem igen.

Vi pratade om självkänslans betydelse för att kunna hantera situationer och vad man kan göra för att öva upp sin självkänsla. Ikväll fick de en ganska tuff uppgift. Deras uppgift var att skriva till varandra. De skulle skriva hur de kände för varandra innuti. Enda instruktionen jag gav dom var att det inte fick handla om prestation. Utan hur jag värderar min kompis i positiva ordalag för den han är. Det blev väldigt tyst ett tag. Man är genrellt inte van vid att beskriva varandra så här. Allt de skrev till varandra var helt anonymt. Jag samlade sedan in alla papper efteråt och kommer sammanställa detta till var och en. Vad deras lagkamrater skrivit till just mig som lagkamrat och det är helt avidentifierat. Om några veckor kommer de få ut inplastade kort med hur deras lagkamrater känner för dom. Att de är värda för dem de är. De lag jag tidigare gjort detta med får en mysig stund när de får ut sina kort och får läsa hur mycket de är värda och betyder för sina lagkamrater. Det brukar bli en härlig stund.

I mitt förra inlägg ”Varför mår unga så dåligt?” tog jag upp vetenskapen om ungdomshjärnan om varför det rent fysiologiskt är som det är upp till 25 år.

Som jag berättade för laget ovan så skall våra ungdomar leva genom en period i livet där det händer mest omvälvande saker i deras liv och ut på andra sidan kommer en vuxen person. De skall reda ut sin identitet. De skall växa in i kroppen. De skall ha sina kompisrelationer och en del sina kärleksrelationer. Vem är jag och vem är du är existentiella frågor som de jobbar med.

Jag tänker att om jag skulle vara tonåring idag och kanske min vardag kantas av anonyma inlägg på social media, kläd -och utseendets, att vara någon så hade jag behövt en vuxen som kunde förstå mig när jag behövde. För det är lite så. Man behöver dem när man själv vill. Man vill inte ha predikningar.

Det är en hårdare värld idag. Det är en värld där kontakten med andra människor flyttat ut från ungdomsgården och på sin höjd heta linjen för 20 år sedan till en anonym värld på KiK, Snapchat, Jodel och Ask.fm. Där man med det skrivna ordet kan förstöra andra människor och inte reflektera nämnvärt över det. Där man kan slå ner en annan människa genom ord och näthat. Vad gör det för våra ungdomars självkänsla?

Jag tänker att vi vuxna behöver vara väldigt försiktiga med att döma. För dömmer vi och förmanar för mycket kommer de sannolikt att testa oss ännu mer eller tystna helt, eller utåtagera för att få annan typ av uppmärksamhet. Det klart att de skall känna till risker med olika saker genom att vi vuxna besitter en viss erfarenhet. Men de skall bryta sig loss från oss, det är en del av det. Har vi förtroende för dom och vi ömsesidigt litar på varandra så kommer de sannolikt att lyssna på oss.

Det här med tider t.ex. Tider kan vara en källa till irritation och gräl. ”Alla får vara ute till 02:00”. Flera gånger har jag pratat med andra föräldrar och rett ut vilka tider vi skall ha för våra söner. Det känns otroligt bra att ha den dialogen med andra föräldrar. Jag litar på min son. Jag ger honom en tid och för att kunna slappna av eller kunna somna så är vi överens om att när han kommer hem väcker han mig och berättar kort hur kvällen varit. Avstämning och jag ser att han mår bra. Vår tillit har byggts upp av detta enkla knep. Han vet att jag kommer att lita på honom så länge han gör detta när han kommer hem. Överenskommelsen är även denna: Han ringer el sms:ar så fort han blir lite senare. Även om det bara är 5 min. Våra regler fungerar bra. Han har aldrig misskött detta. Och han kan alltid ringa mig. Har det hänt hans kompisar något så kan de fortfarande alltid ringa mig. Den tilliten är otroligt viktig. Numera behöver vi inte stämma av tiderna längre. När han går ut genom dörren säger han ”Kommer vanlig tid morsan.”

Jag tror inte heller att det kommer att hjälpa att tala om för dom hur de skall göra i olika situationer. De måste hitta sin egen väg och veta att vi står bakom dom. Därav inte sagt att det inte skall finnas regler. De mår bra av regler. Men ibland måste vi sluta att ge råd och tips och låta dem utforska. De värdegrunder ni har i er familj kommer att prägla dom i alla fall. Någonstans finns det en grundsten som du lärt ditt barn som är svår att rubba.

Jag tänker att jag själv kan ha svårt att inte ge tips och råd när de exempelvis sliter sitt hår här hemma med prov och läxor. Men de är ju inte jag. Vi är inte klonade och har samma förutsättningar. Jag brukar fråga hur det känns bara. Vad vill ni att jag förhör er på? Vad är svårt i detta ämne?

