Har fallit sönder och samman…

Varje gång gick jag sönder lite. Bit för bit så plockade ni bort det jag allra mest behövde. Min självkänsla. Att duga som jag var! Det som skulle göra mig till en stark levande individ. Vid varje ord ni skrek så blev jag mindre och mindre. Tänk er det där pappret ni knycklade ihop. Det var jag. Aldrig mer kunde jag rätas ut. Ni hade gett mig ärr för resten av mitt liv. Ni tog min tonårsperiod ifrån mig. Ni sargade mig varje gång ni uttryckte ert hat mot mig.

Jag har än idag inte kunnat reda ut varför ni valde ut mig? Jag vet fortfarande inte varför jag blev den som ni slog på verbalt? Den ni knuffade i korridoren? Den ni hotade att om jag skulle komma till fritidsgården så skulle ni skada mig?

Ni finns överallt idag!

Där vi bor känner många till varandra. Och varje gång jag ser er kommer känslorna tillbaka. Varje gång. Igår var en sådan dag. Du kom där med en barnvagn. Kan ha varit ett 2-3 årigt barn i vagnen. Du vände bort blicken.

Några av mina närmaste jobbar ibland med en av er. Tillsammans med en av dem som skadat mig mest. Jag undrar om hon vet att jag är närstående.

Känslorna av att fly kommer när jag ser er. Försöker hålla en fast blick. En blick som inte viker.

Ni har idag barn allihop tror jag…

Jag undrar om ni känner något? Känner ni något när ni ser mig? Vet ni hur rädd jag var under 6 år? Jag undrar hur ni känner som föräldrar idag? Hur känns det för er om er dotter eller son blir retad? Tänker ni någonsin på hur ni själva var då? Vad ni utsatte mig för?

Tänker ni tillbaka på gången då ni stod i gångtunneln och skrev att jag var en hora med blå färg. Vet ni att den var blå…det kommer jag ihåg.

Jag kommer aldrig att förlåta er. Det finns ingen tid som läker några sår hos mig! Den som påstår det har inte varit där jag varit. Ni var nämligen ett helt gäng. Ni var ca 5 st. Några värre än de andra. Jag kan inte förlåta er. 5 st från en och samma klass två årskurser upp. Ni förstörde hela mitt högstadium och halva gymnasiet.

Det började sommarlovet till 7:an. Det som skulle bli det mest spännande sommarlovet i mitt liv. Det var det mest fruktansvärda i mitt liv.

Jag var så rädd att jag skakade första cykelturen till skolan den första morgonen på högstadiet. Och allt jag trodde skulle hända, inträffade. Precis allt. Och ingen i skolan gjorde något. När det hade gått några veckor hade jag redan varit vid mina klasslärare ett antal gånger då jag inte kunde vara i korridorerna för ni skrek åt mig, hånade mig och ni t o m attackerade mig fysiskt. Jag blev då skickad till kuratorn.

Ni vuxna påstod att ni pratade med dessa plågoandar. Hos kuratorn så fick jag detta svar: ”Det är lugnt nu några veckor! De är på praktik. Du kan vara lugn nu några veckor” Här slutade jag för alltid att lyssna på vuxna som trodde sig kunna hjälpa, förutom mina föräldrar som gjorde allt de kunde. För vad var det för hjälp jag fick av skolan? De fick fortsätta att hålla på. De fick fortsätta att hota mig och kränka mig verbalt. Jag vet inte ens om skolan tog in föräldrarna till plågoandarna.

När alla andra gick till biblioteket för att göra grupparbeten satt jag kvar i klassrummet. Så rädd för att bli attackerad. Då blev jag kallad plugghäst av mina klasskamrater. Hur jag än gjorde så blev det fel. Jag dög ingenstans.

Ni som var mina vänner visste men vad skulle ni göra? Jag klandrar inte er.

Jag vet fortfarande inte vad jag gjort er plågoandar?

Idag 19 år senare kommer allt tillbaka till mig ibland. Ilska över att inte förstå varför det hände mig. Frustration över att inte kunna sova på nätterna. Änglsan för mina egna barn och barn i min närhet som jag tränar att de skall råka ut för samma sak. Tänk vilka ärr det gett.

Att gång på gång läsa i media att man förflyttar den mobbade istället för de som mobbar. Att gång på gång höra om barn som far illa i skolan, på fritiden och inom idrotten. Tjejer som blir kallade horor. Killar som blir slagna och utfrysta. Tjejer som på ask.fm skriker ut sin smärta över sina plågoandar som skriver anonymt till dem att de är feta, fula, äckliga, horor. Dessa tjejer som inget annat vill än att bli älskade för dem de är.

Idag undrar många varför jag inte kan säga Nej? Varför jag alltid räcker upp handen när något skall göras? Varför jag väljer bort mig själv? Vad tror ni själva?

Men det jag vill komma till är att jag kan idag tacka mina plågoandar för att jag inte hade varit den jag är utan er. Trots alla tårar. Vem jag hade varit utan er vet jag inte. Jag har dock kämpat och tvivlat på mig själv men jag är idag 36 år. Jag har tre barn och ett bra jobb. Är gift och lever ett ganska vardagligt liv.

Jag jobbar idag i Gotlands största innebandyförening som Barn –och ungdomsansvarig. Jag kommer ut till lag och pratar självkänsla. Jag jobbar med killar i olika åldrar och får dem att sätta ord på hur de kan uppskatta varandra för dem de är och inte för vad de presterar. Jag jobbar för att barn och ungdomar skall känna att de är älskade jag försköker lära dem att respektera varandra, öva självkänsla och utöva en idrott.

Kramas mycket <3

Tack!

En dag kommer du bara vara ett minne för vissa personer. Gör ditt bästa för att bli ett bra minne.
En dag kommer du bara vara ett minne för vissa personer. Gör ditt bästa för att bli ett bra minne.
7 juli, 2015Permalink

Jag är redo nu!

Denna vecka är det Almedalsveckan på ön. Jag har varit och lyssnat på en del av seminarierna och funderar mycket givetvis. Det finns en hel del att tala om. Jag har lyssnat till ämnen som CSR/hållbarhet, ledarskap, näthat, IT-utmaningar och idrottens utmaningar. Jag undviker idrotten och näthatet i blogginlägget denna gång då jag i normala fall skriver om det en hel del.

Jag jobbar i IT-branschen och har gjort det i 17 år. Jag har varit chef och/eller ledare de senaste 10 åren. Jag kommer i detta första inlägg från Almedalsveckan ta upp chefskrisen. Resterande inlägg kommer handla grabbighet på arbetsplatsen och värdegrundens betydelse för arbetsplatsen.

Chefskrisen – ja man kallar det så. 126 000 chefer förväntas gå i pension de närmsta 10 åren. Det är inget konstigt med det men det är också så att chefskåren har blivit äldre under 2000-talet. Samtidigt har antalet unga chefer minskat. Det är framförallt inom offentlig sektor som återväxten av chefer som har varit dålig. Vi behöver föryngra chefskåren om detta skall fungera i framtiden. Men det är inte så enkelt som det låter. Yngre behöver även vilja bli chefer. Jag tror att många skräms av chefsyrket. Men jag tror också att många inte får chansen som flera utredningar nu visar. Jag går tillbaka till mig själv här. Jag har varit chef. Det var mitt första chefsjobb, jag var under 30 år. Jag hade 10-15 medarbetare och min högsta önskan var att leverera! Att se mina anställda! Att lyssna till var och en av dom och lyssna till deras individuella behov. Att få individuell utveckling och att förändra världen.  Det är här det blir missmatch i strukturen. För hur mycket du än vill göra det som jag skriver om ovan så är fortfarande en stor del av chefsyrket att skriva dokumentation, fylla i rapporter och sitta i ledningsgrupper och otaliga möten. Ibland får du även mål som inte känns uppnåeliga.

