Vad är det som händer? del 2

I mitt förra inlägg förde jag en diskussion om ungdomar av idag och om att duga. Om hur det är i det sociala media-klimatet och vad jag bestämde mig för att göra med det lag jag idag leder. De fick själva tycka till om sin idrott, detta helt anonymt och alla har inte lämnat in ännu men första indikationen vi kan se är att huvuddelen vill ha ett ganska kravlöst idrottande, inget konstigt med det. De är framförallt där för att träffa sina kamrater och få en meningsfull fritid. De är där för att de tycker om gruppsammansättningen, de individuella träningarna verkar de älska trots att det är en lagsport och de gillar sina lagkamrater. De är oroliga för att en dag inte vara duktiga nog och få prestationskrav på sig, att när/om det börjar ställas krav så kommer de tröttna. Detta är väl väldigt talande! Idag kommer jag resonera kring skolan, resultat och prov.

De sliter detta läsår med nationella prov i skolan. Det är det stora samtalsämnet bland både föräldrar, lärare och ungdomarna själva. De diskuterar delproven i ämnena i kön till övningarna, i omklädningsrummet och med mig.

Mitt kämpande för icke resultatbaserade mål utan istället titta på den enskilde individens förutsättningar gör säkerligen att de kan slappna av mer i idrotten. De vet att jag aldrig kommer att mana på dem att springa det extra varvet om de inte orkar. Jag tror också att de känner att de kan komma till mig om de har några funderingar. V har byggt respekt för varandra. Jag sa tidigare någongång att den ålder jag idag leder har ungefär ett mentalt spann på ca 5 år i skillnad. Detta gör att samtalen är väldigt spridda, vilket gör det ännu mer energigivande.

Tillbaka till de nationella proven och en liten jämförelse. Jag gjorde en övning med laget för ett tag sedan som jag kallade: ”Vår verklighet” Detta fick de göra:

Jag bad alla gå ut och ställa sig utanför det hus vi satt i. De skulle stå på exakt samma sätt med näsan åt samma håll. De skulle vara tysta. De skulle titta sig omkring. De skulle känna om det fanns någon speciell lukt, om de hörde något speciellt men framförallt ta in i sinnena vad de såg. De stod så en stund.

Efter detta fick de gå tillbaka in till sina platser och så delade jag in dem två och två. De skulle nu berätta för varandra i paren de satt i vad de sett, luktat, hört. När alla berättat för varandra skulle de berätta för alla andra i gruppen vad den andra upplevt, känt, hört och sett. En övning för alla sinnen inkl. att lyssna på någon annan. Efter att varje kille berättat om den andres upplevelser så kollade vi om det stämde.

Det är nu det blir intressant.

Några jobbar mycket med lukt och känsel. Medan andra i gruppen bokstavligen räknat husen, pratat om färger på träd och hus. Om färgen på förbipasserandes jackor. Några hörde avlägsna billjud, några såg fågelbon, en del kände röklukt. Ingen hade upplevt exakt samma sak fastän de stått och tittat åt samma håll.

Jag tänkte på vad detta innebär för mig som ledare av detta gäng när jag instruerar el ger dem feedback. Och det gick även upp för mig hur ett nationellt prov kan bli så otroligt olika i sina resultat genom vilken typ av människa du har i bänken framför dig som lärare.

Läsförståelsen kontra ljudproven el resonemangsproven. Jag kunde direkt utläsa av mina spelare vilken typ de var och frågade sedan några spelare vilket prov de gillade bäst. Svaren var enligt förväntat, de spelare som använder känslor var gladare åt de resonerande proven och de som tydligt redogjorde för antal hus och träd gillade matematiken och de skriftliga/frågeproven.

Det är då sannolikt inte lätt att få till dessa prov så de passar alla typer av personer och säkerligen därför man har olika delar. Bara i mitt lag hade jag alla typer, syn, hörsel, känsel, lukt. Mäter dessa prov kunskap? Eller mäter det en ögonblicksbild samt tar ingen hänsyn till dagsform. Tur att inte resultaten här är hela betyget. Dock ganska mycket. Hade ni nervösa ungar innan dessa prov? Jag hade spelare som var helt slut efter provet att vi inte kunde hålla en ”normal” träning. Vi fick ha mer prat och lugna övningar för de orkade inte. Jag hade även flera spelare som inte kom på träningen kvällen innan provet för att de ville vara hemma och vila inför proven? Skall det vara så?

