Lagsammanhållning, minimering av social maskning och nå våra mål

Har precis tentat av en oerhört rolig del av min utbildning. Läser socialpsykologi med inriktning idrott. Man talar ibland om att ”Vi behöver ha en teambuildinghelg för att svetsa samman gänget!” Nej, säger jag. Det räcker absolut inte med en teambuildinghelg. Det är kontinuitet och stabilitet som krävs för att bygga lag. Att bygga lag och samhörighet sker året runt, säsongen igenom och startar med dig själv som ledare el spelare. Jag fascineras otroligt av lag och målsättningar. Varför går det inte som vi vill ibland? Varför blev det på det ena eller det andra sättet? Vad är lagsammanhållning? Varför klickar det i vissa lag och i andra inte?

Det är givetvis en komplex och mycket svår fråga egentligen men jag tror att vi behöver tycka om varandra först och främst. Och vi behöver ha en öppen och rak kommunikation. När säsongen börjar lida mot sitt slut så vill vi inte att någon spelare i laget skall vilja sluta! Gäller alla nivåer.

Både på elitnivå och bredd eller ungdomsnivå sker det social maskning. Jag ser det ganska ofta faktiskt.

Social maskning är när man som aktiv inte ger allt i varje given situation.

Varför uppstår social maskning?

  • man vill inte riskera att dra ett tyngre lass än övriga gruppmedlemmar.
  • man sparar sitt bästa tills man är tvungen att jobba och anstränga sig själv.
  • man litar på andra i gruppen bättre än aktuella uppgiften.
  • man är av naturen lat och tror sig kunna gömma sig i massa.
  • man litar på att stjärnspelaren i gruppen skall göra jobbet (om en sådan finns)

Social maskning kan öka vid några av följande förhållanden:

  • den aktives bidrag till gruppen kan inte bli bedömd oberoende av gruppen.
  • uppgiften känns inte meningsfull.
  • den aktives personliga delaktighet el involvering är låg.
  • en jämförelse mot gruppens standard går inte att göra.
  • de övriga i gruppen föväntas prestera bra och anstränga sig mycket.
  • man tror att man möter en svagare motståndare.
  • man känner att det man bidrar med är överflödigt

För att minimera detta så måste man som tränare försöka framhäva varje persons speciella bidrag. Att alla bli sedda och känner sig unika. Detta sker redan i rollsökningsprocessen tidigt på säsongen i varje ny lagkonstellation och fortsätter sedan resten av säsongen. Ingen får lämnas utanför. Och här tänker jag att det är i målsättningarna för säsongen detta sker med de individuella målen. Är målen SMARTa för individen på den nivån och sammankopplar vi dem med lagets mål? Uppföljning bör hela tiden göras på individuella samtal t.ex. Och sist men inte minst så är det viktigt att öka lagsammanhållningen.

Jag tror att man uppnår sina målsättningar och minimerar social maskning genom att ha hög lagsammanhållning – men även det är komplext. Det går även att mäta. Man tittar på sig utifrån en begreppsmodell.

– Individens attraktion till gruppen – uppgift:
”Hur involverad är jag i laget? Har jag en tydlig roll?” Här finns lagets uppgift, mål och vilka metoder som vi använder. Individuell måluppfyllnad.”Vill jag vara med här? Tror jag på detta?”
– Individens attraktion till gruppen – socialt:
”Är jag accepterad? Vill jag vara med dessa spelare även utanför planen?” Också något som grundar sig redan i början av säsongen och bör då växa sig starkare el vara på samma nivå under säsongen.
– Gruppintegration – uppgift:
”Är vi ett sammanhållande lag?” ”Har gruppen tydliga mål, uppgifter och metoder?” ”Tror jag på att vi kommer att klara uppgiften” Har vi realistiska mål?
– Gruppintegration – socialt:
”Är vi en grupp utanför planen?” ”Vill vi träffas utanför planen?” ”Är alla med?”

Hur kan man öka lagsammanhållningen?
Tränarens roll:
Kommunikationen är viktig.  Den behöver först och främst vara öppen och effektiv för att främja lagsammanhållningen.

– Effektiv kommunikation
Alla behöver vara bekväma med att uttrycka sina tankar och funderingar. Att alla öppet vågar beskriva vad man tycker eller känner, specificera den känslan man har och vilka förändringar du vill ha och vad du tror kommer att ske om du får till dessa förändringar. Tränarna behöver se till så att alla är med på tåget. Att man är dedikerad för uppgiften men också att man är dedikerad för att vara i gruppen och vara i relation med de andra. När tränarna pratar om uppgiften och de sociala utmaningarna och alla förstår dessa så kommer det bidra till ökad lagsammanhållning. Lagmedlemmarna i gruppen blir då mer öppna mot varandra och ställer upp mer, pratar mer och lyssnar mer.

– Förklaring av individuella roller i lagets framgång
Tränarna behöver ha ett förhållningssätt mot individen i laget att visa för denne att var och en har ett unikt bidrag till gruppen. Att alla är viktiga och att dennes bidrag kommer öka lagets framgång. Detta gäller även staben i laget. När då sedan individen förstår de olika rollerna i laget och helheten så kan individen börja känna med laget. Ett trick är att vid vissa tillfällen tilldela spelare andra positioner än vad de är vana vid. Som att säga ”Gå några mil i hans skor.” för att få lite uppmärksamhet kring allas bidrag. Det visar att man även bryr sig om varandras ansträngning om man förstår vad den personen jobbar för.

– Utveckla stolthet i subgrupper
Det finns naturligt med subgrupperingar i lag. Det kan samlas kring positionerna. T.ex backarna för sig, målvakterna för sig, anfallare osv. De behöver få känna stolthet över sin position och insats. Man behöver känna att man betyder något i den positionen man har.

– Sätt upp utmanande gruppmål
Om man sätter upp specifika, utmanande mål så har det en positiv inverkan och effekt både på individen och grupprestationen. Mål gör att laget fokuserar och ger laget en känsla av överenskommelser. När laget når målen vill man att de skall uppmuntra varandra att sträva efter nya mål. Målen behöver vara tydligt definierade för att även gynna eller utveckla lagsammanhållningen ytterligare. Dessa mål skall hellre vara prestationsbaserade än resultatbaserade.

– Uppmuntra gruppidentiteten
Det är viktigt att känna att man har en gruppidentitet för att öka lagsammanhållningen. Det skall tränaren uppmuntra till. Det kan vara lagjackor som alla bär eller annat som visar att de är en helhet tillsammans.

– Undvik mindre sociala grupper
Subgrupper såsom backar, anfallare el andra typer av grupper är inte samma sak som formering av sociala smågrupper. Man vill undvika dessa smågrupper för de ger bara fördel till några få. Dessa grupper kommer oftast till när laget förlorar eller när några få inte känner att deras behövs är mötta. Eller när tränaren behandlar spelare olika. Tränaren måste snabbt hitta orsaken till att dessa sociala smågrupper bildas och bryta upp dem då det förstör laget mer än gör nytta. Det kan man göra genom att byta rumskompisar på resor om det är resande lag. Men att hitta dessa grupperingar snabbt behövs.

– Undvik överdriven spelaromsättning
Man har sett att lagsammanhållningen minskar när det är stor spelaromsättning. Om detta sker kan man be de som varit med länge i laget att hjälpa till med integrationen av nytillkomna så de känner sig välkomna. Vid varje bortfall el nytillkommen ledare el spelare så börjar grupprocesserna om. Det tar energi.