Jag säger inte att detta är fel. Men jag säger att vi behöver omvärdera chefsyrket och ledarskapet för det som händer när man tappar sina medarbetare mellan alla dessa arbetsuppgifter är att de inte känner sig sedda och du känner dig otillräcklig. Jag tror att vi som kommer underifrån har andra värden som vi behöver ta vara på. Jag jobbade 60 timmar i veckan jag jobbade innan och efter normal arbetstid för att hinna med dessa arbetsuppgifter. Det är inte meningen att det skall vara så. Jag hade småbarn då. Jag hade egentligen lämning och hämtning på förskolan. Allt detta gjorde min man. Jag kan ärligt säga att min yngste son inte såg mig under de år jag var chef. Jag hade först en sådan glöd och energi som efter ett tag bara bestod i att hålla näsan över vattenytan och hemma var jag inte trevlig. Jag låg efter med det mesta. Efter att jag lämnade denna chefspost så startade några år av reflektion.

Jag skaffade en livs -och karriärcoach. Det är det bästa jag gjort. Jag är ledare inom idrotten och tycker att människor och utveckling av människor är det som jag brinner mest för och jag var tvungen att ta reda på vad det var som inte stämde i chefsskapet hos mig. Jag tror att jag satt fast i gamla strukturer men inte förstod det själv. I mitt första chefsjobb talade vi inte nämnvärt om utveckling av medarbetarna, vi talade inte om de individuella behoven varje medarbetare hade. Det fanns inte plats på agendan. Vi hade utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner men vi gick inte ner på djupet av värderingar.

Ni företag och ledningsgrupper ute i vårt land. Om vi har en förestående chefskris- Våga satsa på oss yngre hungriga ledare och när ni anställer så skall ni göra det genom att berätta om arbetsplatsens värdegrund istället. Och det är där ni skall matcha rekryteringen. Satsa hellre på rätt personlighet än utbildning då utbildning i ledarskap el långa högskoleutbildningar egentligen inte säger någonting i denna fråga. Vad är det som säger att den mest välutbildade har det bästa ledarskapet? Titta er omkring i organisationen för att hitta potentialen. De kanske sitter i organisationen?

Jag har en inre kompass som säger mig att det ledarskap vi inte behöver idag är att styra hårt och med auktoritet utan det är att fullkomligt älska det du gör. Att det syns på dig att du älskar ditt jobb och att du kan ge det vidare till dina medarbetare. Att du inkluderar alla och ser att olikheter är en styrka. Att du är en förebild och lever som du lär. Att du leder prestigelöst. Och att du när du gör ett misstag erkänner det. Och att du givetvis vågar! Alla människor vill känna sig sedda, bli lyssnade till och vara älskade och att var älskad på på arbetsplatsen kan vara så enkelt som att bry sig om. Känner medarbetarna att man bryr sig om dem så känner de att de betyder något. Reflektera tillsammans med medarbetarna när det går både bra och dåligt. Att ständigt vara redo för en föränderlig värld och älska att driva förändringar. Är detta svårt? Nej, jag tycker inte det.

Jag har omvärderat så många saker de senaste åren och jag har inte bara blivit äldre till åldern utan även mentalt. Jag kan idag säga att jag har erfarenhet av många olika saker. Jag har varit med om allt från uppsägningar, outsourcingar, lyckade förändringar, misslyckade förändringar både organisatoriska och kulturförändringar i organisationer. Stora arbetsplaster, små arbetsplatser. Jag har gått på bakslag Jag har reflekterat. Jag har omvärderat. Och jag har hela tiden haft drivkraften att förbättra om saker inte fungerar. Mitt inre grävande har gett mig en självinsikt om mig själv, om mitt bemötande av andra och hur jag hanterar olika situationer. Vilka försvarsmekanismer jag har och varför de kommer.

Jag är redo nu!

Kramas mycket <3

Galenskap

 

2 juli, 2015Permalink

Vill ni vinna?

Att ställa den frågan till ett gäng spelare i tonåren plus minus några år yngre är kanske en av de dummaste frågor du som ledare kan ställa. Vad förväntar ni er för svar? Förväntar ni er att några räcker upp handen framför alla sina lagkamrater och säger nej. Ni som läste mitt förra inlägg vet nu att det är en väldigt liten del som faktiskt ser det som det primära med sin idrott, att vinna. Därmed inte sagt att de inte gillar att tävla för det är något helt annat.

Talar här nu om barn -och ungdomsverksamhet inte elit. Under mina år som engagerad förälder och ledare har jag hört flera ledare säga ”De sa ja på frågan om att de ville vinna så vi gjorde justeringar i laget under matchen!” På vems bekostnad frågar jag då? Vem kommer att gå segrande ur detta sätt att se på idrotten i ett längre perspektiv? Det är väl roligt för de 10-åringar som alltid får spela mot slutet av matchen för att vinna och de andra som får titta på? Eller?

Jag undrar lite då: Vad vann ni? Matchen? Vann ni alla spelares respekt? Mådde alla barn bra efter matchen? Hade ni koll på det?

Några år senare tittar ni er omkring i laget och ser att de spelare som inte fick spela när de var 10 år inte finns kvar i laget. Och ni undrar vad ni gjorde för fel. Jag har hört ledare som sagt. ”De klarade inte pressen!”

Frågar mig återigen: Skall barn och ungdomar klara pressen i något som skall vara roligt och lustfyllt. Dit de skall vilja gå flera gånger i veckan? Om nu målet skulle vara att ta fram elitidrottare i slutändan, hur många har ni tappat p.g.a. för tidig selektering? I o m att vi inte får fram så många till elitlagen kan vi inte då försöka att behålla dem så långt det bara går tänker jag. Ut på andra sidan kommer det kanske blomma fler. Skapa förutsättningar för de som bara vill ha roligt en period i sitt liv. Det går att träna dem i samma lag. Det går att träna dem var för sig. Va som är rätt och fel avgör ni själva med kompetens, halltider, metoder och era styrelser i ryggen. De vill vara med sina kompisar. De vill vara i ett socialt sammanhang.

Barn -och ungdomsledare idag behöver vara de bäst utbildade enligt mig. De behöver veta hur barn och ungdomar fungerar från ung till vuxen, vad som driver dem, hur deras kroppar fungerar i olika åldrar så att de inte går sönder och vilka existentiella problem de står inför när de växer upp. De behöver vara pedagoger. I skolans värld skulle det vara krav på pedagogisk utbildning för att undervisa. Dessa ledare behöver även kunna leda dem utifrån deras förutsättningar och inte ens egna önskningar. För det är inte för oss ledares skull som vi är ledare. Vi är väl ledare för barnen och ungdomarnas skull? Har ungdomarna fått en bra grund och tekniken sitter i idrotterna så kommer en elittränare kunna ta över dom och fortsätta arbetet och då handlar det om att behålla tekniken och fila vidare. Samt behålla den fysiska statusen på utövarna beroende på idrotten. Gör vi inte rätt från början så blir det svårt att ändra på det senare och framför allt när de är igenom de åldrarna då de lär sig mest.

Att dra det tills in spets som jag gör här är väldigt medvetet. Jag vill ha upp diskussionen i föreningarna. Jag vill att när era utövare kliver in i vuxenvärlden så har de fått en trevlig upplevelse av idrotten. Någon som sett dem, velat att de skulle komma till träningen och lyssnat på dem. Den som blivit bortselekterad eller inte fått träna på sina villkor har inte fått med sig det.

Låt ledorden vara ”Så många som möjligt så länge som möjligt och så roligt som möjligt” och tala gott om att utöva flera idrotter. Föregå med gott exempel ni ledare. Snälla sucka inte när killarna och tjejerna väljer en annan idrott idag och prata inte illa om andra idrotter. Se det som positivt att han eller hon vill träna.

Se dem.
Bekräfta dem.
Lyssna på dem.

Snart kommer ett nytt fotbollslag förhoppningsvis dyka upp på ön. Ett fotbollslag som inte är tänkt att konkurrera ut andra fotbollslag. Ett fotbollslag där det handlar om glädje och gemenskap och där ungdomarnas delaktighet och medbestämmande blir som en röd tråd genom lagets verksamhet. Det kan vara spelare som tidigare spelat det kan vara spelare som vill börja. Men allt handlar om att försöka behålla dem i föreningsidrotten. Att ge dem en meningsfull fritid. Det kommer tillhandahållas vuxna ledare och strukturen runtomkring för att låta ungdomarna utöva idrotten under ordnade former med ambitionen att träna en gång i veckan initialt och det kommer vara blandade åldrar. Just nu 14-16 år.