Varför är det då viktigt att prata med om saker känns? Jo, för att det är viktigt för att komma i kontakt med sig själv och sina värderingar och känslor. En blyg och försynt person kan ha svårt med det. Men be dem då hellre fundera ett tag och ta fram en sak som de känner. Vissa pratar jämt och om allt. De är oftast lättare att läsa av också. De är som öppna böcker och man vet att de är på väg att hitta på tveksamma saker innan de gör det. 🙂

Ser vi våra ungdomar idag? Ser vi våra ungdomar på riktigt idag?
Gör du det?

Kramas mycket <3

 

18 november, 2015Permalink

Varför mår unga så dåligt?

Jag var på ett seminarium för över ett år sedan och lyssnade på Peter Währborg, professor i beteendemedicin, docent i kardiologi, leg. läkare, psykolog och psykoterapeut. Det handlade om Stress hos barn och ungdomar, en föräldrafråga?

Aldrig förr har barn och ungdomar mått så dåligt psykiskt som de gör idag. Man menar att det nya moderna informationssamhället kan vara orsaker och att två epoker nu möts. Barn och deras vuxna föräldrar. Dessa två epoker hänger inte ihop. När föräldrar av idag inte vet vart deras barn håller hus i vårt nya informationssamhälle så blir det problem. Det blir problem för att den verklighet våra ungdomar är i är något overkligt för en del vuxna. Det kan både vara skrämmande och ointressant för föräldrar och något man inte orkar lära sig.

På bara några decennier så kännetecknas inte vår tid av industriproduktion på samma sätt som förr. Vår tid handlar mycket mer om hjärnor. Vi ställer mycket högre krav idag på hjärnans förmåga att tänka ut smarta lösningar än att producera el utföra industriarbeten. Men vår hjärna ser likadan ut nu som när den bildades i börja av evolutionen.

Kraven på våra barn och ungdomar är högre gällande prestation – vad de alltså kan. Förväntningar i PISA-rapporter och förväntningar på att våra barn skall klara saker som de för 50 år sedan inte behövde. Vi utvecklar saker i en takt som är mycket högre än tidigare.

Jag har spelare som har så mycket prov och läxor varje vecka att de inte hinner träna. Träna som gör att de mår bra. De sitter kväll efter kväll och kämpar och blir tröttare och tröttare. Vissa veckor sitter de med 3-4 prov, de 14 år. Jag har inga åsikter om prov och läxor men jag tror att vi behöver börja lyssna på våra ungdomar på ett annat sätt.

Vår hjärna mognar ända upp till 25 års ålder och det som mognar sist är de delar som sköter kontrollen över beteende och emotioner samt impulser och koncentration. Även det som har med beslutsfunktioner, överblick och bemästringsstrategier är det sista som utvecklas längst fram i hjärnan. Det vi idag alltså behöver använda oss av allt tidigare i åldrarna. Om vi nu säger att vi ställer höga krav på 14 åringar som inte har mognat färdigt så leder detta inte sällan till psykosociala problem. Den sociala kompetensen och det emotionella som då mognar sist gör att vissa barn och ungdomar inte orkar med. Barn måste ges möjlighet att tillägna sig detta och det får de inte idag.

Beteenden då? I o m att hjärnans delar för impulskontroll mognar sist kan det även förklara varför vissa tonåringar har en framtidsvision som sträcker sig till nästa måndag ungefär. Och även varför de kan tänkas reagera kraftigt på olika saker och inte bry sig det minsta om andra saker i det som kallas ungdomsegocentrism. Som tror att ”alla får vara ute till kl 02:00 när de är 14 år gamla och alla har dyra kläder och de coolaste prylarna”. Detta beror på den inre publik tonåringen har i hjärnan och en sammanslagen idé från flera de känner runtomkring. Det kan vara en förklaring till varför barn och ungdomar har beteenden som vi vuxna har svåra att förstå.

Hjärnan är väldigt känslig för stress och barn tål inte den psykosociala påverkan som ibland drabbar dom. Tänk er de anonyma påståendena på ask.fm eller Jodel. Hur skall man som 13-åring kunna värdera sanningshalt eller värdet av dessa inlägg. Utan att se den andre i ögonen. Jag blir bekymrad när jag hör föräldrar till ungdomar berätta för mig att de inte vet vad Snapchat är, Jodel el Ask.fm. Och de är inte heller intresserade av att veta.

Barn och unga har nämligen inte fått de strategier som behövs för att hantera sin livssituation som vi vuxna har och det är vi vuxna som måste hjälpa dem med detta. Och ibland hjälper det inte ens att vi vuxna gör allt vi kan.

Om vi går in på självkänsla…
Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i Självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En hög självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker.

