Category Archives: Sport

Jag skrev ner min ledarskapsfilsofi för några veckor sedan, detta är ett viktigt inlägg för mig. Det är jättelångt men det är det jag bygger allt på.

Det kan tänkas vara fina ord men vad finns bakom? Dessa har växt fram genom flera års ledarskap både bland barn och vuxna. De har växt fram genom de utbildningar jag gått och de erfarenheter jag gjort. Och framförallt har det växt fram i responsen med barnen och ungdomarna. I samtal med dem och hur de känner så skapar de vår gemensamma GPS.

Med insikter om hur människan någorlunda fungerar och vad som är mest sårbart när de växer upp behöver vi vuxna tänka till. Våra egna känslor och vinnarinstinkt skall inte ta över. Vi behöver se bortom de snabba vinsterna. Vi måste jobba mer för människan. Jag följer slaviskt alla avsnitt av Idrottens Himmel & Helvete och har redan sett alla i säsong 2. Vad är det vi talar om här? Har ni tid så se dem!

Vi går på en tunn lina här då vissa vill elitsatsa. De vill inget hellre än att bli bäst och jag funderar en del på det för hur mäter man bäst? Är det när jag har 10 guldbollar? 1 guldboll? Blir utsedd till säsongen värdefullaste spelare? Blir med i All star team? Vinner OS-guld? Det vet bara utövaren. Drivkraften här är en otrolig motivation och hängivenhet till idrotten. Och så har vi de med en drivkraft att bara ha roligt. Och det måste få  vara så. I barn- och ungdomsåldern handlar det nästan uteslutande om detta för majoriteten. För de som bara har roligt när de är 10 år kanske växer upp, tar sig igenom puberteten och kommer ut som en late bloomer på andra sidan. Ja… ni som ser Idrottens Himmel & Helvete vet vad jag menar.

Varför är det viktigt att ha en riktning med sitt ledarskap? Jag tycker det är superviktigt och egentligen handlar det i slutändan om att ha kvar ”Så många som möjligt så länge som möjligt. Och om de inte skulle fortsätta med just ”min” idrott så har jag skapat vinnare i livet och förhoppningsvis gett dem en bra upplevelse och att de kan hantera livet då de lär sig strategier för att bemästra svårigheter, lär sig samspel och kommunikation av mig”.

Anna’s 10-budord och ledarskapsfilosofi

1. Allas rätt att vara med. Det mest självklara. Selektera inte bort någon.
När de vuxnas vinnarinstinkter och tävlingshets tar över kommer barn- och ungdomar bli lidande. Tänk er detta: Vad händer då med självkänslan tillika självvärderingen hos en kille eller tjej i 12 årsåldern som blir bortvald i en laguttagning? Ett barn som vill duga och helst av allt vill spela med sina kompisar. Känna gemenskap. Han el hon får inte spela för att det inte finns plats just nu eller för att kapaciteten inte är tillräckligt hög så att laget kan vinna matchen. För det är vi vuxna som bestämmer detta. Det är vi vuxna som väljer bort unga killar och tjejer. Detta gör att de kanske tidigt ger upp tankarna på att få vara med om det går flera gånger då de inte blir uttagna och resultatet kan bli att de slutar eller mår dåligt för att de inte är värda något i det lag de allra helst vill spela i. Jag tror att barn som blir selekterade börjar misströsta och tron på sitt eget värde sjunker. Dessa barn slutar med sin idrott alldeles för tidigt för om de inte får vara med på allt så finns det ingen anledning att gå dit. Det som inte alla verkar förstå är även att om ni väljer bort en ung kille eller tjej så har ni ingen aning om vad ni valt bort då denna tjej eller kille inte är färdigutvecklad förrän efter puberteten. Runt 16-18 år kan ni se nästa stjärna, inte när de är 10 eller 14 år. Låt alla vara med!