Vi har ett sånt lag i innebandyn också. Det finns en grupp spelare som spelar en gång i veckan för att de tycker att det är roligt. Ibland är de uppåt 8 st och ibland bara 4 st. Men möjligheten finns att komma och spela med klubba och boll. Vi öppnar möjligheten att behålla dom på deras villkor.

Vill ni veta mer om fotbollen eller innebandyn hör av er till mig.

Kramas mycket <3

 

20 maj, 2015Permalink

Det är resultatet som räknas, eller?

För föreningar som satsar mot högsta toppen och som vill ha en elit behöver satsa lika mycket på bredden. För att anledningarna till det är många. Utan bredd ingen elit. Det är nerifrån det börjar, det är bland barn- och ungdomsledarna i föreningarna som fröna måste sås och där vi lägger stommen till det som kommer. Det är de hårt jobbande ideella ledarna som behöver förstå hur barn -och ungdomsidrott skall bedrivas.

Det är hos de växande barn och ungdomarna som vi kan göra underverk. Vi behöver se till deras individuella utveckling, deras samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och framförallt deras önskemål.

Har just påbörjat eftersäsongsmöten med alla lag i föreningen. Det är 12-13 lag som jag, A-lagstränaren och min parhäst i Ungdomskommittén träffar. Vi tre sitter ner och pratar med föreningens ledare om hur säsongen varit för deras lag och för de själva. Om de har några funderingar el synpunkter och hur nästa säsong ser ut. Om något är klurigt och ibland tipsar vi eller resonerar oss fram till idéer och lösningar.

Jag blev alldeles varm i hjärtat när en av ledarna för ett lag beskrev målsättningen för nästa säsong. Så här sa han: ”Vi är det lag i Visby IBK som skall ha allra roligast.” För er ledare med resultatmålsättningar kan detta bli jobbigt. Det är nämligen något som denna ledare säger som är oerhört viktigt!

Det spelar ingen roll hur många matcher ni vinner, cuppokaler ni kniper eller hur mycket försäsongsträning ni har om ni inte har roligt. Det kommer nämligen även märkas om några inte känner att de passar in längre. Om resultatfokuseringen och drivet efter eliten tar överhanden och barnen och ungdomarna bara önskar träna ett pass i veckan för att han eller hon älskar alla sina idrotter och inte vill välja och då inte blir uttagen till matchen i helgen för att han eller hon inte tränat alla era pass. Är det roligt? Är det t.ex rimligt för 10-11 åringar att träna tre pass i veckan i en idrott? Är det rimligt då att även ha två idrotter till som kanske ställer samma ”krav”?

Det finns så många undersökningar, forskningar och experter som uttalat sig ang. barn -och ungdomsidrott. Jag valde att ta ut delar av en undersökning som gjorts bland idrottsutövande ungdomar mellan 9-15 år som publicerades 2013. Detta är bara en liten del av allt som skrivits om detta.

Syftet med undersökningen var: Undersöka hur barn som är aktiva inom idrotten mår 2013. Hur idrotten påverkar jaget, hur samspelet i gruppen fungerar, hur vuxna agerar förebilder samt vilka drivkrafter som är starkast inom idrotten 2013.
Målgruppen: Barn i åldrarna 9-15 år aktiva i organiserad idrott . Undersökningen genomfördes direkt med barnet med skriftligt godkännande av barnets förälder eller vårdnadshavare för deltagande.
Intervjumetod: 1100 onlineintervjuer.
Om vi nu tittar på hur ungdomen mår. Vad som driver ungdomen mm.
På frågan om vad du inte ser fram emot på träningen så är det frisvar. Svaren är varierande men man kan se vad som betyder något. Nästan alla vill gå till träningen men om det är något som man inte tycker är roligt så har man svarat:
•Ibland orkar man inte, eller om det är tråkigt väder •Om man är trött efter mycket skolarbete •Man kan ha haft en jobbig dag i skolan, och man är väldigt trött och seg i kroppen •Träffa kompisar
•Fysträningen •Uppvärmningen för då kör de alltid slut på en •Ibland är man trött eller har mycket läxor •Det är inte alltid roligt när det är dåligt väder •Vill träffa andra kompisar •Ibland är jag för trött eller vill göra nåt annat •Löpträningen •Tränaren är orättvis •Att inte hinna vara med kompisar

På frågan om vad som är viktigast i sin sport så svarar man så här:
tabell1
Här kan jag egentligen stanna för nu berättar barnen och ungdomarna vad som är viktigt. Det är inte att vinna matcher och cuper. Det är att utvecklas och vara med sina kompisar.

Men jag vill även visa vad de har sagt om sina tränare då de är en del av upplevelsen. 10% av de som svarade på denna undersökning har någon gång känt sig kränkt av sin tränare och undersökningen har plockat ut några kommentarer från dessa om vad som sagts.
Jag har känt mig kränkt för att:
•Inte fått varit med på matcher och cuper. Har nu bytt lag. •Han sa också att vi behöver vissa spelare för att kunna vinna. •Min tränare sa ”håll käften” •Jag gjorde fel en gång och han tog mig som exempel på hur man INTE ska göra inför alla de andra •Petat mig från topplaget och klämt in sin son istället •Skällt ut mig •Hånande kommentarer när man gjort fel •Tvingade mig att göra 100 armhävningar när gruppen jag var i på träningen förlorade träningsmatchen •Mycket bussigare mot sin egen dotter än oss andra •Gnällde på mig när jag gjorde fel •Satt mig på bänken toppat och jag inte fått spela trots att vi ska spela lika alla
•Alla får inte vara med och spela •Skriker negativa saker om jag gör fel

Nu kan detta tänkas vara trist läsning gällande tränare men upplevelsen av tränare och ledare är generellt mycket positiv men jag vill ändå ta upp det då 110 st har känt sig kränkta. I övrigt så pekar som jag sa hela undersökningen på att nästan alla vill gå till träningen vilket är fantastiskt roligt.

Det som driver motivationen hos våra barn -och ungdomar är till stor det gemenskapen och den egna utvecklingen inom idrotten.

För att på något sätt återkoppla till det som ledaren för ett lag i Visby IBK sa och göra en liten knorr där med mina egna ord så kommer vi har roligt om vi tränar och utövar idrotten på barnens och ungdomarnas villkor, under deras individuella förutsättningar och med deras bästa för ögonen. De vill utöva sin idrott med glädje och inte med tvång. Att låta alla vara med. Inte leta talanger då vi snabbt hittar dem som kommit längst fysiskt och det är inte ett mått på talang. Låt alla lyckas på alla träningar. Den lilla bedriften i det stora sammanhanget betyder mycket. Le och skratta mycket.

Jag avslutar med att citera Ola Mattsson, Rädda Barnens expert på idrottsfrågor. ” Ingen kan på allvar tro att en 10-åring utvecklas till en bättre spelare genom att ställas vid sidan medan kompisarna ska vinna matchen. Men vinnarinstinkten kan göra knasiga saker med vem som helst och därför är det viktigt att vi alla påminner varandra om vad barnidrott faktiskt handlar om: att ha kul, vara med kompisar och grunden för god hälsa”

blomma

Kramas mycket <3

 

 

 

4 maj, 2015Permalink

Känns lite tjatigt…

Lite halleluja-moment när jag läste detta inlägg: http://www.fotbollsindustrin.se/Chronicles.aspx?id=7&c=46 läs det innan ni fortsätter. Men återigen är ju detta inget nytt. Utredningar, forskningar, elitspelare och andra kunniga personer inom ämnet säger samma sak.

Jag har diskuterat det här ämnet länge både här på min blogg och bland ledare och jag tror att föreningar/lag verkligen behöver tänka till vid uppflyttningar. Jag tror att föreningar och lag behöver tänka till oavsett. Det behöver finnas ett syfte med det. Jag känner inte att det alltid finns det idag. Jag tror att vi är snabba att försöka hitta talanger alldeles för tidigt.
En viktig sak som vi kanske inte alltid lyfter upp är att vi inte bör förflytta dem från sina vänner. Många barn- och ungdomar har idrotten som en social företeelse ganska långt upp i åldern. Ta inte detta ifrån dom.