Vi behöver se varandra utanför det vi presterar. Möta varandra och visa varandra att vi duger som vi är.

Jag håller på att tjata hål i huvudet på föräldrar som det första de gör efter t.ex en match rosar barnet för hur många mål han eller hon gjorde och helst skriver det på Facebook också istället för att fråga barnet hur matchen kändes. Om ni tror att det kommer att gynna deras fortsatta idrottsliga karriär så kan det bli det motsatta, så sluta snälla. De gånger jag hör föräldrar ge pengar för varje mål deras söner eller döttrar gör så vänder det sig i magen på mig. Vad belönar vi??? De vill ju givetvis ha pengarna och kommer kännas sig totalt misslyckade när de inte gör målen och det kan tyvärr låsa sig helt p.g.a. prestationskrav. Nej… vad jag tror kommer betyda något är skapa individer som älskar livet och älskar varandra.

För det du gör som förälder och vuxen och hur du agerar kommer att följa dem för resten av deras liv, du är deras GPS. Du har gett dem arv och nedärvda gener så de kommer försöka förstå dig, sig själva och de runtomkring.

Du bygger dem från den dagen de ser det första dagsljuset. Bered dem för att bli självständiga och individuellt tänkande människor. De behöver få utforska, testa och vara jobbiga. De behöver vara älskade. De kommer att klara det om du hjälper dem och är deras GPS när de behöver.

I denna vecka kommer jag jobba med ett nytt lag och dess individer. Vi kommer jobba med självkänsla och självbild. Jag ser så framemot detta.

Kramas mycket <3

15 november, 2015Permalink

Att förstå konsekvenser och göra kloka bedömningar

Ett resonemang kring att utöva fler idrotter och hur ungdomen egentligen rent kognitivt fungerar i tonåren när vi ställer krav på dom att välja idrott.

Jag träffar många unga människor främst killar inom idrotten varje vecka. Jag är involverad och tränare, ledare i tre innebandylag varav två är i ungdom -och junioråldern och ett fotbollslag. Alla forskningar säger samma sak. Att unga behöver kunna utöva flera idrotter så länge som möjligt och att specialisering i unga år inte är bra för senare utveckling, elitsatsning och livslång kärlek till idrott.

Tänker så här:

  • Om de satsar för tidigt på en idrott så är sannolikheten större att de tröttnar då en genomsnittlig idrottskarriär är ca 11 år. Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge, sedan 5-6 årsåldern. Har vi då även specialiserat dom så kan det bli ännu tidigare.
  • Utövaren kanske inte växer lika snabbt som sina lagkamrater och av den anledningen blir bortselekterad av okunniga ledare som tror att storleken vid 13 års ålder speglar verkligheten vid 18 års ålder. Du tappar utövaren då det satsas på de ”stora”/välbyggda killarna/tjejerna och dessa spelare kommer få mer uppmärksamhet för man satsade på några få. Och om de vi satsat på tröttnar då i sin tur så har vi bara förlorat. Utövaren som blivit bortselekterad av olika anledningar har själv all anledning till att ifrågasätta men gör det sannolikt inte för att en vuxen vet bäst. Självkänslan dyker i botten.
  • De som specialiserar sig tidigt inom sin idrott och går upp på 4-5 pass i veckan kan tröttna av all träning. Även unga människor behöver vila och uppehåll.
  • Tänker även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren. Vem vet vad som kommer ut på andra sidan. Den rediga pojken eller flickan som är 12 år väljer en annan väg efter några år och inte alls den idrott som var roligast när de var 12 år. Har den då något att komma till?

Det jag som vuxen, mamma och även tränare reflekterar över här är:
Varför skall de välja?
Varför skall de behöva bemöta sina tränare när de en dag inte orkar träna för att de har plugg, vill vara med sina kompisar eller bara vila?
Hur skall de klara skolan med ett träningsschema som innehåller mer timmar än en elitidrottares för att de försöker kombinera två idrotter eller kanske tre. En riktigt tuff vecka kan det även vara så att det är matcher i båda idrotterna så vi är uppe i drygt 15 timmar idrott.

Och så undrar vi varför de är så trötta. ”De gör inget annat än att sova när de är hemma?!” Konstigt… Eller. ”De är så trötta på kvällarna att de stupar i säng.”

Jag kan ju ärligt säga att jag är inte förvånad. Jag är inte heller förvånad att klubbarna vill att dessa skall vara på just deras träning. De vill ha många på träning och kvalité att kunna spela två-mål eller göra övningar med många spelare. Är det kanske ledarna vi då skall utbilda istället?

Men en sak som är viktigt i detta är att vi måste sluta konkurrera om spelarna nu. Detta jagande av unga spelare kommer inte att hålla. Med krav på träningsnärvaro för att spela match så kommer han eller hon förmodligen sluta med allt till slut för de klarar inte kraven. Kommer de bli så pass bra i någon idrott att de skall spela i ett representationslag eller A-lag så kommer det när de börjar komma ur puberteten och på väg mot att bli vuxna.