2. Se talang i alla individer. Leta inte talanger.
Man pratar mycket om talangjakten inom idrotten. Han eller hon har talang. Detta talar man ofta om tidigt. Så tidigt som när den lille bollkonstnären 10 år gammal jonglerar eller dribblar alla på planen. Vad brukar då hända. Ja…mycket fokus kommer att ligga på att utveckla denne kille eller tjej. Man trappar upp träningen och vid 14-års ålder är barnet så mätt på sin idrott att han eller hon slutar. Men vad hände med de andra runt omkring? De som smyger i kulisserna och kämpar varje träning och som inte har så lätt i vissa perioder. Jo nu flera år senare knackar de kanske på dörren eller så har de slutat för ingen brydde sig. Vad kan ni göra som ledare för att jobba med detta? Låt de givetvis utvecklas i sin egen takt. Fråga dem vad de tycker är svårt och hjälp dem på den nivån de är. Visst kan ni satsa på de som är mogna och har kommit långt för det handlar ju även om att ha en morot till dessa spelare men var lyhörd. Den dagen han eller hon inte orkar träna. Tvinga dem inte. Pressa dem inte. De kommer att göra en bättre träning om de mår bra i sinnet. Jag har spelare som är helt fantastiska vid sidan av planen och som jobbar ofantligt hårt på planen. Dra nytta av alla deras egenskaper. De är en viktig pusselbit för helheten. Det kan vara en av anledningarna till att de också kommer till mig om de mår dåligt eller om de känner att något är fel. Försök att se bortom idrottaren.

3. Låt de idrotta på sina villkor.
De som inte orkar träna skall inte träna. De kommer inte att göra en bra träning om de inte mår bra. De kommer inte att göra en bra match. Och det kommer att märkas om de mår dåligt. Ta tillfället och prata istället. Låt de sitta vid sidan av. Detta kräver givetvis att ni är flera ledare så att ni har den möjligheten. Ni tjänar på det i längden då de måste få göra det med glädje och inte med krav. Främja utövandet av flera idrotter. Det är oerhört viktigt att de känner att de själva får välja och välja så länge det bara går. Jag hör idag föräldrar som väljer åt sina barn. Jag förstår inte det där. Varför väljer ni åt dom? Låt de välja själva. De kommer att välja det de själva tycker är roligt. Där de har sina vänner och där de har sin egen utmaning. Detta kommer säkerligen gå i vågor beroende på vilken fas de är och hur deras sökande går efter sin identitet. Samverka mellan idrotterna så det inte blir för mycket. Gjorde ett inägg för ett tag sedan om en 13-årig kille som försöker att utöva tre idrotter och hinna med skola och kompisar. När sommaridrotterna är i uppbyggnadsperiod är vinteridrotterna i tävlingsfas och skall vara explosiva. Vi behöver samverka. De skall inte välja när de är 13 år. Jag fullkomligt njuter nu när Gotland tagit fram samsyn inom de olika förbunden. Vi i innebandyn tillsammans med ett handbollslag och fotbollslag har samverkat mycket. Vi pratar om vad som är på gång. Vilken typ av träning vi just nu beskriver och försöker prata ihop oss.

4. Se alla individer på varje träning. Alla behöver höra något positivt. Glöm inte er själva som ledare.
Tänk att inte få höra ett snällt ord eller något pepp träning efter träning. Försök verkligen att se det lilla. Går ett pass fram eller lyckas utövaren med något som de tränat på så låt han eller hon få höra det. Hitta något hos varje spelare. Som människa vill du bli sedd, bli älskad och bli lyssnad till. Detta gäller även barnen och ungdomarna. Ibland mycket mer än vi vuxna. Och vet ni vad som är allra viktigast? Det är att se dem även som människor. Inte bara för deras prestationer och resultat, se dem. Berätta för dem att ni är glada att de kommer för att vi gör varandra glada. Glöm inte att peppa varandra som ledare. Ni går dit ideellt flera gånger i veckan. Ni åker på cuper med dom. Ni låter er egen tid stå vid sidan av och ni ger allt för detta. Ni är helt fantastiska.