Vidare till varför barn idrottar/inte idrottar och vad de tycker är roligt. Man har gjort många undersökningar som visar på samma riktning. Nedan har man t.ex ställt frågor till några praoelever på Svenska innebandyförbundet.

Varför slutade du med idrotten? Sammanfattning:
Åldergruppen är blandad, det är för många träningar, kompisarna slutade, dåliga ledare och man vill inte tävla.

Nästkommande fråga är då: Vad hade behövts göras för att du skulle fortsätta? Sammanfattning: 
Träning med samma åldergrupp, att få ha med sig kompisar även om de inte går på idrotten, man skall få den hjälp man behöver el vill, ha en bra lokal att idrotta i, få träna utan att bli jämförd el tävla, bara få vara på någon träning i veckan så man hinner vara med kompisar och plugga, ha en bra ledare som låter alla vara med.

Vi har väldigt mycket att lära av detta. Men jag känner också att vi är på väldigt god väg.

Jag kommer inom några dagar låta spelarna i laget bjuda med sig var sig en kompis till en träning. En kompis som inte är i laget, som inte ens spelar innebandy att få vara med och spela eller bara hänga. Syftet med detta är att visa kompisen och vara stolt genom att säga: ”Det här är viktigt för mig. Det här är min verklighet någon dag i veckan. Jag vill dela det med dig.” Det handlar inte om någon kampanj för att få dem att spela innebandy. Jag gissar även på att hälften inte kan komma på någon att ta med sig då alla deras kompisar är i laget 🙂 Men då kan de säga det. ”Jag har valt dig idag för att visa att detta är viktigt för mig.” Och det är helt frivilligt för att se vad som händer.

Lite länktips:

– RF har även tagit fram nya anvisningar för idrotten. Enligt regeringens direktiv ska statligt stöd bara gå till verksamhet som bygger på ett barnrättsperspektiv. http://www.rf.se/Allanyheter/2014/Stodforenannubattrebarn-ochungdomsidrott/
– Läste idag en artikel i SvD: http://www.svd.se/kultur/understrecket/pisa-urholkar-skolan-i-tavlandets-namn_3620838.svd, fundera gärna över den.
– Se gärna denna dokumentär när ni har tid: http://www.tv4play.se/program/kalla-fakta?video_id=2582437 – handlar om skriftlig huvudräkning.

3 juni, 2014Permalink

Vad är det som händer?

Detta blir första inlägget av två som kommer att behandla ämnen som social media, skolan och att duga.

Jag ser omkring mig och börjar bli alltmer oroad. Jag jobbar ju en del med ungdomar och barn i o m mitt engagemang i idrotten och jag intresserar mig för deras skola och deras andra fritidsintressen också för att få helheten.

Jag tror att vi befinner oss i något som inte är bra. Det är många delar i detta att jag inte vet om jag kommer få ihop detta till ett sammanhang. Jag började fundera ordentligt på detta efter att jag haft mina lagsamlingar som ni kan läsa om på min webb och efter samtal med ungdomar i olika sammanhang. Jag ställer frågor och de blir nyfikna och svarar. Jag sammanfattar reflektionerna här:

Som ung idag skall man duga på många olika sätt. Man skall passa in. Ha de coolaste mobiltelefonerna. Datorer, Spelkonsoler, iPads, TV-apparater, coola hörlurar som kostar tusentals kronor. De skall ha de häftigaste klädmärkena där t-shirten kostar 799 kr och kepsen som kostar 399 kr. Är det inte det materiella som drar så skall de röra sig på alla sociala media vi kan hitta. Vad har vi på den fronten då…för att nämna några: Facebook, Instagram, Snapschat, Kik, Vine, Ask.fm. Vad händer där då…? På några av de här ”sociala” medierna som Instagram så lägger killen/tjejen ut en bild på sig själv i en snygg pose (utan plutmun/duckface för det var ute för ett år sedan) och sedan väntar dem. Då ramlar kommentarerna in. De kan se ut så här:

Vän 1: Åh fiiiina <3, du är den finaste.
Svaret från personen som lagt ut bilden lyder ungefär så här:
Men du är fiiiiiinare <3.
Det fortsätter så här:
Vän 1: Nej men du är… osv osv osv  och så några obegripliga hastags (#) som lyder fab, swag, älskarattsommarensnartärhär osv.