En spelare som känner sig tvingad att gå på träning pga att ha kravet på sig hemifrån el från ledare att de annars inte får spela match kommer inte att prestera på sin bästa nivå. Ni vuxna vet väl själva hur det är när ni får en arbetsuppgift som ni inte vill göra.

Jag som ledare får ju förutsätta att de som kommer på träningarna vill vara där av egen fri vilja och de som inte kan komma vissa pass har anledningar som duger för dem själva. För jag lägger ju själv mellan 10-20 timmar i alla mina lag varje vecka av egen fri vilja.

Jag får höra av några av mina spelare att tränare i andra idrotter sagt att de skall satsa på deras idrott, att de är bäst i deras idrott och att de vill att de satsar där. Ärligt nu?! De är mellan 12 och 14 år gamla. De skall vara ”bäst” om 5-10 år om de ens vill bli bäst?!

Ni ledare därute måste sluta att påverka era spelare till val av idrott. Anledningarna är bl a dessa:
1. De behöver utvecklas både kognitivt och fysiskt flera år till innan de väljer.
2. De är lojala mot er och de skall inte behöva ställas mot val. Det leder till samvetskval och oro.
3. De kommer att komma till er tids nog om de vill det.

Om ni i era policys måste ta ut lag utifrån träningsnärvaro för att göra det rättvist mot ”alla” bör ni skapa lag som har andra kriterier för att de skall stanna kvar i idrotten. Idrott för alla.

Behöver de även göra sina läxor på era träningstider så betyder det att de är en tänkande personer som värderar andra saker också och en framtid vid sidan av idrotten.

De är i ett prestationssamhälle där de blir bedömda vareviga minut. Prov, läxor, utseende. Betyg och så träning. Instagram andra sociala medier.

De vill träna för att de vill det. De gör det främst för sina vänner och kamratskapen. De älskar sina idrotter och de kan inte närvara på alla pass. Men de skulle nog gärna vilja för att vara dig som tränare lojal.

Att välja och ställas inför orimliga krav när man är i tonåren fungerar inte av andra orsaker heller. Innan du är 25 år så har pannloben inte växt klart i hjärnan. Pannloben har som uppgift enkelt beskrivet att den samordnar andra delar av hjärnan och har hand om impulskontroll, planering, utförande av planer samt omdöme. Så det vi kräver av dem är inte utvecklat ännu. Ni tror kanske att ni har en vuxen människa framför er? Jo hjärnan väger lika mycket som en vuxens men den är inte klar än.

Jag kan också koppla detta till hur samhället ser ut idag. De normer och bilder som förmedlas till våra ungdomar kräver att de kan göra bedömningar och se konsekvenser. De ställs hela tiden inför olika situationer. ”Är detta sant eller inte?” ”Jag vill testa det och det och det och inte göra det och det.” ”Nu gjorde min bästa kompis så här, det måste jag också testa.” Och allt detta skall hanteras i deras inte färdigväxta hjärna. Om idealen är att vara högpresterande, kunna köpa vilka klädmärken som helst, vara vacker, snygg, smal och smart, kan det vara svårt att vara nöjd med den man är för det är en orimlig bild som ställs inför den stora massan. Vår tid kännetecknas också av allt fler val och möjligheter runtomkring oss. Vi kan välja elbolag, mobilabonnemang, de kan t o m tagga upp sina fotbollsskor med sina namn och välja färg från skoleverantörernas webbsidor, alla dessa val och alla dessa krav de får på sig gör det omöjligt att få vara liten.

Det är därför otroligt viktigt att vi hjälper våra ungdomar att skilja på prestation och självkänsla och att vi bygger individer som inte skall behöva kriga varje eviga stund av deras vakna tid. Att inte behöva ställas inför svåra val som gör att de inte får vara unga.

Du som vuxen behöver försöka ha ett helikopterseende och försöka komma ner på ungdomens nivå, med din egen erfarenhet och se på hur ungdomens verklighet ser ut därifrån. Det handlar också om att du behöver berätta att du ser och förstår utan att döma dem utan hjälpa dem istället.

Och de litar sannolikt på er. Låt dem då få en bra uppväxt inom sin idrott där de orkar vara unika och älskade för dem de är utan att ställa krav på något som skall vara lustfyllt och lyckligt som deras idrott. De kommer att komma på detta tids nog. Och det är inte för sent att börja med en idrott när man man 12 år eller 14 år heller. Det är vi vuxna som leder dem. Vi behöver låta dem vara nybörjare. Vi behöver lära oss att ta hand om detta. Detta kan exempelvis vara anledningen till att fler och fler gym får yngre medlemmar, där flera tidigare hållit på med lagidrott. Där behöver man inte kunna en mängd olika saker för att delta. Man är nybörjare som 15-åring. Och det är helt ok. Det måste fungera även inom lagidrotten. Det är organisationen att ta emot nya som sätter begränsningen.