– Ha schemalagda lagmöten
Under säsongen behöver tränaren planera in lagmöten. På dessa möten behöver alla kunna prata öppet, ärligt och konstruktivt och beskriva sina positiva och negativa känslor. Man kan på detta sätt lösa interna stridigheter och mobilisera kring varför man är där och skapa energi. Man kan prata om olika saker. Hur vi lär oss av våra misstag, omdefiniera mål el delmål och prata om vårt beteende som spelare eller medlem av laget. Även om det inte finns några konflikter just vid tillfället så är det viktigt att samlas ändå. Man kan ha övningar som går ut på att man berättar vilka olika egenskaper man gillar med varandra för att stärka varandra. Teambuilding.

– Lär känna lagets klimat
Tränaren måste känna till lagets klimat. Tränaren behöver ha vetskap om vilka som har hög status i laget och hur relationerna ser ut. Hittar man dessa kan man dra nytta av dessa individer för att kommunicera mellan sig själv och laget. Man kan använda sig av spelarråd el informella ledare.

– Lär känna andra
Man kan jobba med personlighetstester. Man behöver lära känna varandra. Vilka roller som finns och vilka behov olika individer här. Låt individerna avslöja något om sig själva. Detta för att lära känna varandra på ett annat plan än bara som lagmedlemmar. Kanske någon erfarenhet som man har el något man gjort. Detta för gruppen närmare varandra.

Nästa gång kommer jag prata om de aktivas delaktighet för att öka lagsammanhållningen.

7 mars, 2016Permalink

Ett ord, bara ett kan krossa en annan människa

Startar året med att påbörja en ny högskolekurs. Jag började gå korta högskolekurser för några år sedan. Jag läser någon kurs vartannat år. Denna gång gick det snabbare då jag redan är igång med den ny ett år för tidigt egentligen. Alltid kvartsfart och distans. Denna gång blir det Socialpsykologi med inrikting på idrott. Distans på Högskolan i Halmstad. Förra året läste jag Utvecklingspsykologi 0-25 år. Och innan dess förändringsledning av organisationsstrukturer och organisationskultur. Jag börjar helt enkelt att knyta ihop säcken nu för framtida mål. Mål som bara för mig och ytterst få andra är kända. Det skall bli spännande och jag hoppas att orka satsa nu denna termin trots heltidsjobb och ledaruppdrag i föreningar. Jag har fått kurslitteraturen och det är några kg bok, på engelska. Jag är i himlen!

Men det som egentligen kommer att bli mest intressant just nu i närtid är ett nystartat pilotprojekt i Visby IBK som jag gör för föräldrar och ledare till barn och ungdomar över 12 år. Det handlar guidning i social media och om hur näthat kan se ut. Hur barn och ungdomar rör sig i social media idag och vad som är hett och inte.

Om hur utanförskap kommer till och förhoppningsvis väcker det frågor och tankar som i sin tur kan stötta och hjälpa barn och ungdomar idag. För kan vi få föräldrarnas förståelse och nyfikenhet kring detta och börja prata mer med sina barn kring detta så kan vi vinna en och annan som inte blir utsatt. Det kommer inte finnas några facit eller svar men en och annan aha-upplevelse är målet.

Jag kommer gå igenom hur tonårshjärnan fungerar i stort. Hur tonåringen faktiskt fysiologiskt och kognitivt fungerar hela vägen upp till att de är runt 25 år och hur de här sociala medierna litegrann flörtar med deras hjärna. Om varför det kan bli som det blir. Jag kommer visa inslag från olika appar. Som både kommer vara roliga och vissa fall rent näthat.

Till min hjälp har jag haft min 14-årige son. Han har fått stå ut med mängder av frågor från mig och han har stöttat mig allra mest i detta. Han borde få en medalj i tålamod. Jag tror att han direkt förstod syftet jag var ute efter och därmed hjälpte mig. Han är min stjärna i detta.

Det är en hel rad med olika medier vi skall ta oss igenom denna kväll. En del kommer några säkert aldrig ha hört talas om. En del använder de själva. En del kommer jag lämna nästan helt och bara omnämna då de nästan inte används längre av våra unga.

Kommer förklara huvudsyftena med de olika medierna enligt skaparna och hur de används idag. Ibland kanske det från början inte var tänkt för samma sak som det blev i slutändan.

Ett ord, bara ett ord kan för alltid sätta spår i en annan människa. Det kommer man få se på mina föreläsningar.

Kramas mycket <3

7 januari, 2016Permalink

Människan-pusselbitarna faller på plats

Jag blir ofta beskriven som drivande, strukturerad och engagerad i mitt yrke. Flera personlighetstester är gjorda på mig i olika sammanhang. Jag har gått kurser där man testat förmågor då jag leder människor på olika nivåer, i projekt och team. Jag har olika roller i olika grupper. De tester som betytt mest för mig är de tester som skickats till arbetskamrater samt till min privata umgängeskrets samtidigt där de skall beskriva mig med ett antal ord samtidigt som jag skall gissa vad de säger om mig. Resultaten har varit slående överensstämmande. Två helt skilda bilder av mig men samma beroende på om det är arbetskamrater eller vänner som svarat. Jag tror att människan är väldigt följsam i sina relationer och väljer roll beroende på grupp och uppgift.

Vilken roll tar du i dina olika relationer? Funderar du över det? Jag funderar mycket på det.

Jag var på ytterligare en ledarskapsutbildning inom innebandyn i helgen. En utbildning som plockar upp bland det viktigaste inom Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU). Människan! Inriktning för mig var spelare 12-16 år denna gång. Det handlade om ditt ledarskap och din förmåga till att leda andra och hur du leder dem. Lite besviken på övriga innebandygotland som inte var där. Vi var sex st totalt på den alla kategorier viktigaste utbildningen. Tre från min förening och tre från en annan. Vi hade väldigt bra samtal. Vi delade med oss. Vi var på olika nivåer från SSL-tränare till målvaktstränare. Varför är denna utbildning den viktigaste när du leder barn och unga samt de som är på väg mot elit, topp och bredd?

För om du inte har förståelsen för den kognitiva utvecklingen av de du leder så blir det svårt att ta hand om det som händer omkring dig. Du har din egen referensram men den är byggd på dina egna erfarenheter som kan vara nog så viktiga men det finns andra referenser också. Tänk dig att du levt ett väldigt lugnt och fridfullt liv. Det har varit kärnfamiljen. Mamma, pappa, syskon. Släktmiddagar. Julfirande. In i din trupp kommer det en kille el tjej som inte har mamma och/eller pappa. Får inga julklappar eller åker inte på släktmiddagar. Har inte råd att åka på cup, köpa träningsoverall. Hur gör du för att förstå denna individ med din referensram? Om du inte kan förstå individuella skillnader mellan människor och att kronologisk ålder inte betyder att de är på samma planhalva mentalt så kommer du stå där och fundera på vad var det som hände när de slutar eller beter sig illa mot varandra. För det är en verklighet. Vi har den ständigt i alla idrotter.