Vi har enligt mig ett helt vansinnigt ”socialt” media som jag anser är helt befängt. Det heter Ask.fm och där kan man vara anonym. Man öppnar ett konto. Och så kan man hitta någon man känner eller inte känner och ställa frågor eller påståenden till vederbörande. Det kan se ut ungefär så här:
Frågeställare/Påstående: Vem är snyggast av alla tjejer födda 2000, 2001 och 2002 på Solbergaskolan?
Ägaren till kontot svarar: Saga, Bella, Karolina (OBS påhittade namn)

Nästa inlägg

Frågeställare/Påstående: D
Ja det ni bevittnar ovan är ett D i vår nuvarande betygsskala. Frågeställaren eller den som ställer påståendet har nu betygsatt tjejen eller killen ifråga som är ägare av kontot.

Jag kan relatera en del av detta till typ ”heta linjen” som fanns förut men inte på den här nivån. Jag kan inte sätta detta i relation till något annat just nu. Då hade vi en fast telefon och var inte uppkopplade dygnet runt.

Vad säger detta mig? Jag tror att detta handlar mycket om bekräftelse. Det handlar precis som ungdomarna säger om att duga. Vad händer den dagen då tjejen/killen inte får några gillningar (likes) på några av bilderna på Instagram? Vad händer den dagen då någon sätter ett F på raden i Ask.fm? Frågade en av mina söners tjejkompisar i veckan om just Ask.fm. Hon menade att man måste ha en cool inställning till det så man inte förväntar sig något. Att man skall se det som en plojgrej för annars kan man bli ledsen. Hon hade själv aldrig råkat illa ut men hon visste dem som hade.

Jag var på en föreläsningskväll i förra veckan som kallas Underbara Ungdomar, som är en träffpunkt en gång om året för tonårsföräldrar med olika teman. Denna gång handlade det bl.a. om nätdroger och Spice i synnerhet. Polisen som var där sa att den enskilt största orsaken till att ungdomar så långt ner som extremfallet en 12-åring använder det är för att de vill fly verkligheten en liten stund och komma bort. Att det var det dem hade svarat när de kom in till polisen eller socialtjänsten. Han sa också att det är mycket tydligare nu är för några år sedan. Varför är det så? Herregud!

Vi försöker just nu inom innebandyn gå ifrån resultatmål och gå in på individuella prestationsmål som inte rör resultat och det känns som att skolan t.ex gör tvärtom. Jag vill att min spelare skall lyckas i sin egen prestation att göra den bästa träningen varje gång och det går inte att mäta med någon annan utan bara med sig själv. I skolan tävlar vi i Vi i femman! Vem är bäst på kunskap och vem får vara med? Vem hade bäst resultat på provet i antalet poäng och får det högsta betyget? I skolan handlar det bara om resultat.

Jag försöker prata mycket med spelarna om att de duger. Oavsett vad så duger dem. Deras åsikter är viktiga. De skall känna sig älskade.

Jag tror att våra ungdomar behöver mycket mer stöd än vad vi kan tro. Detta var bara en del av det. Den första frågan att ställa sig är vad vi håller på att skapa?  Vi vuxna är ansvariga för detta. Lyssna på dem. Känn dem. Visa att du är tillgänglig och var förstående. Försök att hjälpa dem så att de vet vem de är. Självbilden och självinsikten hos våra juveler och diamanter blir allt viktigare. Kanske avgörande. Skapa tillit så att när det verkligen brinner till och de kanske är illa ute skall våga komma till dig.