Och glöm inte…

Kramas mycket <3

1 oktober, 2015Permalink

Vill ni vinna?

Att ställa den frågan till ett gäng spelare i tonåren plus minus några år yngre är kanske en av de dummaste frågor du som ledare kan ställa. Vad förväntar ni er för svar? Förväntar ni er att några räcker upp handen framför alla sina lagkamrater och säger nej. Ni som läste mitt förra inlägg vet nu att det är en väldigt liten del som faktiskt ser det som det primära med sin idrott, att vinna. Därmed inte sagt att de inte gillar att tävla för det är något helt annat.

Talar här nu om barn -och ungdomsverksamhet inte elit. Under mina år som engagerad förälder och ledare har jag hört flera ledare säga ”De sa ja på frågan om att de ville vinna så vi gjorde justeringar i laget under matchen!” På vems bekostnad frågar jag då? Vem kommer att gå segrande ur detta sätt att se på idrotten i ett längre perspektiv? Det är väl roligt för de 10-åringar som alltid får spela mot slutet av matchen för att vinna och de andra som får titta på? Eller?

Jag undrar lite då: Vad vann ni? Matchen? Vann ni alla spelares respekt? Mådde alla barn bra efter matchen? Hade ni koll på det?

Några år senare tittar ni er omkring i laget och ser att de spelare som inte fick spela när de var 10 år inte finns kvar i laget. Och ni undrar vad ni gjorde för fel. Jag har hört ledare som sagt. ”De klarade inte pressen!”

Frågar mig återigen: Skall barn och ungdomar klara pressen i något som skall vara roligt och lustfyllt. Dit de skall vilja gå flera gånger i veckan? Om nu målet skulle vara att ta fram elitidrottare i slutändan, hur många har ni tappat p.g.a. för tidig selektering? I o m att vi inte får fram så många till elitlagen kan vi inte då försöka att behålla dem så långt det bara går tänker jag. Ut på andra sidan kommer det kanske blomma fler. Skapa förutsättningar för de som bara vill ha roligt en period i sitt liv. Det går att träna dem i samma lag. Det går att träna dem var för sig. Va som är rätt och fel avgör ni själva med kompetens, halltider, metoder och era styrelser i ryggen. De vill vara med sina kompisar. De vill vara i ett socialt sammanhang.

Barn -och ungdomsledare idag behöver vara de bäst utbildade enligt mig. De behöver veta hur barn och ungdomar fungerar från ung till vuxen, vad som driver dem, hur deras kroppar fungerar i olika åldrar så att de inte går sönder och vilka existentiella problem de står inför när de växer upp. De behöver vara pedagoger. I skolans värld skulle det vara krav på pedagogisk utbildning för att undervisa. Dessa ledare behöver även kunna leda dem utifrån deras förutsättningar och inte ens egna önskningar. För det är inte för oss ledares skull som vi är ledare. Vi är väl ledare för barnen och ungdomarnas skull? Har ungdomarna fått en bra grund och tekniken sitter i idrotterna så kommer en elittränare kunna ta över dom och fortsätta arbetet och då handlar det om att behålla tekniken och fila vidare. Samt behålla den fysiska statusen på utövarna beroende på idrotten. Gör vi inte rätt från början så blir det svårt att ändra på det senare och framför allt när de är igenom de åldrarna då de lär sig mest.

Att dra det tills in spets som jag gör här är väldigt medvetet. Jag vill ha upp diskussionen i föreningarna. Jag vill att när era utövare kliver in i vuxenvärlden så har de fått en trevlig upplevelse av idrotten. Någon som sett dem, velat att de skulle komma till träningen och lyssnat på dem. Den som blivit bortselekterad eller inte fått träna på sina villkor har inte fått med sig det.

Låt ledorden vara ”Så många som möjligt så länge som möjligt och så roligt som möjligt” och tala gott om att utöva flera idrotter. Föregå med gott exempel ni ledare. Snälla sucka inte när killarna och tjejerna väljer en annan idrott idag och prata inte illa om andra idrotter. Se det som positivt att han eller hon vill träna.

Se dem.
Bekräfta dem.
Lyssna på dem.