Vi behöver ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt. Ett mantra som sprider sig genom innebandysverige. Vi behöver förstå vårt eget ledarskap och relationer spelare emellan. Det är lika komplext mellan barn och unga som mellan vuxna. Ni älskar inte alla ni jobbar med. Det är samma med våra spelare. Och de kan vara uppåt 20 st som du som ledare skall föra mot samma mål om ni har uttalade sådana.

Man talar om Svenssonmodellen. Se bild.

Svensk Innebandys Utvecklingsmodell bygger på denna.

Svenssonmodellen

Jag började under utbildningen fundera på hur vi byggt den ledarstab som jag mest är verksam i. Och då slog det mig. Vi täckte alla delar kompetensmässigt i Svenssonmodellen för den åldern vi tränar. Det jag nu behövde göra är att se vilka personliga kvalitéer som var och en har inom de olika delarna när det går bra i gruppen med innebandyn och dynamiken men även när det blåser. För det kommer att blåsa. Vi behöver kunna hantera stressade och pressade situationer. Både vi ledare och spelare. Vi behöver glädjas och skratta med varandra.

Jag tänkte tillbaka på att jag har jobbat hela hösten för att få in 9 st nya killar i laget. Ett lag som spelat ihop i 5-6 år skulle ta emot 9 st nya fantastiska killar. Varför känner vi idag att vi har lyckats?

Vi tog de olika delarna och byggde ett pussel. Min roll är att hantera det mentala. Veta så mycket om mina spelare som möjligt och vara lyhörd för deras behov. Kunna se om någon inte mår så bra utan att de säger något. Se till så att vi jobbar med feedback på ett bra sätt. En annan av ledarna har förmågan att vara lugn och metodisk i sin pedagogik. Kunna förklara och rita. Ytterligare en är duktig taktiskt när de behövs och kan tänka ut situationer på planen som görs till övningar. En tredje kan bygga upp en stämning i laget som kan lyfta taket om det krävs. Vi har ledare som jobbar med målvakter som kan mycket om teknik och spelsystem. Vi har fysfenomen som håller i spelarkroppens fysik. Vi använder oss av alla delar. Jag tror det är nyckeln.

Nu tar vi det ett steg längre. Vi kommer denna vecka göra tester där vi analyserar vilka vi är och hur vårt ledarskap ser ut. Analysen gör vi tillsammans efter att testresultaten är klara och så ser vi hur vi kan utnyttja våra förmågor på bästa sätt. Det kan tyckas vara väldigt ambitiöst. Det var första reflektionen jag fick från en utanför idrotten. Men jag tänker så här- Om vi skall ha kvar så många som möjligt så länge som möjligt och skapa en framtida bild hos våra unga idrottare att deras fritid och idrott var bland deras lyckligaste i deras uppväxt så behöver vi skapa förutsättningar för att lyckas. Vi behöver se människan bakom innebandyklubban och vi behöver förstå varandra.

När vi gjort detta skall vi träffa laget. Då skall de få jobba med copingstrategier för att hantera stress och oförutsedda händelser. Då skall de få gräva djupare i vilka de är och hur de uppfattas utåt. De har redan gjort detta för några år sedan. Men våra nya spelare har inte gjort det. Nu tar vi ett steg till. Det är då vi skall jobba med ”En för alla, alla för en” som är säsongen 2015/2016s ledord i Visby IBK P99/01.

Och glöm inte…
Kramas mycket <3

7 december, 2015Permalink

Döm inte, älska förutsättningslöst

Ikväll var jag på jobb i ett av föreningens innebandylag för att prata självkänsla och självförtroende. Vad som är skillnaden mellan de båda och hur man kan hjälpa varandra och sig själv att bygga upp sin självkänsla. Det slår mig varje gång hur fantastiska dessa killar är som tänker till och hur glad jag är varje gång jag varit ute och jobbat. De reflekterade och de gånger det var tyst så såg man kvarnarna mala uppe i huvudet på dom.

Vi pratade om hur tonåringar kan känna sig, hur de känner sig ibland, hur jag själv kände mig som tonåring. Jag berättade hur jag jobbar med mina andra lag och jag berättade att ordet tonåring är ett ganska nytt begrepp om man ser till hur länge vi levt på jorden. Att någonstans på mitten av 1900-talet så kom man på att det fanns ett stadie mellan barn och vuxen. Att det är en omvälvande tid där mycket händer och att man kan tappa bort sig innan man hittar hem igen.

Vi pratade om självkänslans betydelse för att kunna hantera situationer och vad man kan göra för att öva upp sin självkänsla. Ikväll fick de en ganska tuff uppgift. Deras uppgift var att skriva till varandra. De skulle skriva hur de kände för varandra innuti. Enda instruktionen jag gav dom var att det inte fick handla om prestation. Utan hur jag värderar min kompis i positiva ordalag för den han är. Det blev väldigt tyst ett tag. Man är genrellt inte van vid att beskriva varandra så här. Allt de skrev till varandra var helt anonymt. Jag samlade sedan in alla papper efteråt och kommer sammanställa detta till var och en. Vad deras lagkamrater skrivit till just mig som lagkamrat och det är helt avidentifierat. Om några veckor kommer de få ut inplastade kort med hur deras lagkamrater känner för dom. Att de är värda för dem de är. De lag jag tidigare gjort detta med får en mysig stund när de får ut sina kort och får läsa hur mycket de är värda och betyder för sina lagkamrater. Det brukar bli en härlig stund.

I mitt förra inlägg ”Varför mår unga så dåligt?” tog jag upp vetenskapen om ungdomshjärnan om varför det rent fysiologiskt är som det är upp till 25 år.

Som jag berättade för laget ovan så skall våra ungdomar leva genom en period i livet där det händer mest omvälvande saker i deras liv och ut på andra sidan kommer en vuxen person. De skall reda ut sin identitet. De skall växa in i kroppen. De skall ha sina kompisrelationer och en del sina kärleksrelationer. Vem är jag och vem är du är existentiella frågor som de jobbar med.

Jag tänker att om jag skulle vara tonåring idag och kanske min vardag kantas av anonyma inlägg på social media, kläd -och utseendets, att vara någon så hade jag behövt en vuxen som kunde förstå mig när jag behövde. För det är lite så. Man behöver dem när man själv vill. Man vill inte ha predikningar.

Det är en hårdare värld idag. Det är en värld där kontakten med andra människor flyttat ut från ungdomsgården och på sin höjd heta linjen för 20 år sedan till en anonym värld på KiK, Snapchat, Jodel och Ask.fm. Där man med det skrivna ordet kan förstöra andra människor och inte reflektera nämnvärt över det. Där man kan slå ner en annan människa genom ord och näthat. Vad gör det för våra ungdomars självkänsla?

Jag tänker att vi vuxna behöver vara väldigt försiktiga med att döma. För dömmer vi och förmanar för mycket kommer de sannolikt att testa oss ännu mer eller tystna helt, eller utåtagera för att få annan typ av uppmärksamhet. Det klart att de skall känna till risker med olika saker genom att vi vuxna besitter en viss erfarenhet. Men de skall bryta sig loss från oss, det är en del av det. Har vi förtroende för dom och vi ömsesidigt litar på varandra så kommer de sannolikt att lyssna på oss.