5. Hjälp dem till att lyckas med något varje träning. Både det lilla och stora spelar roll.
Om ni vet att spelare har svårt med vissa moment. Är det för svårt så kommer de tröttna. Vid införande av nya moment så gå långsamt fram och peppa peppa peppa. Plocka fram något som du vet att de kan lyckas med i samma träning. Och se glädjen när de gör det. Det räcker med en blick eller en klapp på axeln för att de skall känna sig lyckade. Kom ihåg att de vill vara där för sin egen skull. De skulle sluta komma om det var tråkigt, för svårt eller om de tycker något annat är roligare. Det finns fantastiska drivkrafter och motivation i vissa men utan glädje skulle det inte fungera.

6. Låt utvecklingen styra. Lyft de som behöver utmaning. Samarbeta.
I vissa perioder kommer det inte vara läge att göra vissa saker. Se dem för där de är i sin utveckling just nu. De kommer in i en vinglig period i början av puberteten. Då kan det vara rent förkastligt att öva in ny svår teknik. De kan bli oroliga och ledsna. Vissa kan behöva morötter och vissa kan bara behöva vara. Lyft de som behöver en större utmaning men låt de fortfarande vara med sina vänner. Låt de som behöver få avvakta göra det. Samarbete mellan åldrar och lag är bra så länge de får vara med sina vänner. Ha gemensamma träningar med andra lag och åldrar. Jobba med individerna även om ni tränar i en lagidrott. Kommer tiden rätt för idrottaren så är det meningen, kommer den inte så fanns det en mening med det också. Låt utvecklingen styra.

7. Låt dem vara om de behöver det. Allt annat i livet är så allvarligt ändå.
Alla behöver leka ibland. Gör oväntade saker på träningarna. Låt dem vara små ibland. Discokull kan bryta varenda allvarlig min. Doppboll och legobyggande också. Låt de vara kreativa och få bestämma. De gånger jag frågat vad de vill göra har det inte helt oväntat varit lekar. De kommer få sin beskärda del av allvar. De kämpar varje dag för sin skola. De kommer kämpa för sina arbeten och senare sina familjer. Några kommer att få det tuffare än andra. De behöver kreativitet och enkelhet. De kommer att kunna lösa problem med sin kreativitet.

8. Se deras olikheter som en styrka och inte en svaghet. Alla kan inte vara stöpta i samma form och skall inte vara det heller.
Ibland är vi snabba på att tala om hur vi vill att alla skall vara och göra. Ledare är speciellt duktiga på detta då vi ser framför oss ett visst spelsystem eller hur vi skall bedriva fys. Alla är inte bra på allt och kan inte passa in i denna form och låt det vara så. Låt de vara olika. Deras olikheter kommer att göra dem till ett starkare lag och starkare individer. De måste tillåtas att vara sig själva. Det är olikheterna som gör oss starka och när de känner att allt är ok växer även deras självkänsla.

9. Låt barnen bestämma delar av träningen. Lyssna på deras önskemål och låt dem vara kreativa.
Nästan nuddat vid denna. Ibland är våra bästa träningar de träningar som önskas av spelarna själva. De tar fram en del övningar och så röstar dem. Vi har en öppen dialog och får även om vi inte bett om det önskemål på övningar eller andra typer av träningar. Det är för deras skull du som ledare är där. Låt de påverka verksamheten.

10. Le och skratta tillsammans.
Det är inte alltid självklart. Men sänd iväg ett leende och få ett tillbaka. Det är väldigt små medel att få en annan stämning i laget bara genom att le och skratta. Det äldre lag jag tränar önskar att ha musik på passen vi har. Det märks på tempot och energin på träningarna när musiken är igång. De sjunger med, det blir intensitet. Och de peppar varandra på ett annat sätt. Ingen är så bra på att känna av en stämning som barn och ungdomar. Är vi arga eller trötta och ledsna så märks det direkt. Och det blir som ett kollektiv i att vara ledsen eller arg då. Har du som ledare en dålig dag. Tänk på hur du kan jobba med det innan du går in på träningen.