Jag satt och planerade veckans lagsittning. Bestämde mig för att det kommer att bli en hel kväll för dom att tycka till. Tycka till om innebandy, oss tränare, kompisarna, miljön, sammanhållningen, relationerna. Detta kommer ske anonymt och sedan skall jag presentera resultatet för dom och så skall vi jobba fram hur vi går vidare. Och detta skall vi göra tillsammans. Är de rädda för att inte duga för att den verkliga världen är jobbig så skall de i alla fall få vara precis vem dom vill vara hos mig och de skall få berätta om de vill det.

11 maj, 2014Permalink

Det är inte lätt…

Jag har haft mycket funderingar den senaste tiden på idrotten och de ungdomar som jag tränar och börjat fundera över vilka krav som egentligen ställs på mig som ledare i en ideell förening. För en sak är helt sann. Jag får inte betalt i pengar för något av det jag gör men jag kommer senare i detta inlägg berätta vad jag får betalt i.

Jag uppfattar att vi är mer individuella nu än tidigare även i lagidrotten. Jag kan bara komma ihåg mitt eget idrottande. Inte tusan fick någon träna extra med andra lag. Träna extra på vissa moment inom sin idrott. Stå och nöta skott eller teknik i timmar med sin tränare. Inte var mina eller andras föräldrar med och engagerade på samma sätt då som de är idag.

Alla val, alla val och idrotten är inkluderad.

Vi lever i ett konsumtionssamhälle där du väljer i princip det mesta. För att ni skall veta hur jag resonerar så väljer vi ju tex mobilabbonemang, elleverantörer, försäkringar, fonder, olika märken av mjölk, chokladhalt i chokladen osv. Detta mycket mer än vad vi gjorde för 15 år sedan. För 15 år sedan hade vi inte social media. Idag kan ett twitterinlägg spridas på ett par timmar till tusentals oavsett om inlägget är sant eller ej. Det är mycket som både vi vuxna och våra ungdomar behöver hålla koll på. Det blir då en självklarhet att fritidsintresset eller sporten även faller in under valen. Ungdomarna väljer förhoppningsvis idrott själva och vill bli lärda. Det ställs ibland höga krav på den ideelle ledaren och verksamheten från föräldrahåll. Jag tänker ofta på vilka förväntningar föräldrarna har på verksamheten? Det är inte så att vi går ut och frågar det. Vi får reda på det när det smakar beskt. Jag har precis i dagarna gjort ett utskick mha SISU till alla ledare och förtroendevalda i föreningen samt ett antal föräldrar i de olika lagen där vi tar temperaturen på föreningen. Att på något sätt få reda på hur det står till? Vad vi kan göra och vad vi inte skall göra. Det skall bli spännande med nästa steg då vi verkligen vill göra rätt och bra saker i föreningen.

Önsketräningar har varit ett lyft.

Jag har tidigare i mina resonemang pratat en del kring utveklingsfokuserat idrottande istället för resultatfokuserat. Detta är pga att jag som ledare för ett lag med spelare som spelat i 6 år el 2 år gör en viss skillnad. Den som spelat innebandy i 2 år kan inte tävla el träna på vissa moment på samma villkor som den som tränat i 6 år. Han som tränat i 6 år får inte samma utmaning och han som tränat i 2 år kanske ännu har svårigheter med grunderna. Jag behöver individualisera el nivåanpassa. Det är i vissa fall milsvid skillnad mellan dessa två spelare och då behöver jag som ledare hjälpa dem att utvecklas i sin egen nivå så att han känner sig nöjd och uppskattad efter varje träning. Detta tar ganska lång tid att jobba med i laget. Laget måste själva förstå sina olikheter och sina likheter. Jag är på väldigt god väg just nu och de börjar greppa sina roller och de flyttar runt litegrann och utmanar varandra. De har önsketräningar och vi utgår från de individuella samtalen för att bygga på vad de själva vill träna på. Detta för att se om de kommer vidare på egna initiativ.

Jag spelar för att det är roligt!