Det här med tider t.ex. Tider kan vara en källa till irritation och gräl. ”Alla får vara ute till 02:00”. Flera gånger har jag pratat med andra föräldrar och rett ut vilka tider vi skall ha för våra söner. Det känns otroligt bra att ha den dialogen med andra föräldrar. Jag litar på min son. Jag ger honom en tid och för att kunna slappna av eller kunna somna så är vi överens om att när han kommer hem väcker han mig och berättar kort hur kvällen varit. Avstämning och jag ser att han mår bra. Vår tillit har byggts upp av detta enkla knep. Han vet att jag kommer att lita på honom så länge han gör detta när han kommer hem. Överenskommelsen är även denna: Han ringer el sms:ar så fort han blir lite senare. Även om det bara är 5 min. Våra regler fungerar bra. Han har aldrig misskött detta. Och han kan alltid ringa mig. Har det hänt hans kompisar något så kan de fortfarande alltid ringa mig. Den tilliten är otroligt viktig. Numera behöver vi inte stämma av tiderna längre. När han går ut genom dörren säger han ”Kommer vanlig tid morsan.”

Jag tror inte heller att det kommer att hjälpa att tala om för dom hur de skall göra i olika situationer. De måste hitta sin egen väg och veta att vi står bakom dom. Därav inte sagt att det inte skall finnas regler. De mår bra av regler. Men ibland måste vi sluta att ge råd och tips och låta dem utforska. De värdegrunder ni har i er familj kommer att prägla dom i alla fall. Någonstans finns det en grundsten som du lärt ditt barn som är svår att rubba.

Jag tänker att jag själv kan ha svårt att inte ge tips och råd när de exempelvis sliter sitt hår här hemma med prov och läxor. Men de är ju inte jag. Vi är inte klonade och har samma förutsättningar. Jag brukar fråga hur det känns bara. Vad vill ni att jag förhör er på? Vad är svårt i detta ämne?

Varför är det då viktigt att prata med om saker känns? Jo, för att det är viktigt för att komma i kontakt med sig själv och sina värderingar och känslor. En blyg och försynt person kan ha svårt med det. Men be dem då hellre fundera ett tag och ta fram en sak som de känner. Vissa pratar jämt och om allt. De är oftast lättare att läsa av också. De är som öppna böcker och man vet att de är på väg att hitta på tveksamma saker innan de gör det. 🙂

Ser vi våra ungdomar idag? Ser vi våra ungdomar på riktigt idag?
Gör du det?

Kramas mycket <3

 

18 november, 2015Permalink

Varför mår unga så dåligt?

Jag var på ett seminarium för över ett år sedan och lyssnade på Peter Währborg, professor i beteendemedicin, docent i kardiologi, leg. läkare, psykolog och psykoterapeut. Det handlade om Stress hos barn och ungdomar, en föräldrafråga?

Aldrig förr har barn och ungdomar mått så dåligt psykiskt som de gör idag. Man menar att det nya moderna informationssamhället kan vara orsaker och att två epoker nu möts. Barn och deras vuxna föräldrar. Dessa två epoker hänger inte ihop. När föräldrar av idag inte vet vart deras barn håller hus i vårt nya informationssamhälle så blir det problem. Det blir problem för att den verklighet våra ungdomar är i är något overkligt för en del vuxna. Det kan både vara skrämmande och ointressant för föräldrar och något man inte orkar lära sig.

På bara några decennier så kännetecknas inte vår tid av industriproduktion på samma sätt som förr. Vår tid handlar mycket mer om hjärnor. Vi ställer mycket högre krav idag på hjärnans förmåga att tänka ut smarta lösningar än att producera el utföra industriarbeten. Men vår hjärna ser likadan ut nu som när den bildades i börja av evolutionen.

Kraven på våra barn och ungdomar är högre gällande prestation – vad de alltså kan. Förväntningar i PISA-rapporter och förväntningar på att våra barn skall klara saker som de för 50 år sedan inte behövde. Vi utvecklar saker i en takt som är mycket högre än tidigare.

Jag har spelare som har så mycket prov och läxor varje vecka att de inte hinner träna. Träna som gör att de mår bra. De sitter kväll efter kväll och kämpar och blir tröttare och tröttare. Vissa veckor sitter de med 3-4 prov, de 14 år. Jag har inga åsikter om prov och läxor men jag tror att vi behöver börja lyssna på våra ungdomar på ett annat sätt.

Vår hjärna mognar ända upp till 25 års ålder och det som mognar sist är de delar som sköter kontrollen över beteende och emotioner samt impulser och koncentration. Även det som har med beslutsfunktioner, överblick och bemästringsstrategier är det sista som utvecklas längst fram i hjärnan. Det vi idag alltså behöver använda oss av allt tidigare i åldrarna. Om vi nu säger att vi ställer höga krav på 14 åringar som inte har mognat färdigt så leder detta inte sällan till psykosociala problem. Den sociala kompetensen och det emotionella som då mognar sist gör att vissa barn och ungdomar inte orkar med. Barn måste ges möjlighet att tillägna sig detta och det får de inte idag.

Beteenden då? I o m att hjärnans delar för impulskontroll mognar sist kan det även förklara varför vissa tonåringar har en framtidsvision som sträcker sig till nästa måndag ungefär. Och även varför de kan tänkas reagera kraftigt på olika saker och inte bry sig det minsta om andra saker i det som kallas ungdomsegocentrism. Som tror att ”alla får vara ute till kl 02:00 när de är 14 år gamla och alla har dyra kläder och de coolaste prylarna”. Detta beror på den inre publik tonåringen har i hjärnan och en sammanslagen idé från flera de känner runtomkring. Det kan vara en förklaring till varför barn och ungdomar har beteenden som vi vuxna har svåra att förstå.

Hjärnan är väldigt känslig för stress och barn tål inte den psykosociala påverkan som ibland drabbar dom. Tänk er de anonyma påståendena på ask.fm eller Jodel. Hur skall man som 13-åring kunna värdera sanningshalt eller värdet av dessa inlägg. Utan att se den andre i ögonen. Jag blir bekymrad när jag hör föräldrar till ungdomar berätta för mig att de inte vet vad Snapchat är, Jodel el Ask.fm. Och de är inte heller intresserade av att veta.

Barn och unga har nämligen inte fått de strategier som behövs för att hantera sin livssituation som vi vuxna har och det är vi vuxna som måste hjälpa dem med detta. Och ibland hjälper det inte ens att vi vuxna gör allt vi kan.

Om vi går in på självkänsla…
Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i Självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En hög självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker.

Vi behöver se varandra utanför det vi presterar. Möta varandra och visa varandra att vi duger som vi är.

Jag håller på att tjata hål i huvudet på föräldrar som det första de gör efter t.ex en match rosar barnet för hur många mål han eller hon gjorde och helst skriver det på Facebook också istället för att fråga barnet hur matchen kändes. Om ni tror att det kommer att gynna deras fortsatta idrottsliga karriär så kan det bli det motsatta, så sluta snälla. De gånger jag hör föräldrar ge pengar för varje mål deras söner eller döttrar gör så vänder det sig i magen på mig. Vad belönar vi??? De vill ju givetvis ha pengarna och kommer kännas sig totalt misslyckade när de inte gör målen och det kan tyvärr låsa sig helt p.g.a. prestationskrav. Nej… vad jag tror kommer betyda något är skapa individer som älskar livet och älskar varandra.