Kan jag hjälpa några av mina spelare att nå sina drömmar så har jag kanske gjort något bra. Har jag på detta sätt ovan lyckats få mina spelare att må bra så är det ändå viktigare. Har jag dessutom fått dem att växa som individer och om de har en tro på sig själva för dem de är då är jag nästan klar med min egen dröm.

Jag startade för två år sedan. Ett projekt med mina P-01:or. Det är det som formar oss idag. Nästa lagsamling är om några veckor. Vi ser framemot det.

Kramas mycket <3

Förhoppningsvis så ger jag er ännu ett tankeväckande inlägg om vad som händer våra barn -och ungdomar idag. Jag förespråkar alla barn och ungdomar att hålla på med så många idrotter som möjligt så länge som möjligt. Det har jag skrivit om förut och det är bevisat i forskning att det är det mest gynnsamma. Jag såg en kille i veckan som slutade med en idrott för några år sedan för att satsa fullt på en annan idrott. I veckan var han tillbaka i den idrott han slutat med. Det var helt fantastiskt att se hans glöd och energi. Han log med hela kroppen. En underbar känsla spred sig.

Man brukar säga att det vid 16 års-ålder brukar vara svårt att kombinera fler än två idrotter men en del lyckas och det handlar ju återigen om klubbarnas förmåga att skapa vettiga miljöer och struktur för detta. Jag har påpekat vid ett flertal tillfällen att du kan aldrig se på ett barn som är 9 år eller 13 år heller för den delen om det är nästa stjärnspelare eller elitspelare. Varför? Jo, för att de inte växt klart. Jag kan inte nog sprida detta. Jag gör det flera gånger i veckan nu känns det som. Det har blivit som ett mantra för mig. Deras personlighet är inte heller klar, de letar ännu efter sitt Jag. Många har en fantastisk drivkraft och den hjälper långt men flera är också sent utvecklade och måste få ta sig tiden att jobba med sig själva. Vi vuxna behöver förstå detta och prata med våra ungdomar om detta.

Jag läser just nu distanskurs i utvecklingspsykologi på högskolan i Mälardalen och den ger mig den kunskap jag behöver för att hjälpa mina spelare och mina egna barn. Det hjälper mig även att kanske välja ny bana för mig själv. Varför lyckas vissa? Varför lyckas andra inte? Varför blir vi som vi blir? Varför klarar vissa personer sig fastän de varit med om hemska saker och varför klarar sig vissa inte som faktiskt utåt sett haft en bra uppväxt? Och det handlar ju inte bara om idrott som ni märker. Det handlar om hur de växt upp. Vilken miljö de haft omkring sig och några få genetiska instruktioner de haft med sig från födseln. Detta är viktigt i det stora sammanhanget och anledningen till att jag måste ta upp det som kommer nedan.

Nu skall jag beskriva vardagen för en kille i yngre tonåren. Ingångsvärdena är att han är vältränad, älskar att träna, jobbar hårt i skolan och vill vara med sina vänner så mycket som möjligt. Han vill vara älskad och duga för den han är och inte för vad han presterar. En ganska vanlig kille alltså. Så här ser hans träningsvecka ut:

Det ni ser ovan är mer träning och matcher än en elitspelare i tex fotboll, innebandy eller någon annan vanlig sport. Sa jag att han var i yngre tonåren? Det ni även ser är att det är dubbla pass vissa dagar. Detta är ett nuläge. Alltså sommarsäsongen är över och vi har klivit in i vintersäsong.

Det jag som vuxen och även tränare reflekterar över här är:

Hur skall han kunna välja?
Hur skall han bemöta sina tränare när han en dag inte orkar träna?
Hur skall han klara skolan med detta träningsschema. En riktigt tuff vecka kan det även vara så att det är matcher i båda vinteridrotterna så vi är uppe i 15, 5 timme idrott på en ganska hög nivå.