Jag kan hålla med om att det är svårt att nivåindela pass. Så alla får sin utmaning. Men det ter sig på något sätt självklart att en som hållit på under teknikåren stenhårt med repetitioner är bättre på vissa moment än de som börjar sent med sin idrott. Och då kanske några behöver en annan typ av träning för att ha en morot. Och det är inte konstigt. Detta är att se varje individs behov och låta dem fortsätta att spela tillsammans. Detta ställer givetvis ganska stora krav på tränarna och ibland är man få tränare på passen. Men man kan testa att nivåindela vissa delar av träningen för spelare som behöver träna på olika saker. Då får de också känna att de verkligen lyckas.

Vi kommer inte kunna se vilka som blir något förrän de är 17-18 kanske 19 år. Jag har lyssnat mycket på Jan-Erik Vaara förbundskapten i Sveriges herrlandslag i innebandy och han är en väldigt klok man. Ni kan se på lite klipp här:

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Flera-idrotter-samtidigt

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Hur-ar-en-bra-tranare

Om vi satsar för tidigt på några så kommer de kanske tröttna samt att andra kommer att komma ikapp i o m puberteten eller så har de andra tröttnat för de fick ingen uppmärksamhet. De vi satsat på kan också vara så trötta på sin idrott när de är 15 år för att de tränat för mycket i en idrott och med flera lag så de kommer att sluta. Tänk även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren.

En genomsnittlig idrottskarriär är: 11år ! Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge.

Jag är så oerhört glad att jag har många spelare med fler än en idrott. Halva innebandylaget har två till tre idrotter och jag vill verkligen inte att de skall behöva välja ännu. Jag drar nytta av de olika kvalitéerna inom idrotterna då olika muskler tränas, olika problemlösningsförmågor kommer fram och de får en social grupp de tillhör som är mycket större än ett lag och en idrott.

Så snälla ni föreningar och lag ute i Sverige. Vi måste se till en helhet. Och samarbeta.

Kramas mycket <3

blomma

 

19 mars, 2015Permalink

Walk the talk

Funderar en del på vad ledarskap är. Vad känner ni när ni hör ordet ledarskap? När jag tänker och hör ordet ledarskap så ser jag framför mig hur man genom olika metoder eller kunskap kan ta en organisation eller individ framåt genom att påverka beteenden, inställning och att det bottnar mycket i kommunikation.

Jag tror att man kan träna sitt ledarskap helt klart men jag tror också att en del är födda in i sitt ledarskap.

Jag tror att inte att man behöver vara av samma typ av personlighet för att gilla varandra vilket jag ofta hör. ”Vi är så olika så det fungerar inte…”

Jag tror att man kan lära sig och träna på att samarbeta. Jag tror också att det är oerhört viktigt att man just är olika. Olika vinklar på saker. Olika erfarenheter. Jag tror också att man behöver vara lyhörd för andra och sitt eget beteende för att vara en bra ledare. Om jag vet hur jag agerar och reagerar i olika situationer och inte är stolt över detta så kan jag göra något åt detta genom att bli medveten om det. Samt att jag kan träna för att jobba bort beteenden om jag vill det.

Man talar fortfarande mycket om situationsanpassat ledarskap. Vilket kortfattat handlar om att anpassa sitt ledarskap utefter vart organisationen är någonstans och då talar vi ju om en hel grupp av personer.

Jag tror att vi idag 2015 behöver börja titta mycket på det individualiserade ledarskapet. Hur leder jag vissa typer av personligheter i en organisation. Ni vet ju själva att ni inte kan ha samma ledarstil med Person A som med Person B ibland. De är helt olika och gillar helt olika saker. Jag hörde om en chef en gång som köpt fotbollsbiljetter till en stormatch i Stockholm för att belöna hårt jobb. Problemet var bara att ingen förutom chefen tyckte att detta var roligt. Det handlar om att veta vilka du har i din grupp.

Jag tror att det på alla nivåer idag behövs medvetenhet om detta. Vad är bra ledaregenskaper? Mycket är psykologi. Att förstå den andres behov utan att de behöver säga något men också att prata mycket för att förstå. Att premiera en bra insats genom att köpa tårtor där två i gruppen är gluten- eller laktosintoleranta är inte en bra idé. Att säga grattis på födelsedagen är en enkel gest. Att intressera sig för personens hobby eller svårigheter just nu på arbetet är inte påträngande.

Alla människor vill bli

SEDDA

känna sig

BEHÖVDA

och vara

ÄLSKADE

och det gäller även när de är på sitt arbete där de skall vara ungefär 8 timmar varje dag. De är mer på arbetet än de är hemma på vardagarna.

En ledare behöver kunna:
Inspirera och entusiasmera. Låter väl klyschigt men att ha en ointresserad ledare är som att inte bli sedd. Visa vad ni vill med visioner och inriktning på mot ett mål. Hur skall era medarbetare veta vart de skall om det inte finns några mål. Följ upp och ge feedback. Tyvärr så räcker det inte med mål och inriktning utan det behövs kommunikation och förankring också. Förankring så till vida att förändringar ses som självklarheter för är det något som vi vet idag är det att förändring är ett konstant tillstånd. Vill jag vara en bra ledare så behöver jag kunna samarbeta och vara en del av gruppen. Vill jag bli ovän med min grupp så bör jag undvika dom. Jag behöver bygga goda relationer till mina medarbetare.

Det som är bland det viktigaste som ledare är att ”Walk the talk”. Detta innebär att leva som man lär. Att som ledare säga en sak och göra en annan är ett säkert sätt att förlora förtroendet hos medarbetarna. En ledare som inte håller deadlines kommer få svårt att få sina medarbetare att hålla deadlines osv. Vi gör som ni gör och inte som ni säger. Enkel psykologi.

Som ledare måste du kunna förändra dig. Om du har en motvilja mot nya ideér och en bristande fantasi kommer det att bli väldigt svårt att leda andra. Detta för att du behöver kunna ta in förslag från din organisation.

Utveckla din organisation. Lyssna till dom. Det är dom som är specialister. Du når dem genom att lita på dom. De har kompetensen inom sitt område.

Försök vara social. Det är ibland jättejobbigt men du behöver vara det när du leder andra. Kallprat, väder och vind prat och att kunna växla dina samtal efter situation.

Jag tror inte att jag pratat om obegripligheter. Jag tror att mycket är sunt förnuft. Hoppas det fått er att reflektera lite.

Idag har jag varit på en styrelsekonferens där alla gotländska föreningar är inbjudna till att ha en dag tillsammans. Jag har fått så otroligt många idéer, en massa energi och fått reda på hur andra föreningar jobbar och verkar. Jag är så glad att få vara en del av det.

Kramas mycket <3

14 mars, 2015Permalink

När trasan är urvriden

Läste på någon nyhetssida i veckan att år 2005 blev utmattningssymptom en godkänd diagnos i Sverige. Vet egentligen inte varför jag skriver om det nu heller då det har varken med idrott eller ungdomar att göra men jag tror att jag kommer kunna sy ihop det på slutet. Det har i alla fall gått 10 år nu.

Jag tror de flesta av er har känt er utmattade. Sådär trötta så att ni vet varken ut eller in och ändå inte kunnat sova, när hjärnan går på högvarv. Men ni kanske inte blivit sjuka av det?

Jag kommer inte ihåg alla detaljer då men jag började skriva för att kunna komma tillbaka till hur det egentligen var. Känslan som kommer över mig är att jag inte trodde att jag skulle överleva.

Det tog mig ca 2-3 år att bli utbränd och det tog minst lika lång tid att försöka bli normal igen…vad nu normal är. För 10 år sedan skulle det vara otänkbart för mig att inte plocka fram 50 tomtar till jul, putsa alla fönster minst 3 ggr om året, våttorka alla golv och dammtorka huset varje vecka. Minutiös planering av allt i mitt liv och familjens projektledare, det jag inte visste var inte värt att veta. Jag hade koll på allt! Nu säger vissa fortfarande att jag har koll på allt men det stämmer inte. Jag var den administrativa chefen hemma och skötte logistiken. Lappar, tider, tandläkarbesök, träningar, nya klädinköp, listor, listor och åter listor för hela familjen. Precis innan mitt liv kantrade så märkte jag att jag var arg oftare än vanligt, letretlig och med ilskan kom stressen över det mesta. Att inte räcka till hemma, på jobbet eller med mig själv. Kom till mitt dåvarande arbete som jag hade då och vi satte oss och fikade direkt på morgonen som vi alltid gjorde. Avstämning över dagen. De pratar runtomkring mig. Jag hör inte. Det susar i öronen. Det var så allt oftare kommer jag ihåg. Att jag ser att de pratar men jag hör inte. Forcerade svar från mig. Ingen aning om vad jag svarat på.