Jag har haft undersökningar i laget där jag frågat varför de spelar innebandy. Alla i laget har svarat: *Jag spelar för att det är roligt.” Ingen har svarat. ”Jag spelar för att vinna.” eller ”Jag spelar för att bli bäst.” Detta är ganska viktigt! Detta gör att vi som ledare behöver jobba mycket med glädjen kring sporten för jag tror inte att det är någon större skillnad i andra sporter. Vad säger det mer? Det säger att barn behöver få vara barn i sin idrott så länge som möjligt. Vi kan inte idag säga vem som kommer att bli den framtida innebandyspelaren eller fotbollsspelaren. De jag talar om nu är 13 år. Varför säger jag så här? Jo, för de har inte växt färdigt. De har inte kommit igenom puberteten ännu och vi vet inte hur deras kroppar kommer att se ut vid 18-19 års ålder. Det vi vill uppnå som idrott är att de håller på så länge som möjligt med sina idrotter och inte slutar pga utslagning vid 13 års ålder. Jag skulle även vilja att de inte behöver välja idrott innan 16 års ålder pga för stor press i träningsnärvaro i sin idrott. Jag är övertygad om att den nya utvecklingsmodellen inom innebandyn har helt rätt och jag är 100%-igt säker på att jag vill driva detta. Låt dem hålla på med så mycket som möjlig så länge som möjligt och ha dialog mellan idrotterna. Lyssna på ungdomarna.

Hur hjälper jag dom, om dom vill?

Hur försöker jag hjälpa mina ungdomar då? Det finns ett par olika sätt jag jobbar på och det handlar väldigt mycket om människans grundläggande behov. Vi människor har ett behov att vara älskade, att ingå i ett sammanhang. Att tillhöra något som har betydelse. De allra flesta ungdomar jag träffar vill även lära sig nya saker och är nyfikna. Jag ser till att prata med var och en av mina spelare varje träning. Varje spelare har hört en konkret positiv feedback varje träning och jag har även försökt att intressera mig för vad som är på tapeten i deras ”andra liv” såsom skola eller annan idrott. Varje träning el match skall de ha känt att de lyckats med något. I o m detta så kommer de till mig och vill prata då vi har byggt ett ömsesidigt förtroende för varandra genom dessa små möten. Känner de då en dag att det är en skitdag. De mår kasst, de är trötta eller de vill inte träna så kommer de att säga det till mig. Låt dem sitta bredvid och peppa laget så gott de kan istället. Pressa dem inte!

Det kan skilja 5 år i biologisk mognad i ett lag i samma ålder.

När mina spelare nu kliver in i pubertetsåldern så kan det skilja upp till fem år i biologisk mognad mellan de som är minst och mest utvecklade fastän de är precis lika gamla och det är här idrotten tappar flest aktiva. Jag kommer försöka göra det jag kan för att behålla så många som möjligt då man helst inte skall göra något form av urval innan de är igenom puberteten utifrån mitt resonemang ovan. Det kommer att krävas en del tålamod. Vi kommer att behöva prata med varandra och diskutera vad som är ok el inte. Det klart att jag är stressad över detta. Jag vill ju inte att någon slutar! Jag vill se hur långt vi kan ta dem var och en.

Barnkonventionen!?

Något att fundera vidare på är att alla under 18 år räknas som barn. Idrottsrörelsen har beslutat att svensk barn -och ungdomsidrott skall följa barnkonventionen. Detta betyder att:

– Alla barn har samma värde, rättigheter och lika värde och ingen får diskrimineras.

– Alla barn har rätt tillit och utveckling,

– Alla barn har rätt att säga sin mening och få den beaktad. (med hänsyn till barnets mognad och ålder)

– Barnets bästa skall alltid beaktas vid varje beslut. (beaktas i varje enskilt fall)

Ställ det i proportion till den idrott du leder och den verksamhet föreningen bedrivs. Visst är det häftigt?! Jag tycker det.

Vad får jag betalt i?

Erfarenhet, glädje, mod, flexibilitet och samhörighet.

Jag älskar varje stund jag är i hallen med mina lag för jag:

– Ser deras glädje och blir själv glad då jag själv är i ett sammanhang.

– Blir kanske lika glad som min spelare när han tragglat i månader på en viss fint och helt plötsligt funkar det. När han kommer springande med lycka i ögonen och skriker. ”JAG KLARADE DET!”