Och så undrar vi vuxna varför de är så trötta. ”Han gör inget annat än att sova när han är hemma?!” Konstigt… Eller. ”Han är så trött på kvällarna att han stupar i säng.”

Jag kan ju ärligt säga att jag är inte förvånad. Jag är inte heller förvånad att klubbarna vill att denne kille skall vara på just deras träning. Men vi måste sluta konkurrera om spelarna nu. Det kommer inte att hålla. Med dessa krav på träningsnärvaro så kommer han förmodligen sluta med allt. Kommer han bli så pass bra i någon idrott att han skall spela i ett representationslag eller A-lag som det kallas så kommer det synas om några år. Men för Guds skull. Hjälp honom nu och tala om för honom att han inte behöver ha 100% närvaro alltid. Behöver han göra sina läxor så betyder det att han är en tänkande person som värderar andra saker också. Han är i ett prestationssamhälle där han blir bedömd vareviga minut. Prov, läxor etc etc. Betyg och så träning. Han vill träna för att han vill det. Han gör det främst för sina vänner och kamratskapen. Han älskar sina idrotter och han kan inte närvara på alla pass. Men han skulle nog gärna vilja.

Vad vill vi tränare ha för stämning på träningarna? Jag vill i alla fall ha glada och utvilade ungdomar. Ungdomar som är där för att de älskar det och inte för att jag tvingat dit dom. Och en sak till. Varje utövare i vilken idrott som helst behöver få känna att de har lyckats med någonting varje gång. Det är vad ni ledare skall sträva efter. Det är inte resultat som räknas när de är unga. Det som räknas är att de blir sedda, älskade och behövda för dem de är.

Kramas mycket!

Rubriken ovan kan tänkas väldigt provocerande till en början. Jag pratar om er egen vinnarinstinkt, vinnarskalle, mål mål mål och resultat till varje pris. Jag vill fråga er barn -och ungdomsledare ute i Sverige. För vem är ni ledare? För er själva eller för barnen?

Jag var själv duktig när jag var yngre. Jag tränade må-fr och spelade matcher varje helg på fastlandet el på hemmaplan. Var jag bäst? Jo ett tag… Fram till jag var 14 år…sedan var jag inte det längre. Jag hade en tränare senare i puberteten som inte gjorde annat än att skrika på mig. Spring fortare, passa snabbare och pressa hårdare. Det förekom ”kräkpass” när jag var 14 år. Det kom andra spelare som inte visat framfötterna eller tekniken förrän efter puberteten och greppade platserna som var i laget. Men jag var övertränad. Jag tränade med två lag, spelade matcher med två lag och levde, andades och tillbringade all min tid i hallen. Drog på mig skador efter skador till slut. Jag har stukat mina fötter om och om igen och till slut gick korsbandet i knät. När jag var 15-16 år var jag både mätt och helt utsliten av all träning. Tre operationer senare och min karriär var slut. Det var väl någonstans där som något hände…Något som gjorde att detta jagande efter resultat och selektering av spelare måste få ett slut i min egen tankevärld.

Jag är nu själv tränare och mamma. Ser mina söner och dotter slita i sina idrotter. Det är innebandy, fotboll, handboll inom familjen. Jag har sagt till min hårt satsande son. ”Känner du en dag att du inte orkar träna. Stå över!” Varför säger jag så? Jo det finns flera anledningar.

Jag har i helgen varit på cup. 18 st 13-åringar. Olika liv, olika inställningar, olika ambitioner. Vi lever innebandy. Äter innebandy. Sover innebandy. Vi har spelat 9 matcher på två dagar. 9 matcher! Nog för att matcherna är kortare än i serien men det är uppladdningen, uppvärmningen, det mentala och det är omställningen, 9 ggr. Vi har sovit på luftmadrass i skolsal. Ingen har dragit på sig skador i helgen vilket är ganska suveränt. Det har varit utmattning och småskavanker som förkylningar som stoppat dom i så fall. Mina spelare är 13 år. De går från barn till ungdomar. Varje match har spelats med 15 utespelare och en målvakt. Vi är 18 i truppen vilket betyder att någon fått vila varje match. Varför? För att det går inte att få ihop det annars i bytena. Hur? Rättvis fördelning. Alla spelare oavsett kompetens, styrka, storlek, erfarenhet har fått sitta en period. Konstigt? Jo kanske för några av er.