Att bli bränd
Nätterna i sömnlöshet gjorde mig panikslagen. Det kändes som om jag inte kunde andas. Det kröp i kroppen. Benen darrade. Kändes som feberfrossa. Väntade på att det skulle gå över. Trycket på min bröstkorg gjorde mig andfådd på nätterna. Alla mina reserver var slut. Detta kommer inte gå över insåg jag. Grät mycket oftare. För mindre saker. Hjärtat voltade oftare så där så att man känner pulsen tydligt. När jag blundade flimrade det. Kunde till slut inte röra mig alls. DÖR JAG NU?

Natt efter natt i flera månader är det samma sak. Sover inte längre. Ser på klockan, blir stressad av att klockan är 03.00 och jag skall snart upp. Skall snart svara på massa frågor i IT-supporten om låsta konton om körningar som inte gått om datorer som är slöa. Snart skall jag möta en ny dag. Har glömt hur man sover. Jag har även slut på mina ord. Kan inte längre avsluta en mening. Märker någon något? Blir irriterad på mig själv, märker de något? Glömmer vad jag skall säga. Glömmer vad jag sagt. Mitt närminne är nu nästan helt borta. Går till ett rum och vet inte vad jag skall göra där. Fräser för det minsta lilla, köer och långsamma människor retar mig till vansinne.

Dagen då kroppen tagit de sista reserverna är den värsta hittills i mitt liv. Min man får ringa min chef för jag kan inte. Jag kan inte något. Jag kan inte röra mig. Dagarna och veckorna som följer är väldigt dimmiga. Det är försommar. Vården sjukskriver mig och säger åt mig att stänga av. Lugna ner. Inte göra ett handtag. Med den följden att min man nu får ta precis allt och utan att be mig om hjälp. Min läkare säger till mig:  ”Det är bara ”duktiga” personer som drabbas av detta. Man måste vara mycket stark och envis om man skall klara av att springa in i väggen. Det är bara dom som brinner som blir brända Anna. Har aldrig träffat en lat person som drabbats av väggen.”

Mina symptom:
Ångest, huvudvärk, sömnlöshet, rastlöshet, uppgivenhet, yrsel, ökad hjärtfrekvens, beteendeförändringar, depression, mindervärdighet, misslyckad, koncentrationssvårigheter, ljud och ljuskänslighet. En kropp som går in i väggen tar av sömnens timmar för att hinna tänka. Följden blir ständig sömnbrist som gör att man inte orkar tänka klart. Bara för att nämna några. Har aldrig känt mig så misslyckad. Vem vill leva med mig? Jag hade kollapsat fysiskt, emotionellt och mentalt. Det känns som om kroppen förlorat sin förmåga till läkning. Jag är väldigt rädd. Det är på natten som rädslan kommer. Det blir till slut en ond cirkel. Jag kände sorg över att inte ha orkat och därför tvingats ge upp. Sorg över hur nedsliten kroppen var och att ingenting var roligt längre. Och rädsla för att det aldrig skulle bli bra igen.

Acceptans
Att acceptera mig själv var nog det som tog längst tid men blev viktigast för mig. Jag blev tvungen att acceptera att jag blivit sjuk. Jag skämdes länge. Jag vågade inte gå ut på bland människor men om jag blev tvungen så kunde jag inte vara ensam. Min man hade nu fått två heltidsjobb. Dagjobbet och hemjobbet med mig och barnen. Det slutade med att han höll på att gå under. Vi fick göra en överenskommelse om att det inte behöver vara tipptopp städat, tvättat och om vi glömmer saker så får det vara så. Det var som att börja om för den han kände fanns inte längre.

Jag åt när jag var hungrig och sov när jag var trött. Jag fick lära mig att våga göra ingenting för att läka. När jag började komma tillbaka så kom sorgen över hur jag hade kunnat tillåta mig själv att må så dåligt. Varför blev det så här? Jag trodde ju att jag skulle orka. För det var ju sån jag var, innan.

Den Anna som alla kände fanns inte mer

Det krävdes en del mod för att förändra mitt liv. Vad är mod i allt detta? Jo mitt mod var att göra någonting trots att jag var rädd för det. Jag kände mig räddare efter utbrändheten än innan. I o m att jag alltid hade total kontroll och struktur på allt så insåg jag att det i grunden handlade om någon slags rädsla. Stresshormonerna hos mig hade varit aktiverade under så lång tid att jag inte längre kunde sortera de små och stora rädslorna från varandra, utan jag gick omkring i ett tillstånd där jag upplevde livshotande faror i vartenda hörn.

Jag hade haft ett inre tjatter. Det tjatter som drev mig till vansinne om nätterna. Jag beslutade mig för att rädslan inte skulle fatta mina beslut. För jag skulle då bli ett viljelöst offer. Jag fick bestämma mig för hur mycket jag skulle låta rädslan ta över. Jag började då visualisera en människa som jag tycker om framför mig. Vad hade hon eller han fattat för beslut? Det hjälpte en del.

Jag har alltid oroat mig i förväg. I de allra flesta fall så inträffar inte det jag befarat och skulle det ske ändå så klarar man av att mobilisera krafter när situationen kommer. Jag fick släppa taget om kontrollen.

Jag började läsa böcker. Jag plöjde bok efter bok hela den sommaren. Det spelar ingen roll om jag idag kommer ihåg dom eller inte jag vill bara göra något själv. Plus att jag lärde in orden igen, för de tappade jag någonstans våren 2005. Jag läste ungefär 2-3 böcker i veckan de första månaderna. Såg min man pyssla omkring men tillät mig inte att hjälpa till alls. Han hade svårt att förstå detta, men efter att vi pratat om sjukdomen och han läst en del om det så accepterade han det. Just böcker fick mig att slappna av.

Jag slutade att titta på TV. Speciellt på nyheterna. Det var bara elände. Jag läste inga mail och var inte i någon social media.

Jag sa upp bekantskapen med de människor som sög energi från mig. Jag kallar dem ”tagare”. De som tar och tar utan att ge mig något tillbaka. Dessa finns inte kvar. De brydde sig heller inte nämnvärt om mig när jag var som mest ledsen så det var kanske win/win.

Jag började prioritera hårt bland uppdragen utanför mitt yrke och försöker göra saker som ger energi. Kan idag bli frustrerad av energislukare men hittat strategier för att hantera det. Har lärt mig att vänta med mina svar innan jag levererar dom. Jag är inte duktiga flickan längre. Good enough räcker just nu.

Jag har ännu inte hittat något att göra för mig själv. Något som bara jag gör. Jag söker ännu men tänker att det händer väl någongång. Kan kanske räkna de högskolekurser som jag tar ibland för det verkar vara helt obegripligt för en del att jag frivilligt utbildar mig.

Att ha tagit sig upp
Jag är än idag fortfarande extremt ljus- och ljudkänslig. Jag kan ha svårt med datum och årtal och när händelser bakåt i tiden inträffat. Mycket folk och stora affärer får mig ibland ofokuserad och väldigt stressad. Jag julhandlar inte helst så att säga. Åker helst inte ut på marknader heller. Jag kan ibland behöva lämna stökiga rum. Jag har svårt med inlärningsminnet stundtals och vissa dagar är orden helt borta från mig. Allt detta hade jag inga problem med innan. Tiidgare mindes jag allt jag läst, det gör jag inte i samma utsträckning längre. Hjärnan har tagit skada.

10 år har gått. Ja jösses vilken resa.