Snart kommer ett nytt fotbollslag förhoppningsvis dyka upp på ön. Ett fotbollslag som inte är tänkt att konkurrera ut andra fotbollslag. Ett fotbollslag där det handlar om glädje och gemenskap och där ungdomarnas delaktighet och medbestämmande blir som en röd tråd genom lagets verksamhet. Det kan vara spelare som tidigare spelat det kan vara spelare som vill börja. Men allt handlar om att försöka behålla dem i föreningsidrotten. Att ge dem en meningsfull fritid. Det kommer tillhandahållas vuxna ledare och strukturen runtomkring för att låta ungdomarna utöva idrotten under ordnade former med ambitionen att träna en gång i veckan initialt och det kommer vara blandade åldrar. Just nu 14-16 år.

Vi har ett sånt lag i innebandyn också. Det finns en grupp spelare som spelar en gång i veckan för att de tycker att det är roligt. Ibland är de uppåt 8 st och ibland bara 4 st. Men möjligheten finns att komma och spela med klubba och boll. Vi öppnar möjligheten att behålla dom på deras villkor.

Vill ni veta mer om fotbollen eller innebandyn hör av er till mig.

Kramas mycket <3

 

20 maj, 2015Permalink

Känns lite tjatigt…

Lite halleluja-moment när jag läste detta inlägg: http://www.fotbollsindustrin.se/Chronicles.aspx?id=7&c=46 läs det innan ni fortsätter. Men återigen är ju detta inget nytt. Utredningar, forskningar, elitspelare och andra kunniga personer inom ämnet säger samma sak.

Jag har diskuterat det här ämnet länge både här på min blogg och bland ledare och jag tror att föreningar/lag verkligen behöver tänka till vid uppflyttningar. Jag tror att föreningar och lag behöver tänka till oavsett. Det behöver finnas ett syfte med det. Jag känner inte att det alltid finns det idag. Jag tror att vi är snabba att försöka hitta talanger alldeles för tidigt.
En viktig sak som vi kanske inte alltid lyfter upp är att vi inte bör förflytta dem från sina vänner. Många barn- och ungdomar har idrotten som en social företeelse ganska långt upp i åldern. Ta inte detta ifrån dom.

Jag kan hålla med om att det är svårt att nivåindela pass. Så alla får sin utmaning. Men det ter sig på något sätt självklart att en som hållit på under teknikåren stenhårt med repetitioner är bättre på vissa moment än de som börjar sent med sin idrott. Och då kanske några behöver en annan typ av träning för att ha en morot. Och det är inte konstigt. Detta är att se varje individs behov och låta dem fortsätta att spela tillsammans. Detta ställer givetvis ganska stora krav på tränarna och ibland är man få tränare på passen. Men man kan testa att nivåindela vissa delar av träningen för spelare som behöver träna på olika saker. Då får de också känna att de verkligen lyckas.

Vi kommer inte kunna se vilka som blir något förrän de är 17-18 kanske 19 år. Jag har lyssnat mycket på Jan-Erik Vaara förbundskapten i Sveriges herrlandslag i innebandy och han är en väldigt klok man. Ni kan se på lite klipp här:

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Flera-idrotter-samtidigt

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Hur-ar-en-bra-tranare

Om vi satsar för tidigt på några så kommer de kanske tröttna samt att andra kommer att komma ikapp i o m puberteten eller så har de andra tröttnat för de fick ingen uppmärksamhet. De vi satsat på kan också vara så trötta på sin idrott när de är 15 år för att de tränat för mycket i en idrott och med flera lag så de kommer att sluta. Tänk även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren.

En genomsnittlig idrottskarriär är: 11år ! Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge.

Jag är så oerhört glad att jag har många spelare med fler än en idrott. Halva innebandylaget har två till tre idrotter och jag vill verkligen inte att de skall behöva välja ännu. Jag drar nytta av de olika kvalitéerna inom idrotterna då olika muskler tränas, olika problemlösningsförmågor kommer fram och de får en social grupp de tillhör som är mycket större än ett lag och en idrott.

Så snälla ni föreningar och lag ute i Sverige. Vi måste se till en helhet. Och samarbeta.

Kramas mycket <3

blomma

 

19 mars, 2015Permalink

En like på den…

Detta blogginlägg har legat och gnagt i flera veckor nu. Vad vill jag ha sagt? Vad vill jag förmedla djupare och varför skriver jag det? En hämtning på fritids av min yngste son för några dagar sedan fick mig att bestämma mig för att jag nu måste skriva det. Ett inlägg som förmodligen kommer ge mig själv massor med dåligt samvete och möjligtvis er också. Kan det vara självterapi? Kan det vara att varningsklockorna ringer som gigantiska kyrkklockor i huvudet på mig? Och jag får inte tyst på det.