Vi är barn tills dess att vi är 18 år. Glöm inte det. Vi har i laget idag en mental skillnad på runt 5 år. Några är på väg att bli yngre män medan andra inte. De har olika sätt att se på sin idrott och de har olika sätt att förhålla sig till detta. De är inte lika stora och de är inte lika starka.

Det allra vanskligaste som vi ledare kan göra i denna ålder är att selektera bort de som inte kommit så långt mentalt el fysiskt. Varför då??? För att de kanske inte vid tillfället varit mogna för rollen, kroppsligt mogna eller orkat vara mogna för det vi vuxna bestämt. Det är detta som kallas selektering el toppning. För vad händer om du i varje byte tar in de fem just nu starkaste spelarna på planen? De som inte blir valda kommer att tröttna, bli ledsna och besvikna och sluta. Vad har du då som tränare missat? Du har missat de 3-5 år de har kvar tills de blir mogna, vuxnare, har växt till sig för att kanske bli mycket bättre. Du har kanske missat en fantastisk innebandyspelare. Du kan ha missat en ny stjärna.

Många ledare som jag pratar med hävdar då att ALLA vill väl VINNA och att det är det mest självklara i världen att toppa laget. Frågar du barnen så vill de också vinna men de vill ju inte bli bänkade för att andra skall få spela mer. De vill ju också bidra. Jag tror kanske att vinna är en stor del i detta men vi måste se det ur ett större perspektiv. De kommer spela hundratals matcher i sin idrottskarriär. Sätt det i relation till just denna du skall coacha. Jag har även stöd i internationell forskning och egen analys då jag ställt anonyma frågor till spelarna. Flera hävdar då att de svarar det jag vill höra men så är inte heller fallet då jag inte kan veta vem som svarat vad. Och det de skrivit ibland tyder på att de vill vara anonyma.

När det gäller forskningen så säger den:

”Det har visat sig att det olyckligtvis förekommer en vuxenorienterad målsättning, där prestationer och resultat premieras inom barnidrotten vilket kan bidra till selektion och specialisering”

Det är en sak att tycka att barnidrott skall baseras på glädje och utgå från barns villkor etcetera, och en sak att faktiskt bedriva en sådan form av idrott för barn fullt ut. Det fordras att man som ledare kan stå emot sin egen vinnarinstinkt och verkligen ställa sig frågorna: Vad är mitt uppdrag och för vem är jag här? För mig? För barnen!

Precis! Skulle jag säga. Det verkar vara de vuxna som har en målsättning till vinst och resultat och det har jag lyckats luska ut för att anonyma svar i min grupp och andras forskning säger att de spelar innebandy för att de:

– Vill vara med sina kompisar.
– För att de tycker att idrotten är rolig.
– För att de hör till ett större sammanhang och får vara med.
– De tycker att tävlingsmomentet är viktigt men inte lika viktigt är resultatet.
– De tycker det är roligt så länge det är på deras villkor.
– För att träningarna är roliga och de får påverka.
– Kan se resultat av sin egen prestation.