– Ser hur de binder band och testar sina personligheter i form av lärande varje sekund de är tillsammans.

– Lär mig i en pressad stund att lösa svåra situationer.

– Tror att jag gör en bra samhällsgärning.

Låter det konstigt?

 

 

15 april, 2014Permalink

När jag utvärderar

Så här i slutet av innebandysäsongen så börjar jag damma av utvärderingsmetoderna jag har. Jag gör som en tillbakablick och reflektion. Jag går inte på de resultatmässiga framgångarna i laget då vi jobbar efter egna individuella prestationer beroende på vilka mål vi har, Jaget i Laget i kombination med Världens Bästa Coach-modellen och ALM-trädet så jag tar dessa frågor nu till mig och börjar fundera lite. Det kan bli en hel del som jag lärt mig och jag får nog hålla detta för mig själv tills jag tänkt klart.
Dessa frågor ställer jag mig.

– Vad har hänt i laget som har berört mig denna säsong?
– Vad känner jag inför det?
– Vad är det viktigaste jag lärt mig?
– Vilka lärdomar har jag fått om laget, mig själv och om mina beteenden?
– Vilka lärdomar har jag fått om andras beteenden?
– Hur kan våra beteenden underlätta för laget?
– Hur kan våra beteenden försvåra och vara hindrande?

Vi spelar sista seriematchen på lördag. De har slitit, kämpat, skrattat, gråtit ihop denna säsong. Några skador, en del sjukdomar nu på sista tiden. De flesta har kommit till träningarna fastän de inte kan träna. De har sjungit, dansat och peppat varandra. Vi tränar hela april ut och kommer ha sommarträning även i år vilket innebär att vi slår ihop flera åldersgrupper och lattjar ihop. Vi har denna säsong haft stora individuella samt lagmässiga framgångar i o m att killarna utvecklats personligt och blivit mycket mer sammansvetsade denna säsong. De har fått jobba med sina mål både tekniskt och personligt och de har fått styra mycket själva vad vi skall göra på vissa träningar. Fredagarna har varit önsketräningar. Vi har fokuserat på målvakten, vi har fokuserat på utespelaren och vi har jobbat med människan.

Förra träffen vi hade finns nu här. Samt här, här och här 🙂 Läs gärna! Det var oerhört spännande!

Jag har en märklig drivkraft i detta just nu som säger mig att jag bygger individer för framtiden. Jag hoppas att de någongång i framtiden kommer att ha nytta av det vi gjort och att de minns det med glädje.

26 mars, 2014Permalink

Att utmana

Jag tror på utmaningar och att utmana sig själv ibland.

Jag har kastat mig ut i flera utmaningar som varit tuffa. Inte fysiskt som ett Vasalopp som jag sätter rätt högt på utmaningslistan utan mer personliga utmaningar som handlar om att kliva utanför komfortzonen.

Många gånger har jag fått fråga mig själv:”Vad är det värsta som kan hända?” då jag varit orolig eller osäker.

Igår gjorde jag detta fastän omvänt. Jag utmanade mitt äldsta innebandylag. Jag är som några av er kanske redan läst på min webb ledare för ett innebandylag. Eller jag är ledare för två innebandylag men just nu jobbar jag hårdare rent ledarskapsmässigt med de grabbar som är på sitt 13onde år. Mina yngre är snart 7 år.

Igår fick 13-åringarna utmana sig själva. Det kan vara en känslig ålder. Några är på väg in i puberteten. Några är ännu en bit därifrån. Det låter högt och mycket just nu på träningarna. Man skriker ut sin frustration när man blir besviken och man skriker ut sin glädje om man lyckas. Några vill vara centrum och några vill gömma sig. Helt normalt alltså. Några har svårt att tygla sina känslor. Det är högt och lågt. Jag har länge funderat på hur jag skall komma det här närmre.