Jag är idag mer hängiven och levande än tidigare men på ett friskt sätt. Man kan ändå inte bara komma till mig idag med alla sina problem och önska att jag löser dem. Vi resonerar och jag frågar mycket. Svaret ligger nästan alltid hos dem själva. Till mina lag och mina ungdomar jag jobbar med känner jag bara lycka. Till min familj också. Till dem jag tycker om. Vet att ett litet ord eller en kram kan hjälpa till att få en ljusare dag om det är jobbigt. Jag vill lära dem att hitta sin väg. Ingen annans väg. Vägen kommer att vara krokig och ibland finns det inga genvägar. Jag vill lära dem att de är älskade, behövda och sedda.

Jag strävar hela tiden efter personlig utveckling och drar idag nytta av mina erfarenheter för jag har gått på massor med minor. Jag har utbildat mig på alla möjliga sätt de senaste åren och det är nog en av de saker som jag antagligen inte gjort om jag inte gått i väggen. Hela mitt liv hade sannolikt varit annorlunda. I o m att jag tror att mycket faktiskt legat i min personlighet och arv och miljö så har jag utbildat mig djupare inom utvecklingspsykologin. Att på något sätt se om det går att ställa om mitt ”schema” för hur jag uppfattar saker. Likaså har jag en helt annan förståelse för varför det blir som det blir ibland med barn och unga och vad som präglar dom.

Att jobba med gruppers utveckling har blivit som mitt kall. Det är inte bara en hobby eller fritidssysselsättning utan en livsuppgift. Det gör att du samtidigt som du leder dem el utbildar dem utvecklar dig själv.

På söndag så kliver mitt äldsta lag upp ett steg till på livsstegen och jobbar vidare med självet. I tisdags hade jag ett yngre lag som jobbade jättefint tillsammans.

Ta hand om er. Ert liv är kort och skört. Gör det ni känner är rätt. Stanna upp och reflektera. Våga säga nej.

Kramas mycket <3

 

18 februari, 2015Permalink

Ledarskapsfilosofi – mot drömmarna och jobba för framtiden oavsett

Jag skrev ner min ledarskapsfilsofi för några veckor sedan, detta är ett viktigt inlägg för mig. Det är jättelångt men det är det jag bygger allt på.

Det kan tänkas vara fina ord men vad finns bakom? Dessa har växt fram genom flera års ledarskap både bland barn och vuxna. De har växt fram genom de utbildningar jag gått och de erfarenheter jag gjort. Och framförallt har det växt fram i responsen med barnen och ungdomarna. I samtal med dem och hur de känner så skapar de vår gemensamma GPS.

Med insikter om hur människan någorlunda fungerar och vad som är mest sårbart när de växer upp behöver vi vuxna tänka till. Våra egna känslor och vinnarinstinkt skall inte ta över. Vi behöver se bortom de snabba vinsterna. Vi måste jobba mer för människan. Jag följer slaviskt alla avsnitt av Idrottens Himmel & Helvete och har redan sett alla i säsong 2. Vad är det vi talar om här? Har ni tid så se dem!

Vi går på en tunn lina här då vissa vill elitsatsa. De vill inget hellre än att bli bäst och jag funderar en del på det för hur mäter man bäst? Är det när jag har 10 guldbollar? 1 guldboll? Blir utsedd till säsongen värdefullaste spelare? Blir med i All star team? Vinner OS-guld? Det vet bara utövaren. Drivkraften här är en otrolig motivation och hängivenhet till idrotten. Och så har vi de med en drivkraft att bara ha roligt. Och det måste få  vara så. I barn- och ungdomsåldern handlar det nästan uteslutande om detta för majoriteten. För de som bara har roligt när de är 10 år kanske växer upp, tar sig igenom puberteten och kommer ut som en late bloomer på andra sidan. Ja… ni som ser Idrottens Himmel & Helvete vet vad jag menar.

Varför är det viktigt att ha en riktning med sitt ledarskap? Jag tycker det är superviktigt och egentligen handlar det i slutändan om att ha kvar ”Så många som möjligt så länge som möjligt. Och om de inte skulle fortsätta med just ”min” idrott så har jag skapat vinnare i livet och förhoppningsvis gett dem en bra upplevelse och att de kan hantera livet då de lär sig strategier för att bemästra svårigheter, lär sig samspel och kommunikation av mig”.

Anna’s 10-budord och ledarskapsfilosofi

1. Allas rätt att vara med. Det mest självklara. Selektera inte bort någon.
När de vuxnas vinnarinstinkter och tävlingshets tar över kommer barn- och ungdomar bli lidande. Tänk er detta: Vad händer då med självkänslan tillika självvärderingen hos en kille eller tjej i 12 årsåldern som blir bortvald i en laguttagning? Ett barn som vill duga och helst av allt vill spela med sina kompisar. Känna gemenskap. Han el hon får inte spela för att det inte finns plats just nu eller för att kapaciteten inte är tillräckligt hög så att laget kan vinna matchen. För det är vi vuxna som bestämmer detta. Det är vi vuxna som väljer bort unga killar och tjejer. Detta gör att de kanske tidigt ger upp tankarna på att få vara med om det går flera gånger då de inte blir uttagna och resultatet kan bli att de slutar eller mår dåligt för att de inte är värda något i det lag de allra helst vill spela i. Jag tror att barn som blir selekterade börjar misströsta och tron på sitt eget värde sjunker. Dessa barn slutar med sin idrott alldeles för tidigt för om de inte får vara med på allt så finns det ingen anledning att gå dit. Det som inte alla verkar förstå är även att om ni väljer bort en ung kille eller tjej så har ni ingen aning om vad ni valt bort då denna tjej eller kille inte är färdigutvecklad förrän efter puberteten. Runt 16-18 år kan ni se nästa stjärna, inte när de är 10 eller 14 år. Låt alla vara med!

2. Se talang i alla individer. Leta inte talanger.
Man pratar mycket om talangjakten inom idrotten. Han eller hon har talang. Detta talar man ofta om tidigt. Så tidigt som när den lille bollkonstnären 10 år gammal jonglerar eller dribblar alla på planen. Vad brukar då hända. Ja…mycket fokus kommer att ligga på att utveckla denne kille eller tjej. Man trappar upp träningen och vid 14-års ålder är barnet så mätt på sin idrott att han eller hon slutar. Men vad hände med de andra runt omkring? De som smyger i kulisserna och kämpar varje träning och som inte har så lätt i vissa perioder. Jo nu flera år senare knackar de kanske på dörren eller så har de slutat för ingen brydde sig. Vad kan ni göra som ledare för att jobba med detta? Låt de givetvis utvecklas i sin egen takt. Fråga dem vad de tycker är svårt och hjälp dem på den nivån de är. Visst kan ni satsa på de som är mogna och har kommit långt för det handlar ju även om att ha en morot till dessa spelare men var lyhörd. Den dagen han eller hon inte orkar träna. Tvinga dem inte. Pressa dem inte. De kommer att göra en bättre träning om de mår bra i sinnet. Jag har spelare som är helt fantastiska vid sidan av planen och som jobbar ofantligt hårt på planen. Dra nytta av alla deras egenskaper. De är en viktig pusselbit för helheten. Det kan vara en av anledningarna till att de också kommer till mig om de mår dåligt eller om de känner att något är fel. Försök att se bortom idrottaren.

3. Låt de idrotta på sina villkor.
De som inte orkar träna skall inte träna. De kommer inte att göra en bra träning om de inte mår bra. De kommer inte att göra en bra match. Och det kommer att märkas om de mår dåligt. Ta tillfället och prata istället. Låt de sitta vid sidan av. Detta kräver givetvis att ni är flera ledare så att ni har den möjligheten. Ni tjänar på det i längden då de måste få göra det med glädje och inte med krav. Främja utövandet av flera idrotter. Det är oerhört viktigt att de känner att de själva får välja och välja så länge det bara går. Jag hör idag föräldrar som väljer åt sina barn. Jag förstår inte det där. Varför väljer ni åt dom? Låt de välja själva. De kommer att välja det de själva tycker är roligt. Där de har sina vänner och där de har sin egen utmaning. Detta kommer säkerligen gå i vågor beroende på vilken fas de är och hur deras sökande går efter sin identitet. Samverka mellan idrotterna så det inte blir för mycket. Gjorde ett inägg för ett tag sedan om en 13-årig kille som försöker att utöva tre idrotter och hinna med skola och kompisar. När sommaridrotterna är i uppbyggnadsperiod är vinteridrotterna i tävlingsfas och skall vara explosiva. Vi behöver samverka. De skall inte välja när de är 13 år. Jag fullkomligt njuter nu när Gotland tagit fram samsyn inom de olika förbunden. Vi i innebandyn tillsammans med ett handbollslag och fotbollslag har samverkat mycket. Vi pratar om vad som är på gång. Vilken typ av träning vi just nu beskriver och försöker prata ihop oss.