För det du gör som förälder och vuxen och hur du agerar kommer att följa dem för resten av deras liv, du är deras GPS. Du har gett dem arv och nedärvda gener så de kommer försöka förstå dig, sig själva och de runtomkring.

Du bygger dem från den dagen de ser det första dagsljuset. Bered dem för att bli självständiga och individuellt tänkande människor. De behöver få utforska, testa och vara jobbiga. De behöver vara älskade. De kommer att klara det om du hjälper dem och är deras GPS när de behöver.

I denna vecka kommer jag jobba med ett nytt lag och dess individer. Vi kommer jobba med självkänsla och självbild. Jag ser så framemot detta.

Kramas mycket <3

15 november, 2015Permalink

Att förstå konsekvenser och göra kloka bedömningar

Ett resonemang kring att utöva fler idrotter och hur ungdomen egentligen rent kognitivt fungerar i tonåren när vi ställer krav på dom att välja idrott.

Jag träffar många unga människor främst killar inom idrotten varje vecka. Jag är involverad och tränare, ledare i tre innebandylag varav två är i ungdom -och junioråldern och ett fotbollslag. Alla forskningar säger samma sak. Att unga behöver kunna utöva flera idrotter så länge som möjligt och att specialisering i unga år inte är bra för senare utveckling, elitsatsning och livslång kärlek till idrott.

Tänker så här:

  • Om de satsar för tidigt på en idrott så är sannolikheten större att de tröttnar då en genomsnittlig idrottskarriär är ca 11 år. Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge, sedan 5-6 årsåldern. Har vi då även specialiserat dom så kan det bli ännu tidigare.
  • Utövaren kanske inte växer lika snabbt som sina lagkamrater och av den anledningen blir bortselekterad av okunniga ledare som tror att storleken vid 13 års ålder speglar verkligheten vid 18 års ålder. Du tappar utövaren då det satsas på de ”stora”/välbyggda killarna/tjejerna och dessa spelare kommer få mer uppmärksamhet för man satsade på några få. Och om de vi satsat på tröttnar då i sin tur så har vi bara förlorat. Utövaren som blivit bortselekterad av olika anledningar har själv all anledning till att ifrågasätta men gör det sannolikt inte för att en vuxen vet bäst. Självkänslan dyker i botten.
  • De som specialiserar sig tidigt inom sin idrott och går upp på 4-5 pass i veckan kan tröttna av all träning. Även unga människor behöver vila och uppehåll.
  • Tänker även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren. Vem vet vad som kommer ut på andra sidan. Den rediga pojken eller flickan som är 12 år väljer en annan väg efter några år och inte alls den idrott som var roligast när de var 12 år. Har den då något att komma till?

Det jag som vuxen, mamma och även tränare reflekterar över här är:
Varför skall de välja?
Varför skall de behöva bemöta sina tränare när de en dag inte orkar träna för att de har plugg, vill vara med sina kompisar eller bara vila?
Hur skall de klara skolan med ett träningsschema som innehåller mer timmar än en elitidrottares för att de försöker kombinera två idrotter eller kanske tre. En riktigt tuff vecka kan det även vara så att det är matcher i båda idrotterna så vi är uppe i drygt 15 timmar idrott.

Och så undrar vi varför de är så trötta. ”De gör inget annat än att sova när de är hemma?!” Konstigt… Eller. ”De är så trötta på kvällarna att de stupar i säng.”

Jag kan ju ärligt säga att jag är inte förvånad. Jag är inte heller förvånad att klubbarna vill att dessa skall vara på just deras träning. De vill ha många på träning och kvalité att kunna spela två-mål eller göra övningar med många spelare. Är det kanske ledarna vi då skall utbilda istället?

Men en sak som är viktigt i detta är att vi måste sluta konkurrera om spelarna nu. Detta jagande av unga spelare kommer inte att hålla. Med krav på träningsnärvaro för att spela match så kommer han eller hon förmodligen sluta med allt till slut för de klarar inte kraven. Kommer de bli så pass bra i någon idrott att de skall spela i ett representationslag eller A-lag så kommer det när de börjar komma ur puberteten och på väg mot att bli vuxna.

En spelare som känner sig tvingad att gå på träning pga att ha kravet på sig hemifrån el från ledare att de annars inte får spela match kommer inte att prestera på sin bästa nivå. Ni vuxna vet väl själva hur det är när ni får en arbetsuppgift som ni inte vill göra.

Jag som ledare får ju förutsätta att de som kommer på träningarna vill vara där av egen fri vilja och de som inte kan komma vissa pass har anledningar som duger för dem själva. För jag lägger ju själv mellan 10-20 timmar i alla mina lag varje vecka av egen fri vilja.

Jag får höra av några av mina spelare att tränare i andra idrotter sagt att de skall satsa på deras idrott, att de är bäst i deras idrott och att de vill att de satsar där. Ärligt nu?! De är mellan 12 och 14 år gamla. De skall vara ”bäst” om 5-10 år om de ens vill bli bäst?!

Ni ledare därute måste sluta att påverka era spelare till val av idrott. Anledningarna är bl a dessa:
1. De behöver utvecklas både kognitivt och fysiskt flera år till innan de väljer.
2. De är lojala mot er och de skall inte behöva ställas mot val. Det leder till samvetskval och oro.
3. De kommer att komma till er tids nog om de vill det.

Om ni i era policys måste ta ut lag utifrån träningsnärvaro för att göra det rättvist mot ”alla” bör ni skapa lag som har andra kriterier för att de skall stanna kvar i idrotten. Idrott för alla.

Behöver de även göra sina läxor på era träningstider så betyder det att de är en tänkande personer som värderar andra saker också och en framtid vid sidan av idrotten.

De är i ett prestationssamhälle där de blir bedömda vareviga minut. Prov, läxor, utseende. Betyg och så träning. Instagram andra sociala medier.

De vill träna för att de vill det. De gör det främst för sina vänner och kamratskapen. De älskar sina idrotter och de kan inte närvara på alla pass. Men de skulle nog gärna vilja för att vara dig som tränare lojal.

Att välja och ställas inför orimliga krav när man är i tonåren fungerar inte av andra orsaker heller. Innan du är 25 år så har pannloben inte växt klart i hjärnan. Pannloben har som uppgift enkelt beskrivet att den samordnar andra delar av hjärnan och har hand om impulskontroll, planering, utförande av planer samt omdöme. Så det vi kräver av dem är inte utvecklat ännu. Ni tror kanske att ni har en vuxen människa framför er? Jo hjärnan väger lika mycket som en vuxens men den är inte klar än.

Jag kan också koppla detta till hur samhället ser ut idag. De normer och bilder som förmedlas till våra ungdomar kräver att de kan göra bedömningar och se konsekvenser. De ställs hela tiden inför olika situationer. ”Är detta sant eller inte?” ”Jag vill testa det och det och det och inte göra det och det.” ”Nu gjorde min bästa kompis så här, det måste jag också testa.” Och allt detta skall hanteras i deras inte färdigväxta hjärna. Om idealen är att vara högpresterande, kunna köpa vilka klädmärken som helst, vara vacker, snygg, smal och smart, kan det vara svårt att vara nöjd med den man är för det är en orimlig bild som ställs inför den stora massan. Vår tid kännetecknas också av allt fler val och möjligheter runtomkring oss. Vi kan välja elbolag, mobilabonnemang, de kan t o m tagga upp sina fotbollsskor med sina namn och välja färg från skoleverantörernas webbsidor, alla dessa val och alla dessa krav de får på sig gör det omöjligt att få vara liten.