Killarna fick igår lyssna till en historia om en pojke som hade dåligt humör. De fick på ett lite speciellt vis se hur en människa kan bli sårad av ord. De fick beskriva miljöer för varandra och återberätta kompisens upplevelse av samma miljö och de fick prata om hur en bra vän är. Vi pratade länge om social media och hur det just nu fungerar i deras vardag på nätet. Jag tror ärligt att hälften av deras föräldrar inte vet vad deras söner ser på nätet och i sina telefoner idag. Jag har tidigare gjort en ovetenskaplig undersökning i föräldragruppen och fick det svart på vitt. De jag frågade visste inte att deras söner höll till på flertalet av de sociala media som jag gav som exempel. När jag pratade med spelarna om allt detta var responsen från gruppen mycket bra. De deltog aktivt och med energi i samtalen. De skrattade. De använde sitt kroppsspråk och de agerade med alla sina sinnen. Kvällen slutade bra igår. Vi hade fredagsträning vilket innebär önsketräning och de styr träningen. Det var blandade övningar. Vi började med fotboll, värmde upp målvakten, några skottövningar, smålagsspel där de själva dömde och utslagstävlingar som de själva valde. När träningen var slut samlades vi tillsammans i mitten. Ställde oss i en ring, tittade varandra i ögonen och kollade om allt var ok med alla. Om någon ville säga något speciellt. För er som är nyfikna berättar jag mer ingående i varje moment som vi gjorde under menyn Innebandylaget.

Idag var det då min tur. Jag klev ur min komfortzon. Anmälde mig till en innebandytränarutbildning för 12-16 år. De kallar den Innebandyspelaren Röd 1 och ingår i Svensk Innebandys Utvecklingsmodell. SIU. Jag är ju den där lagledaren inte tränaren. Vi har våra roller i laget men jag har känt att jag behöver utveckla mina innebandyfärdigheter för att kunna hålla i träningar själv. Idag fick jag se olika finter, passtekniker, spelövningar mm. Fick göra min egen övning och visa upp den under utbildningen. Det var faktiskt ganska obehagligt när jag känner att jag inte behärskar det men så nyttigt och befriande efteråt. Fick i början av utbildningen, under den så kallades lära-känna-timmen jobba med en kille som jag tidigare inte känner så bra. Jag och min nyfunne parhäst fick ställa nyfikna frågor till varandra och rita självporträtt av varandra med den hand vi i normala fall inte skriver med. Jättekul var det! Vi fick sedan berätta om den andre för resten av gruppen. Är glad att jag fick träffa just min övnings -och porträttkompis. Dagen var i övrigt väldigt bra. Många bra diskussioner, idéer, sätt att lägga upp träningen på.

Som sagt… Behöver mina utmaningar ibland. Det kanske är samma känsla som att hoppa fallskärm för er som gjort det. Att känna att adrenalinet kommer, pulsen ökar och efteråt en euforisk känsla av att man gjort något som man inte brukar. För vad är det värsta som kan hända? Att man misslyckas?! Vad gör det? Det är a mina misstag och tillkortakommanden som jag är mig.

Råder er till att kliva utanför det som ni kallar vardag ibland. Det stärker er på många sätt.

 

15 mars, 2014Permalink

Att vilja skapa den bästa individen inte idrottaren

Blev så glad när jag såg inslaget som jag lagt längst ned.

Som jag har tjatat om samma saker under lång tid nu.

Jag påbörjade en satsning för ett år sedan som jag beskriver på menyn Innebandylaget. Några av er kanske läst det. Det går i stort ut på Allas lika värde och livslångt idrottande och att de skall bli vinnare i livet utifrån sina egna mål.

Vi i idrottsverksamhet kan inte fortsätta konkurrera om våra barn -och ungdomar på det sätt vi gör idag. Vi behöver fokusera på att lyssna på våra barn -och ungdomar. Har ställt frågan till mina spelare som idag är på sitt trettonde år.

Tog mig tiden att lyssna

Varför spelar du innebandy? De spelar för att ha roligt. De spelar för att vara med sina kompisar och de tycker att det är roligt när de några timmar i veckan får välja vad vi skall göra på träningen. För de vill även att vi skall lära dom själva idrotten. Och några spelar för att bli bäst. Definitionen av bäst är olika hos alla dessa spelare. Vi har idag när de är 13 år svårt att se om de kommer bli något i sin idrott. De har inte växt färdigt! De är på väg in i en ålder då mycket kommer att påverka deras kropp el ändra deras syn på sin idrott. Vi kan inte börja selektera när de ännu är unga! Vi skall främja många idrotter. Vi har nu infört önsketräningar där de demokratiskt väljer vad de vill göra och så kör vi.