4. Se alla individer på varje träning. Alla behöver höra något positivt. Glöm inte er själva som ledare.
Tänk att inte få höra ett snällt ord eller något pepp träning efter träning. Försök verkligen att se det lilla. Går ett pass fram eller lyckas utövaren med något som de tränat på så låt han eller hon få höra det. Hitta något hos varje spelare. Som människa vill du bli sedd, bli älskad och bli lyssnad till. Detta gäller även barnen och ungdomarna. Ibland mycket mer än vi vuxna. Och vet ni vad som är allra viktigast? Det är att se dem även som människor. Inte bara för deras prestationer och resultat, se dem. Berätta för dem att ni är glada att de kommer för att vi gör varandra glada. Glöm inte att peppa varandra som ledare. Ni går dit ideellt flera gånger i veckan. Ni åker på cuper med dom. Ni låter er egen tid stå vid sidan av och ni ger allt för detta. Ni är helt fantastiska.

5. Hjälp dem till att lyckas med något varje träning. Både det lilla och stora spelar roll.
Om ni vet att spelare har svårt med vissa moment. Är det för svårt så kommer de tröttna. Vid införande av nya moment så gå långsamt fram och peppa peppa peppa. Plocka fram något som du vet att de kan lyckas med i samma träning. Och se glädjen när de gör det. Det räcker med en blick eller en klapp på axeln för att de skall känna sig lyckade. Kom ihåg att de vill vara där för sin egen skull. De skulle sluta komma om det var tråkigt, för svårt eller om de tycker något annat är roligare. Det finns fantastiska drivkrafter och motivation i vissa men utan glädje skulle det inte fungera.

6. Låt utvecklingen styra. Lyft de som behöver utmaning. Samarbeta.
I vissa perioder kommer det inte vara läge att göra vissa saker. Se dem för där de är i sin utveckling just nu. De kommer in i en vinglig period i början av puberteten. Då kan det vara rent förkastligt att öva in ny svår teknik. De kan bli oroliga och ledsna. Vissa kan behöva morötter och vissa kan bara behöva vara. Lyft de som behöver en större utmaning men låt de fortfarande vara med sina vänner. Låt de som behöver få avvakta göra det. Samarbete mellan åldrar och lag är bra så länge de får vara med sina vänner. Ha gemensamma träningar med andra lag och åldrar. Jobba med individerna även om ni tränar i en lagidrott. Kommer tiden rätt för idrottaren så är det meningen, kommer den inte så fanns det en mening med det också. Låt utvecklingen styra.

7. Låt dem vara om de behöver det. Allt annat i livet är så allvarligt ändå.
Alla behöver leka ibland. Gör oväntade saker på träningarna. Låt dem vara små ibland. Discokull kan bryta varenda allvarlig min. Doppboll och legobyggande också. Låt de vara kreativa och få bestämma. De gånger jag frågat vad de vill göra har det inte helt oväntat varit lekar. De kommer få sin beskärda del av allvar. De kämpar varje dag för sin skola. De kommer kämpa för sina arbeten och senare sina familjer. Några kommer att få det tuffare än andra. De behöver kreativitet och enkelhet. De kommer att kunna lösa problem med sin kreativitet.

8. Se deras olikheter som en styrka och inte en svaghet. Alla kan inte vara stöpta i samma form och skall inte vara det heller.
Ibland är vi snabba på att tala om hur vi vill att alla skall vara och göra. Ledare är speciellt duktiga på detta då vi ser framför oss ett visst spelsystem eller hur vi skall bedriva fys. Alla är inte bra på allt och kan inte passa in i denna form och låt det vara så. Låt de vara olika. Deras olikheter kommer att göra dem till ett starkare lag och starkare individer. De måste tillåtas att vara sig själva. Det är olikheterna som gör oss starka och när de känner att allt är ok växer även deras självkänsla.

9. Låt barnen bestämma delar av träningen. Lyssna på deras önskemål och låt dem vara kreativa.
Nästan nuddat vid denna. Ibland är våra bästa träningar de träningar som önskas av spelarna själva. De tar fram en del övningar och så röstar dem. Vi har en öppen dialog och får även om vi inte bett om det önskemål på övningar eller andra typer av träningar. Det är för deras skull du som ledare är där. Låt de påverka verksamheten.

10. Le och skratta tillsammans.
Det är inte alltid självklart. Men sänd iväg ett leende och få ett tillbaka. Det är väldigt små medel att få en annan stämning i laget bara genom att le och skratta. Det äldre lag jag tränar önskar att ha musik på passen vi har. Det märks på tempot och energin på träningarna när musiken är igång. De sjunger med, det blir intensitet. Och de peppar varandra på ett annat sätt. Ingen är så bra på att känna av en stämning som barn och ungdomar. Är vi arga eller trötta och ledsna så märks det direkt. Och det blir som ett kollektiv i att vara ledsen eller arg då. Har du som ledare en dålig dag. Tänk på hur du kan jobba med det innan du går in på träningen.

Kan jag hjälpa några av mina spelare att nå sina drömmar så har jag kanske gjort något bra. Har jag på detta sätt ovan lyckats få mina spelare att må bra så är det ändå viktigare. Har jag dessutom fått dem att växa som individer och om de har en tro på sig själva för dem de är då är jag nästan klar med min egen dröm.

Jag startade för två år sedan. Ett projekt med mina P-01:or. Det är det som formar oss idag. Nästa lagsamling är om några veckor. Vi ser framemot det.

Kramas mycket <3

23 januari, 2015Permalink

Hur långt är det till nästa måndag?

Bloggandet har varit vilande en stund och det beror helt på min hemtenta jag skriver på. Tänker mig att komma igång igen efter den 12 jan ungefär då alstret skall in. Och det är ganska jobbigt just nu men ändå så känner jag att jag lärt mig otroligt mycket.

Detta inlägg kommer att bli en liten önskan till er vuxna.

Idag skriver jag om tonåringar och ungdom. I min inlämningsuppgift i högskolekursen jag går (Utvecklingspsykologi barn och ungdom 0-25 år) så handlar egentligen en fråga om varför tonåringen/ungdomen reagerar så kraftigt om de känner att de blir orättvist behandlade, kontra en vuxen som bemästrar sina emotioner. Men för att förklara detta krävs det att man utvecklar resonemanget och det finns mängder med bitar som jag måste ha varit inläst på innan. Jag jobbar just nu med ord som ”personlighetsutveckling och särdrag, the Big Five” ”identitetssökning” och ”moralbildning”.

Det bara bubblar ord från mig idag på årets sista dag. Man skall komma ihåg att ungdomens hjärna är färdigutvecklad vid ca 25 års ålder. De som ser ut att vara vuxna… Det som har med beteende, beslutsfunktioner, känslor, överblick, bemästringsstretegier att göra är det sista som utvecklas längst fram i hjärnan. Vilket kan förklara varför vissa tonåringar har en framtidsvision som sträcker sig till nästa måndag ungefär. Och även varför de kan tänkas reagera kraftigt på olika saker och inte bry sig det minsta om andra saker i det som kallas ungdomsegocentrism. Som tror att ”alla får vara ute till kl 02:00 när de är 14 år gamla och alla har dyra kläder och de coolaste prylarna”. Detta beror på den inre publik tonåringen har och en sammanslagen idé från flera de känner runtomkring.

Mitt råd är bl.a att älska dem förutsättningslöst men be dem förklara hur de tänker för att få ihop alla delarna. Låt dem utmana sig själva när de förklarar för det är då insikterna kommer. De behöver få berätta om sina åsikter så bjud in till det. Försök att inleda samtal då detta kommer vara en period av både sorg och lycka för er båda. Och ha mycket humor! Jag tjatar vidare genom att säga att alla människor inkl din tonåring vill känna sig Älskade, Behövda och Sedda. Och när det gäller självkänsla och självförtroende så är det två helt olika saker. Och detta måste redas ut nu.