Det är därför otroligt viktigt att vi hjälper våra ungdomar att skilja på prestation och självkänsla och att vi bygger individer som inte skall behöva kriga varje eviga stund av deras vakna tid. Att inte behöva ställas inför svåra val som gör att de inte får vara unga.

Du som vuxen behöver försöka ha ett helikopterseende och försöka komma ner på ungdomens nivå, med din egen erfarenhet och se på hur ungdomens verklighet ser ut därifrån. Det handlar också om att du behöver berätta att du ser och förstår utan att döma dem utan hjälpa dem istället.

Och de litar sannolikt på er. Låt dem då få en bra uppväxt inom sin idrott där de orkar vara unika och älskade för dem de är utan att ställa krav på något som skall vara lustfyllt och lyckligt som deras idrott. De kommer att komma på detta tids nog. Och det är inte för sent att börja med en idrott när man man 12 år eller 14 år heller. Det är vi vuxna som leder dem. Vi behöver låta dem vara nybörjare. Vi behöver lära oss att ta hand om detta. Detta kan exempelvis vara anledningen till att fler och fler gym får yngre medlemmar, där flera tidigare hållit på med lagidrott. Där behöver man inte kunna en mängd olika saker för att delta. Man är nybörjare som 15-åring. Och det är helt ok. Det måste fungera även inom lagidrotten. Det är organisationen att ta emot nya som sätter begränsningen.

Och glöm inte…

Kramas mycket <3

1 oktober, 2015Permalink

Operation Nystart

Ikväll åker vi på cup. Det är många matcher som skall spelas. Vi kommer spela minst sju matcher och vi har en helt ny trupp.

När man jobbar med det lag som jag gör så slås man av vilka fantastiska individer det är. Jag har känt många av dom sedan de var 6-7 år gamla, de är nu 14 år. De har hängt ihop i vått och torrt. För någon vecka sedan hade vi lagsamling.

Jag kallade denna lagsamling Operation Nystart. Vi har fått nio stycken nya innebandyspelare i laget inom loppet av någon månad och vi behövde få ihop laget och teambuilda. VI är just nu 27 st i laget och till denna lagsamling kom 26 st. En var bortrest! Jag var så otroligt stolt för att de tar dessa samlingar på största allvar.

Vi jobbade med Lära känna-övningar, gruppövningar, spelregler och så hade de ett längre pass innebandy där vi satte spelsystem, boxplay och powerplay. I lugn och ro.

Inledningen skulle innebära lite utmaning för mig och det blev en hel del repetition för de spelare som vart med på hela resan. Jag beskrev för alla hur vi jobbar. Vilka metoder och verktyg vi har för att göra varandra till vinnare. Den sortens vinnare som vinner i livet. Jag introducerade återigen ALM-trädet och Må-Bra-Kontot samt Misstagsritualen. Vi har lärt oss att hantera våra svårigheter och jag ser flera av mina spelare verkligen växa med uppgiften att försöka tänka positivt och tänka på nästa löpning, nästa skott eller nästa räddning istället för att fastna i ältande av misstag. För som ni vet så lär vi oss av våra misstag.

Min uppmaning till dem inför vår nya resa var:

  • Vi skall alltid behandla varandra med respekt, detta för att alla är lika värda.
  • Vi skall lyssna på varandra och ge positiv feedback så att vi kan utvecklas tillsammans.
  • Vi skall uppmuntra initiativ hos varandra då vi visar att vi tar ett steg längre och är i vår utvecklingsfas.
  • Vi är överens om att alla insatser under de olika faserna i vår grupp är värdefulla för att vi skall komma framåt.
  • Vi är överens om att det är ok om någon vill avstå att delta aktivt i någon övning, vi ska alla respektera detta och ingen skall behöva ge någon förklaring.

Jag frågade dem vad en grupp är. Några menade att en grupp är bara en samling personer. Jag var så glad över det svaret för det var det jag ville höra. Jag frågade då vad ett team är. Någon svarade. Det är mer än en grupp. Det är ett lag som är tighta. Vi var nu överens om att vi skulle gå från grupp till team. För att nå dit bad jag dem att dela med sig av sina erfarenheter, misstag och ge varandra möjligheter för att nå lite längre. Att om någon behöver stöd och hjälp så ger vi varandra det. Att om någon kommit längre så är vi glada för varandra.

I vårt team så pratar vi öppet med varandra. Vi jobbar tillsammans. Vi vill göra varandra bra utan att ha prestige i det vi gör. Vi kommer att ställa upp för varandra och när det går bra så firar vi. När det går dåligt så kan vi deppa men vi gör allt tillsammans. Orden för dagen var: ”En för alla, alla för en.”

Jag pratade en del med dem om att de skulle skapa rutiner tillsammans. Många önskar musik. De vill ha musik med i det mesta de gör. Genom det vi kallar uppvärmning så har de musik. Önskemål kom om att ha musik i omklädningsrummet även på träning. Varför inte tänkte jag. Det kan de få ha. De har vissa ritualer och rutiner på uppvärmning också. Mycket styrt av oss ledare men accepterat. De gör på samma sätt varje gång.

För att mjuka upp dem så satte vi igång enkelt. Ni kommer vidare genom att klicka på länkarna nedan eller så kan ni gå via menyn Innebandylaget

10.1 ALM-träd, Må-bra-konto och misstagsritualer
10.2 Räkna
10.3 Stå på led
10.4 Vända på presenning
10.5 Jag tycker om…
10.6 En sanning och en lögn
10.7 Spelregler 2015/2016

 

18 september, 2015Permalink

Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?

Jag jobbar efter en tes som ledare. Det handlar om att jag vill utveckla andra. Inte bara som idrottare utan som människor. Jag har detta som ett mantra i allt jag gör.
”En tränare är en person som lockar fram extraordinära prestationer från vanliga människor. En person som med tiden hjälper vanliga människor att bli extraordinära”.

och

”Om dina handlingar inspirerar andra till att drömma mer, lära sig mer, åstadkomma mer och bli mer. Då är du en ledare.”
– John Quincy Adams

Det innebär att det jag gör på planen vill jag skall stödjas av något av detta ovan. Hade jag haft en idrottare att koncentrera mig på så hade vi kunnat stämma av efter varje pass. Jag har mellan 20-25 st att koncentrera mig på i de yngre åldrarna och mellan 15-20 st i de äldre på varje pass.

För de äldre spelarna gör vi planer. Vi jobbar med taktik i vissa fall. Vi övar vissa typer av skott. Vi övar visst försvarsspel. Vi pratar hela tiden om hur vi skall träna, vara och agera. Jättebra kanske ni nu tänker. Men livet som tränare är ganska komplicerat egentligen. För hur mycket jag än tränar mina spelare så kommer det en dag då jag på match el träning hör föräldrar från sidan som instruerar sina barn eller skäller på mig eller sitt barn.

Vårt lag har hittills varit väldigt förskonat från detta och jag säger förskonat då det är så det är. Vi tränar flera pass i veckan, helt ideellt, det blir som ett kall och en livsstil. Jag kan lägga timmar på att prata med spelare. Att ge individuella tips. Att på min lediga tid öppna för en verksamhet dit man kan komma och träna. Vi har i omklädningsrummet tagit fram en taktik el ett sätt att spela el en tanke med vår träning och så får spelaren instruktioner från någon annan än sin tränare, sin förälder som sitter på läktaren.