Det är inte för min skull jag tränar dom. Det är ju inte för att jag vill uppnå något som jag gör det. Det är för deras skull jag gör det och när de utvecklas och visar glädjen får jag betalningen. Inte om de vinner matchen eller skjuter ett antal mål. Jag blir glad om de lyckas med något som de inte tidigare klarat. När de jobbar med sin egen prestation och inte jämför sig med andra. De bidrar alla med något i laget och de får de veta.

Jag har pratat i timmar med mina spelare om att de är alla olika och har olika ambitioner med sin idrott. Jag vill att de skall träna fler idrotter men vi föreningar måste börja samarbeta. Jag vill inte att de skall behöva välja.

Skickade ut ett föräldramaterial

Jag skickade ut ett föräldramaterial när jag startade satsningen med laget. Det handlade om hur jag önskade att de var som idrottsförälder. Att fråga sina söner efter träning och match hur de upplevt det? Inte fråga hur många mål han gjorde el om de vann matchen för jag ser nämligen att 10 minuter efter matchen har de glömt resultatet. Det de kommer att komma ihåg är sin egen del i sammanhanget och de kan sätta ord på det.

Viljan att skapa vinnande individer som har självkänsla

Jag har bestämt mig för att vara den bästa tränaren/ledaren för mitt lag. De skall komma ihåg mig som hon som var en galen människa men som såg alla i laget för den de var. Oavsett om han sköt hårdast, sprang snabbast eller gjorde flest mål. För hur det än är så är målet att de skall hålla på så länge som möjligt med någon typ av idrott. De skall minnas sin innebandy med glädje.

http://www.ur.se/Produkter/180957-Tranarens-himmel-och-helvete-Motivation

 

 

12 mars, 2014Permalink

Vart ska vi?

Jag har länge funderat på att skriva denna blogg/hemsida. Anledningarna har främst varit för att jag har så mycket funderingar och tankar som kommer i tid och otid. Andra anledningar har varit för att kanske väcka några tankar hos andra. Nu har jag kommit till en hållplats kan man säga. Där jag känner att jag måste välja destination och berätta eller inte. Om ni inte är intresserade så läs inte vidare. Är ni däremot nyfikna så kommer jag försöka ge er funderingar och reflektionsmaterial. Alla åsikter och tankar på denna sida är mina. Det jag skriver är givetvis fritt tolkningsbart såsom allt skrivet ord utan att ni kan se hur jag uttrycker mig eller hur mitt kroppsspråk är när jag säger det. Ni som har åsikter uppmanar jag till att ta direktkontakt med mig om ni önskar.

Jag kommer att skriva om mitt eget ledarskap i arbetslivet, att leda barn i idrott, att beskriva olika verktyg som är nyttiga, visa vilka metoder som jag använder, att visa vad jag gjort tillsammans med det innebandylag jag är ledare i. Kommer även att berätta vad jag är mindre stolt över. Kommer berätta hur det är att vara mamma och tränare till mina egna söner i innebandylaget och andra erfarenheter av ledarskap och förändringsledning.

Jag vet ännu inte vart vi kommer hamna men jag tror att det kommer bli så bra som jag tänker att det skall bli.

I de övre menyerna på sidan finns det en form av indelning som jag just nu är tillfreds med. Gällande menyn Idrott så kommer jag nu i början hålla mig mycket kring debatten och funderingarna kring ideellt arbete och Idrottens Himmel och Helvete som är programserien från ur.se. Samt hur jag jobbat med ett av de innebandylag jag är ledare i. Jag vill att ni tar er vidare med ett klick dit.

Idag är det ett år sedan jag startade ett litet projekt i innebandylaget.

Man bläddrar bland sidorna ovan genom att klicka på de olika menyerna och sedan välja sida.

menybild

 

14 februari, 2014Permalink