En hämtning av min yngste son – Parkerar bilen på fritids parkering och går ur för att gå in och hämta min yngste son på fritids. Ser en vuxen (kan vara mamman) med barnvagn på trottoaren på andra sidan vägen där barnet är vänt mot kvinnan. Hon går med sin mobiltelefon och knappar. I vagnen sitter ett barn under 2 år. Sträcker sig upp mot kvinnan med sina armar och gnäller. Kvinnan stannar vagnen för att knappa vidare på mobilen. Barnet fortsätter att gnälla högre med armarna uppsträckta mot kvinnan. Hon gör ingen tendens till att ge barnet uppmärksamhet. Barnen skriker nu högt och kvinnan säger: ”Va tyst nu!” ger barnet en leksak från barnvagnsväskan. Barnet tar emot leksaken. Kvinnan fortsätter knappa på telefonen. Barnen pillar lite och visar stolt upp leksaken för kvinnan och söker kontakt med kvinnan igen. Tänk er lite upphetsat när ett barn vill visa något. Det kan inte vänta. Ingen reaktion från kvinnan. Vad gör barnet? Jo, kastar leksaken långt ut på vägen. Vad händer? Den vuxne blir väldigt irriterad och höjer nu rösten åt barnet. ”Jaha, du vill inte ha den!” Plockar upp leksaken. Lägger den i väskan. Med den påföljd att barnen skriker hysteriskt. Min analys utan att veta något… 1. Kvinnan vill inte bli störd. 2. Barnet vill inte annat än att ha uppmärksamhet. 3. Kvinnan noterar inte att barnet vill ha uppmärksamhet över leksaken. 4. Barnet kastar leksaken för att få just uppmärksamhet. 5. Ingen är nöjd.

Utan att veta något om deras förhållande så går jag illa tillmods in och hämtar min son. Kramar honom extra länge.

Så! Nu skall jag då försöka göra er uppmärksamma på vad som kan hända med barn som inte blir speglade av sina vuxna omsorgspersoner som både kan vara mamman och pappan. Ofta är det mamman. Man brukar tala om trygg, otrygg avvisande eller otrygg motvillig anknytning (googla det). Anknytning är något som sker barnens första två levnadsår och som kan följa dig genom livet. Att ha en omsorgsgivare som är ointresserad av dig  och dina känslor kan du likna med att ha en moder med förlossningsdepression som inte är uppmärksam på barnets signaler på ett korrekt sätt och med all uppmärksamhet i social media eller på annat än barnet. Tur är att man kan göra vissa justeringar för att räta upp detta i efterhand. Anknytning är inte något som är valbart. Detta går alla igenom i uppväxten för det är det enda sättet för barnet att överleva. Barn med olika typer av otrygg anknytning där omsorgsgivaren inte speglat barnet i tillräcklig grad får svårt med emotionsregleringen och sina egna känslor. Får svårt att lita på andra människor och om man som vuxen inte kan ta hand om barnets känslor som den uttrycker när han eller hon utforskar världen så kan barnet till slut trycka undan sina känslor. Detta var väldigt snabbt och enkelt förklarat rent utvecklingspsykologiskt. Det jag menar väldigt kort. ”Ha bara fokus på ditt barn när du är med ditt barn. När barnet leker. Var beredd på att de vill visa saker. Var beredd på olyckor. När barnet slår sig. Trösta. När barnet ler, le tillbaka.” Nu drog jag historien ovan till sin spets. Jag vet ju inte om kvinnan ger sitt barn otrygg anknytning då jag inte känner henne. Jag vet inte ens om kvinnan är barnets mamma. Men jag tror ni förstår poängen.

Allt tidigare använder små barn även mobiltelefoner, iPads och andra typer av tekniska apparater. Vi kan tycka vad vi vill om detta men det är ju inte så konstigt då barn gör som vi vuxna. Ni har gett dem apparaterna. Jag älskar själv de innovativa apparna som gör mitt barn bättre både på klockan och läsning eller matematik. Jag är i grunden väldigt positiv till den digitala utvecklingen. Den ger mig mat på bordet varje månad då jag jobbat med ”data” i 16 år. Men jag ser ju också farorna med det. Jag vet mycket mer om olika sociala medier än de flesta i min bekantskapskrets, familj, släkt och vänner. Har tidigare berättat här på bloggen om hur många olika forum mina killar i innebandylaget använder och några föräldrar visste inte vad hälften var och några hade t o m förbjudit vissa forum som deras söner använde. Och på vissa forum for många av deras kompisar väldigt illa. Killarna var mycket bekymrade och funderade mycket. Så illa att jag ingrep till slut. Tänk dig själv att få ett anonymt inlägg när du är 13 år och tjej ”Hoppas du går och dränker dig för du är så ful.” Vad får en människa att skriva så till en annan? Vad får en människa som antagligen är i samma ålder (13-14 år, ett barn!) att hata en annan människa så och skriva det på internet? Och vem är det som tror att alla era snapchats, sms och anonyma inlägg är anonyma? Allt går att ta fram och allt kan bevisas. Vi är ganska bra på teknik i världen. Så vill ni vara dum mot någon annan och inte ha bevis mot er så är nog internet det sämsta stället… just sayin…

Den nya digitala eran är bara att acceptera nu.