En fråga nu: Vart lägger barnet sin lojalitet? Jag kan säga så mycket som att barnet får väldigt svårt med sin lojalitet och hur han eller hon skall agera. Föräldern är familj och tränaren är ofta en person som barnet ser upp till. Jag satt på ett sammandrag i innebandy förra hösten i en av Gotlands sportanläggningar. Vi hade jobbat stenhårt i vårt lag med att ha roligt, spela rolig innebandy och använda oss av varandra så mycket det bara går. Att göra high-five när vi kom in och bytte av varandra. Vi jobbade mycket på glädjen och pratade aldrig om målen. Det finns ingen resultaträkning när man är 7 år gudskelov. Vi hade gjort en fantastisk match! Vi hade så roligt ihop och killarna var överlyckliga. Vi går upp på läktaren gemensamt och sätter oss och fram kommer en förälder. ”Åh va många mål du gjorde!!! Jag räknade till minst 4 st. Va du är duktig.” Pojken tittar på mig. Tittar på sin förälder. Tittar på mig igen. Rullgardin ner… Jag tog varsamt föräldern åt sidan och förklarade vilka små tips våra killar hade fått. Föräldern förstod då vad det hela gick ut på. Vem som leder laget. Vem som instruerar och ger tips. Och vad vi uppmuntrar. Jag tror det blev ett uppvaknande.

En annan match tidigare. Jag står nere på planen. Hör från läktaren. ”Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?” Det är en spelare som blir instruerad av sin förälder. Jag hör inte ett enda uppmuntrande ord från läktaren. Inget positivt från föräldern. Spelaren springer förvirrat omkring på planen och vet till slut inte vad han skall göra. Likadant där. Får ta undan föräldern efter matchen och förklara vad som händer när barnet får instruktioner från flera håll samtidigt. Och hur det hämmar honom.

När jag nu hanterat detta vid fler än ett tillfälle så blev det på något sätt starten för att göra något nytt. Jag har utbildat mina äldre spelare i flera år nu om hur de kan tänka i svåra situationer, hur de kan jobba med sina mentala målbilder och hur de skall vara mot varandra. Nu är det dags för föräldrarna. Jag klurar ännu på upplägget. Då hela mitt egna material har varit baserat på Världens bästa coach och allt mina spelare gått igenom med mig kommit från frön där så jobbar jag vidare på det konceptet. Jag grundade för något år sedan genom att skicka ut ett föräldrabrev. Ett brev där jag bad dem vara ett stöd.

Jag bad dem om några enkla saker:

  • Ni behöver vara vårt och era barns stöd.
  • Uppmuntra och lyssna utan att ställa krav på era söner.
  • Vi skall se helheten tillsammans.
  • Var där för era barn.
  • Ha kommunikation med oss.
  • Passa på att njuta av era barns utveckling.
  • Beröm en prestation ärligt och våga uppmuntra andras barn och motståndarlag.
  • Älska dem förutsättningslöst.

Efter en träning el match

Fråga alltid sonen först efter en träning el match hur det varit. Låt sonen tala först.

  • Vad var bra?
  • Vad var mindre bra?
  • Vad lärde du dig? (det kan vara en känsla el en teknik, inget av det är fel)

Det du själv kanske tror du sett på träningen el matchen kanske inte alls ha upplevts så av din son. Det han hans verklighet.

Tips: Att klara av att uppmuntra sina barn utan att ge instruktioner är svårt. Ni är deras GPS i mycket annat. Det bästa är att försöka sluta använda er av verb när du hejar på barnet. Här är ett exempel: ”Passa bollen till Kalle” (instruktion). Tänk så här istället. ”Fin passning till Kalle, Lars.” (uppmuntran) Det ger en uppmuntran istället för instruktion och efter utförandet som spelaren gjort. Ju mer utrymme du ger ditt barn desto mer självständig blir han eller hon och klarar av att fatta egna beslut.

Jag kommer jobba vidare med ALM-trädet med mina spelare och nu även föräldrarna. Att få fokusera på sin egen prestation istället för resultat kommer minska oron och öka självförtroendet. Att helt koncentrera sig på det du kan kontrollera. ALM står för Ansträngning, Lärande och förbättring, Misstag är inget farligt. Finns att läsa om hur jag gjorde här. När vi ännu jobbar med det som är mjukt så kommer mina föräldrar få lära sig mer om Må-bra-kontot också. Det som deras söner för längesedan lärt sig. Finns att läsa om hur jag gjorde här.

Ser fram emot många intressanta samtal med föräldrar under säsongen.

Jag får väl återkomma med hur det gick 🙂

Kramas mycket <3

10 augusti, 2015Permalink

Det är resultatet som räknas, eller?

För föreningar som satsar mot högsta toppen och som vill ha en elit behöver satsa lika mycket på bredden. För att anledningarna till det är många. Utan bredd ingen elit. Det är nerifrån det börjar, det är bland barn- och ungdomsledarna i föreningarna som fröna måste sås och där vi lägger stommen till det som kommer. Det är de hårt jobbande ideella ledarna som behöver förstå hur barn -och ungdomsidrott skall bedrivas.

Det är hos de växande barn och ungdomarna som vi kan göra underverk. Vi behöver se till deras individuella utveckling, deras samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och framförallt deras önskemål.

Har just påbörjat eftersäsongsmöten med alla lag i föreningen. Det är 12-13 lag som jag, A-lagstränaren och min parhäst i Ungdomskommittén träffar. Vi tre sitter ner och pratar med föreningens ledare om hur säsongen varit för deras lag och för de själva. Om de har några funderingar el synpunkter och hur nästa säsong ser ut. Om något är klurigt och ibland tipsar vi eller resonerar oss fram till idéer och lösningar.

Jag blev alldeles varm i hjärtat när en av ledarna för ett lag beskrev målsättningen för nästa säsong. Så här sa han: ”Vi är det lag i Visby IBK som skall ha allra roligast.” För er ledare med resultatmålsättningar kan detta bli jobbigt. Det är nämligen något som denna ledare säger som är oerhört viktigt!

Det spelar ingen roll hur många matcher ni vinner, cuppokaler ni kniper eller hur mycket försäsongsträning ni har om ni inte har roligt. Det kommer nämligen även märkas om några inte känner att de passar in längre. Om resultatfokuseringen och drivet efter eliten tar överhanden och barnen och ungdomarna bara önskar träna ett pass i veckan för att han eller hon älskar alla sina idrotter och inte vill välja och då inte blir uttagen till matchen i helgen för att han eller hon inte tränat alla era pass. Är det roligt? Är det t.ex rimligt för 10-11 åringar att träna tre pass i veckan i en idrott? Är det rimligt då att även ha två idrotter till som kanske ställer samma ”krav”?

Det finns så många undersökningar, forskningar och experter som uttalat sig ang. barn -och ungdomsidrott. Jag valde att ta ut delar av en undersökning som gjorts bland idrottsutövande ungdomar mellan 9-15 år som publicerades 2013. Detta är bara en liten del av allt som skrivits om detta.