Jag håller på att tjata hål i huvudet på föräldrar som det första de gör efter t.ex en match rosar barnet för hur många mål han eller hon gjorde och helst skriver det på Facebook också istället för att fråga barnet hur matchen kändes. Om ni tror att det kommer att gynna deras fortsatta idrottsliga karriär så kan det bli det motsatta, så sluta snälla. De gånger jag hör föräldrar ge pengar för varje mål deras söner eller döttrar gör så vänder det sig i magen på mig. Vad belönar vi??? De vill ju givetvis ha pengarna och kommer kännas sig totalt misslyckade när de inte gör målen och det kan tyvärr låsa sig helt p.g.a. prestationskrav. Nej… vad jag tror kommer betyda något är skapa individer som älskar livet och älskar varandra.

Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En bra självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker. Visa att du älskar dem för dem de är inte för vad de presterar.

Jag har vid några tillfällen med mitt äldsta innebandylag bett dem att reflektera och skriva ner goda egenskaper om varandra som inte handlar om prestation och så har jag sammanställt detta och gett dem inplastade kort med budskapen. Det har stärkt flera killar i laget. Flera tittar på korten varje dag för de sitter på kylskåpet hemma hos familjerna och några kollar ibland. Vad är meningen med detta då? Jo, det är för att de skall känna sig meningsfulla för vad de är och inte för vad de gör. Jag har nu massor med ideér på vad nästa steg skall vara… men det behåller jag för mig själv ett tag till.

Tillbaka till pluggandet. Varför läser jag utvecklingspsykologi på högskola och jobbar heltid osv? Hos mig handlar det om förståelse. Förstår jag kan jag sätta saker i ett sammanhang. Jag har själv grävt djupt i min egen personlighet och utveckling igenom denna kurs och kommit fram till mängder med saker både bra och dåliga och det är det som utvecklar mig som bl.a ledare, förälder och människa. Du har alltid med dig en historia i både gener, arv och miljö och det är den som kommer att forma dig. Du kommer att behöva förhålla dig till det.

Jag har utvecklat en lite större förståelse för de individer som jag tränar eller möter dagligen på arbetet. I o m att jag själv har den personligheten att veta saker så blir detta viktigt. Hos andra kan det bara tyckas jobbigt eller märkligt eller onödigt men hos mig blir det ett stöd och då har ni inte samma personlighet som mig 🙂

Mitt sista citat för detta år: ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten…” – Björn Ranelid

För det du gör som förälder och hur du agerar kommer att följa dem för resten av deras liv, du är deras GPS. Du har gett dem arv och nedärvda gener så de kommer försöka förstå dig, sig själva och de runtomkring.

Du bygger dem från den dagen de ser det första dagsljuset. Bered dem för att bli självständiga och individuellt tänkande människor. De behöver få utforska, testa och vara jobbiga. De behöver vara älskade. De kommer att klara det om du hjälper dem och är deras GPS när de behöver.

Gott Nytt År!

Kramas mycket <3

 

 

31 december, 2014Permalink

Drivkraft och motivation

Den ideella rörelsen är bland den starkaste och mest hängivna som nog finns att hitta idag i vårt samhälle. Vad handlar det egentligen om? Lite enkelt så är det människor som lägger sin fria tid, eller fritid på att göra något gratis i form av att de inte får betalt i pengar eller varor. De gör detta för något de tror på. Ideella är allt från den snälla pappan som tar han om klasslaget i klassturneringen i fotboll till att jobba på Röda Korset och vika inkomna kläder eller baka till alla fikaförsäljningar runt om i vårt land.

Tänk nu efter hur mycket ideellt arbete som faktiskt bedrivs. Med inriktning på idrotten nu där jag främst är verksam så är det inte bara en god gärning att jag gör saker gratis. Jag gör det även för att främja barn- och ungdomars utveckling och ur ett samhällsperspektiv så är det enorma timmar och summor som jag ser till att barn- och ungdomar kan komma och idrotta. När jag gör detta så gör jag det med en energi som inte går att ta miste på. Det gör de flesta av oss. När vi sedan gör detta ideellt så räcker inte det utan det krävs en del utbildning. I min idrott behöver jag ha en licens för att få vara i båset. Helt fantastiskt är det! Licensen får jag genom utbildning. Detta planerar vi in när vi inte har träningar med barnen och ungdomarna. Det här är pedagogiska utbildningar som hur man lär ut till barn och ungdomar. Hur barn och ungdomar fungerar utvecklingsmässigt och sedan då det idrottstekniska som vi skall lära ut. Vi har ännu tur inom idrottsrörelsen att vi får ekonomiskt stöd i föreningarna för dess utbildningar för de kostar någon 1000-lapp/ utb och ledare. Med ca 50 ledare i en förening så förstår ni att det blir mycket pengar om vi skall finansiera detta själva. För att vi som ideell förening skall utbilda ledare som är ett krav i vår idrott. Detta är som tur är ännu subventionerat.

Det kommer idag från flera håll att barn- och ungdomar slutar med föreningsidrott. Det kan nog vara så. Vad väljer de istället? Sätter de sig hemma? Köper de gymkort? Orsakerna kan givetvis vara många men målet måste väl ändå vara att behålla dem så länge som möjligt. Vi kanske hittar en sen blomma som kan växa eller skapa sådant intresse att han eller hon vill bli ledare.

Jag har tidigare skrivit om den enorma tid vissa ungdomar lägger på sin idrott idag. Flera idrotter, träningar varje dag osv. Men jag glömde ju en sak. Den tid han lägger var inte allt. Tänk er detta: När han tar fotbollen under armen och cyklar iväg kl. 18:00 en lördagskväll för att komma hem kl 22:00. De fyra timmarna han varit borta har han tillbringat på en öppen idrottsplats med sina bästa vänner. De spelar inte i samma lag till vardags, de är inte lika gamla. De är hängivna idrotten och glädjen. De öppna idrottsplatserna är så viktiga. Fritidsgård i all ära men sporttokiga killar och tjejer behöver idrottsplatser som är öppna när de vill vara där.

Allt det här ovan som jag beskrivit om ideella ledare och utövare innebär ett bevis på inre drivkraft och motivation. Vad skulle hända om vi ideella ledare en dag inte kommer till ”jobbet”. Vad händer den dag då våra spontanidrottsplatser är så slitna så att våra utövare inte vill gå dit. Har någon räknat på det?

I helgen var jag ideell i en helt annan idrott än där jag annars verkar. Det var motorsport. GGN, världens största endurotävling sett utifrån antalet deltagare samma dag. Jag gick upp kl. 02:50 på lördagen. Klädde mig för stormbyar och regn. Gick ut på ett skjutfält och dirigerade tävlande till olika parkeringar. Fortsatte dagen i tankområdet där jag kontrollerade både motionärer som elitåkare utifrån miljöfrågor osv. Jag hade även tiden att föra samtal med dessa team. Ställde nyfikna frågor om hur det fungerar osv och det som var så otroligt genomgående var den hängivenhet till idrotten jag såg. Jag har så svårt att återge det jag såg men tänk er: Föraren kommer in i tankområdet. Parkerar på miljömattan och slår av motorn. Han eller hon blir totalt ompysslad. Det kommer bananer från höger, näringsgel från vänster, vätska. Nya glasögon, handskar, bensin i tanken. Taktiksnack, pepp, kramar, klappar. Jag såg ett byte av ett helt styre. Detta fortsätter timme efter timme. För att detta skall vara möjligt krävs det människor. Ideella människor som är helt hängivna detta. Familjer.

Men vad handlar det mest om?

Driftkraft och motivation.

Det handlar om att vi gör något som vi tror på.

Vad händer om idrotten inte får mer pengar?
Vad händer med visionerna om att alla skall få idrotta?
Vad kommer hända då barn-och ungdomar inte kan idrotta då föreningarna blivit tvungna att höja avgifterna för att överhuvudtaget kunna gå runt?
Vad händer då föreningarna måste betala utbildningarna som kommer från bidrag från Idrottslyft idag?
Vad är framtidens förening?

Driftkraft
Motivation

Kramas mycket <3

 

28 oktober, 2014Permalink