Vad är måttet på att nu har det gått för långt?

Är det när du på en timme tittat på din mobil 4 ggr? 8 ggr? När du det första du gör när du vaknar på morgonen måste kolla Facebook? När du vet vad alla dina bekanta gör fastän du knappt vet vart de bor nuförtiden? När du t o m vet vad dina bekantas barn heter och vilka sporter de håller på med? När du pratar med din vän i verkligheten och diskuterar en sjukdom som en annan kompis har och du vet det för att du läst det på Facebook?

Kommer ni ihåg tiden innan Facebook, twitter, intstagram, snapchat? Lyckligt ovetande om vädret i Thailand. Hur många vattkoppor din vän på Facebook hittat på din son? Om hur soppan smakade i Burgsvik. Kommer ni ihåg den pirrande känslan i magen då det ringde på telefonen utan nummerpresentatör och man svarade ”Hej, det är …” och på andra sidan var det din älskade vän eller moster som ringde. Kommer du ihåg när det ringde på dörren och du fick oväntat besök? Idag blir du säkert irriterad när du slängt iväg ett sms och t o m sett att mottagaren läst sms:et (för den funktionen är på) och du har inte fått svar inom en halvtimme. Skall man ”gilla” inlägg på Facebook där någon ligger på sjukhus? Kan man slänga iväg en ”tumme upp” bara till en affärsbekant eller är det otrevligt? Vad kommer att hända med den verkliga ansikte till ansikte kommunikationen då du inte kan se ansiktsuttryck, höra tonläge utan bara korta meddelanden i skrift.

Sitter och tittar på mina barn när de pluggar. De sitter antingen med dator eller böcker och i konstant flöde så plingar det i telefonen. De tar upp sina telefoner. Knappar lite. Lägger ner telefonen igen. Fortsätter att läsa. Det plingar igen. De tar upp sina telefoner. Knappar lite. Lägger ner telefonen igen. Nu fakta: Man kan bara fokusera på en sak i taget, så fungerar hjärnan. Dessutom skapar detta beroende stress. Det blir ständiga avbrott när mobilen pockar på vår är uppmärksamhet. Vi utsätter våra hjärnor för påverkan och har den att göra saker hela tiden som den kanske inte alls är utvecklad för så blir det konsekvenser.

Vårt sätt att tänka och uppföra oss förändras. Bland annat försämras vår förmåga till koncentration, det har man sett framför allt hos dem som är flitigt sysselsatta med ”multitasking”. Tvärtemot vad de själva tror är de inte alls så produktiva, de har svårt att sortera bort ovidkommande information och upplever mer stress än människor som uträttar en sak i taget. Det är ju bara att titta på en kö, ex busshållplatsen eller på ICA. Nästan ingen står och väntar idag utan att göra någonting. Alla är inne i telefonen och läser mail, FB, kollar Aftonbladet eller när allt är gjort kanske kollar vädret.

Hjärnan är i stort sett som den var för 50 000 år sedan när vi bodde på savannen. Tänk på det…

Nu min moralpredikan för mina barn som inte verkar leda någonvart då de gör som jag gör.

”Multitasking gör att våra hjärnor aldrig kan ta sig tid för ett ämne. Om er uppmärksamhet bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel? Hjärnan lägger all energi på att sortera allt ni läser och upplever överallt utan att kunna koncentera sig. Hur ska ni kunna läsa en bok och föreställa er miljön i den, var den utspelar sig, vad karaktärerna tänker? Eller lyssna på en lektion, eller lyssna på mig som förälder om ni håller på med annat hela tiden? När man multitaskar ger man aldrig hjärnan chansen att slappna av. Forskningen visar en rad konsekvenser av barns och ungas multitasking, som uppmärksamhetsproblem, dåligt beslutsfattande på grund av ytliga kunskaper, dålig sömn och irritation över att det inte går som man vill.” Hjärnorna hos unga människor är inte utvecklade. Det är alltså nu mina barn tittar på mig. Tar upp mobilen och börjar knappa. Jag har tappat dom.

Hjärnan är som sagt i stort sett som den var för 50 000 år sedan när vi bodde på savannen. Tänk på det…

Har bestämt mig nu. Detta måste få ett slut innan mina barn kommer att vara sönderstressade. Och det hela börjar med mig själv. Jag kommer att vara världens dummaste mamma. Förmodligen en som inte fattar något. Men de 15 minuter vi äter tillsammans ikväll skall vara mobilfria. Och de gånger de gör sina läxor skall vara utan plinget från KIK el sms. Önska mig lycka till.

Kramas mycket <3

 

 

 

4 mars, 2015Permalink