Syftet med undersökningen var: Undersöka hur barn som är aktiva inom idrotten mår 2013. Hur idrotten påverkar jaget, hur samspelet i gruppen fungerar, hur vuxna agerar förebilder samt vilka drivkrafter som är starkast inom idrotten 2013.
Målgruppen: Barn i åldrarna 9-15 år aktiva i organiserad idrott . Undersökningen genomfördes direkt med barnet med skriftligt godkännande av barnets förälder eller vårdnadshavare för deltagande.
Intervjumetod: 1100 onlineintervjuer.
Om vi nu tittar på hur ungdomen mår. Vad som driver ungdomen mm.
På frågan om vad du inte ser fram emot på träningen så är det frisvar. Svaren är varierande men man kan se vad som betyder något. Nästan alla vill gå till träningen men om det är något som man inte tycker är roligt så har man svarat:
•Ibland orkar man inte, eller om det är tråkigt väder •Om man är trött efter mycket skolarbete •Man kan ha haft en jobbig dag i skolan, och man är väldigt trött och seg i kroppen •Träffa kompisar
•Fysträningen •Uppvärmningen för då kör de alltid slut på en •Ibland är man trött eller har mycket läxor •Det är inte alltid roligt när det är dåligt väder •Vill träffa andra kompisar •Ibland är jag för trött eller vill göra nåt annat •Löpträningen •Tränaren är orättvis •Att inte hinna vara med kompisar

På frågan om vad som är viktigast i sin sport så svarar man så här:
tabell1
Här kan jag egentligen stanna för nu berättar barnen och ungdomarna vad som är viktigt. Det är inte att vinna matcher och cuper. Det är att utvecklas och vara med sina kompisar.

Men jag vill även visa vad de har sagt om sina tränare då de är en del av upplevelsen. 10% av de som svarade på denna undersökning har någon gång känt sig kränkt av sin tränare och undersökningen har plockat ut några kommentarer från dessa om vad som sagts.
Jag har känt mig kränkt för att:
•Inte fått varit med på matcher och cuper. Har nu bytt lag. •Han sa också att vi behöver vissa spelare för att kunna vinna. •Min tränare sa ”håll käften” •Jag gjorde fel en gång och han tog mig som exempel på hur man INTE ska göra inför alla de andra •Petat mig från topplaget och klämt in sin son istället •Skällt ut mig •Hånande kommentarer när man gjort fel •Tvingade mig att göra 100 armhävningar när gruppen jag var i på träningen förlorade träningsmatchen •Mycket bussigare mot sin egen dotter än oss andra •Gnällde på mig när jag gjorde fel •Satt mig på bänken toppat och jag inte fått spela trots att vi ska spela lika alla
•Alla får inte vara med och spela •Skriker negativa saker om jag gör fel

Nu kan detta tänkas vara trist läsning gällande tränare men upplevelsen av tränare och ledare är generellt mycket positiv men jag vill ändå ta upp det då 110 st har känt sig kränkta. I övrigt så pekar som jag sa hela undersökningen på att nästan alla vill gå till träningen vilket är fantastiskt roligt.

Det som driver motivationen hos våra barn -och ungdomar är till stor det gemenskapen och den egna utvecklingen inom idrotten.

För att på något sätt återkoppla till det som ledaren för ett lag i Visby IBK sa och göra en liten knorr där med mina egna ord så kommer vi har roligt om vi tränar och utövar idrotten på barnens och ungdomarnas villkor, under deras individuella förutsättningar och med deras bästa för ögonen. De vill utöva sin idrott med glädje och inte med tvång. Att låta alla vara med. Inte leta talanger då vi snabbt hittar dem som kommit längst fysiskt och det är inte ett mått på talang. Låt alla lyckas på alla träningar. Den lilla bedriften i det stora sammanhanget betyder mycket. Le och skratta mycket.

Jag avslutar med att citera Ola Mattsson, Rädda Barnens expert på idrottsfrågor. ” Ingen kan på allvar tro att en 10-åring utvecklas till en bättre spelare genom att ställas vid sidan medan kompisarna ska vinna matchen. Men vinnarinstinkten kan göra knasiga saker med vem som helst och därför är det viktigt att vi alla påminner varandra om vad barnidrott faktiskt handlar om: att ha kul, vara med kompisar och grunden för god hälsa”

blomma

Kramas mycket <3

 

 

 

4 maj, 2015Permalink

Känns lite tjatigt…

Lite halleluja-moment när jag läste detta inlägg: http://www.fotbollsindustrin.se/Chronicles.aspx?id=7&c=46 läs det innan ni fortsätter. Men återigen är ju detta inget nytt. Utredningar, forskningar, elitspelare och andra kunniga personer inom ämnet säger samma sak.

Jag har diskuterat det här ämnet länge både här på min blogg och bland ledare och jag tror att föreningar/lag verkligen behöver tänka till vid uppflyttningar. Jag tror att föreningar och lag behöver tänka till oavsett. Det behöver finnas ett syfte med det. Jag känner inte att det alltid finns det idag. Jag tror att vi är snabba att försöka hitta talanger alldeles för tidigt.
En viktig sak som vi kanske inte alltid lyfter upp är att vi inte bör förflytta dem från sina vänner. Många barn- och ungdomar har idrotten som en social företeelse ganska långt upp i åldern. Ta inte detta ifrån dom.

Jag kan hålla med om att det är svårt att nivåindela pass. Så alla får sin utmaning. Men det ter sig på något sätt självklart att en som hållit på under teknikåren stenhårt med repetitioner är bättre på vissa moment än de som börjar sent med sin idrott. Och då kanske några behöver en annan typ av träning för att ha en morot. Och det är inte konstigt. Detta är att se varje individs behov och låta dem fortsätta att spela tillsammans. Detta ställer givetvis ganska stora krav på tränarna och ibland är man få tränare på passen. Men man kan testa att nivåindela vissa delar av träningen för spelare som behöver träna på olika saker. Då får de också känna att de verkligen lyckas.

Vi kommer inte kunna se vilka som blir något förrän de är 17-18 kanske 19 år. Jag har lyssnat mycket på Jan-Erik Vaara förbundskapten i Sveriges herrlandslag i innebandy och han är en väldigt klok man. Ni kan se på lite klipp här:

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Flera-idrotter-samtidigt

http://www.ur.se/Produkter/179527-Idrottens-himmel-och-helvete/Fordjupning#Hur-ar-en-bra-tranare

Om vi satsar för tidigt på några så kommer de kanske tröttna samt att andra kommer att komma ikapp i o m puberteten eller så har de andra tröttnat för de fick ingen uppmärksamhet. De vi satsat på kan också vara så trötta på sin idrott när de är 15 år för att de tränat för mycket i en idrott och med flera lag så de kommer att sluta. Tänk även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren.

En genomsnittlig idrottskarriär är: 11år ! Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge.

Jag är så oerhört glad att jag har många spelare med fler än en idrott. Halva innebandylaget har två till tre idrotter och jag vill verkligen inte att de skall behöva välja ännu. Jag drar nytta av de olika kvalitéerna inom idrotterna då olika muskler tränas, olika problemlösningsförmågor kommer fram och de får en social grupp de tillhör som är mycket större än ett lag och en idrott.

Så snälla ni föreningar och lag ute i Sverige. Vi måste se till en helhet. Och samarbeta.

Kramas mycket <3

blomma

 

19 mars, 2015Permalink