Den allra trevligaste läsningen för mig som hävdar att man skall utöva så många idrotter som möjligt så länge som möjligt och att den spelare som är bäst vid 13 års ålder inte nödvändigtvis är det vid 18 år är den som tar upp elitsatsningar och heter Studier av ungdomsidrott som handlat om fyra relevanta studier av svensk ungdomsidrott.
1. Vägen till A-landslaget – en studie av 1011 svenska elitidrottare år 2000. Detta är en studie av över 1000 elitidrottare i 44 sportgrenar. Man har bl.a. kartlagt svenska elitidrottares bakgrund och uppväxt.
2. Vägen till landslaget – En retroperspektiv studie av framgångsrika ungdomar i sju idrotter.
3. Studie av fyra NHL-spelares bakgrund och ungdomsutveckling
”I NHL har svensk ishockey aldrig tidigare haft sådana framgångar både på topp och bredd som just nu. Därför har Svenska Ishockeyförbundet satsat ett år för att eventuellt finna användbara förklaringar till bakgrundsfaktorer som gett Peter Forsberg, Niklas Lidström, Markus Näslund och Mats Sundin sina toppositioner i internationella toppskiktet.” (Sture Nääslund, Svenska Ishockeyförbundet, 2004). Detta är en mycket djupgående studie där man i detalj intervjuat de aktuella spelarna, deras föräldrar, ungdomstränare, elittränare och NHL-coacher.
4. Selektions- och rangordningslogiker inom svensk ungdomsfotboll
En studie av Tomas Pettersson vid Malmö högskola. Man har studerat 239 fotbollsungdomar över hela Sverige som vid 13 års ålder tagits ut till fotbollens zon-läger, där landets bästa fotbollsungdomar tas ut. Sedan har man följt dessa ungdomar för att se hur deras fortsatta karriärer sett ut.

Fakta ur studierna:
Alla studier pekar på samma sak. De som når landslagsnivå har sysslat med minst 2 idrotter upp till 16 års ålder.
Enligt studie 1 har 80% av alla landslagsidrottare utövat minst 2 idrotter fram till och med 16 års ålder. 32 procent har utövat minst 4 idrotter. Bara 18 % har utövat en (1) idrott.

”Du vet väl om om att du är värdefull
att du är viktig här och nu
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du” – Ingemar Olsson

Så snälla ni vuxna. Se det ur era barns ögon. Ni som har barn som är duktiga nu kommer även få den extra träningen om era föreningar har den möjligheten. Men låt era barn vara barn och låt dem växa i sin takt.

För vem tror ni jag är ledare?! För mig själv? För barnen?

Funderar ju väldigt mycket på det här med hur vi bedriver idrotten idag. Det jag strävar efter i de lag jag tränar är att de kommer till träningen för att de har någon form av drivkraft. De kommer för att de verkligen vill det. Här är inte barn så olika oss vuxna när vi gör saker. Barn idrottar av precis samma anledning. Det skall vara roligt, de skall känna gemenskap och de skall bli sedda. Fysiken kan vara en bonus. Alla människor har detta behov på ett eller annat sätt.

Vi hade träningsläger förra helgen. Syftet var tydligt. GLÄDJE, GEMENSKAP och SJÄLVKÄNSLA. Hur skapar man detta? Jo, jag tror att man gör det genom att lyssna på sina spelare. Jag känner dem ganska väl. Jag vet vilka som gillar vissa typer av träningar och jag vet vilka som inte gör det. Det handlar om en bra mix och mitt sätt att motivera dom. Det blev en bra mix på lägret. Ni kan läsa om det här. De är förnuftiga och sociala killar. De är mellan 18-20 olika individer som väljer att vara i samma lag. Visst kan även drivkraften vara att bli bäst. Det finns alltid drömmar men huvuddelen kommer inte komma till den yttersta toppen. Kanske ingen av dom. Men jag tror att vi måste vakna upp och bedriva idrotten ur ett barns perspektiv för att så många som möjligt skall idrotta så länge som möjligt.

Alla under 18 år räknas som barn. Idrottsrörelsen har beslutat att svensk barn -och ungdomsidrott skall följa barnkonventionen. Detta betyder att:

– Alla barn har samma värde, rättigheter och lika värde och ingen får diskrimineras.
– Alla barn har rätt till tillit och utveckling,
– Alla barn har rätt att säga sin mening och få den beaktad. (med hänsyn till barnets mognad och ålder)
– Barnets bästa skall alltid beaktas vid varje beslut. (beaktas i varje enskilt fall)

– RF har även tagit fram nya anvisningar för idrotten. Enligt regeringens direktiv ska statligt stöd bara gå till verksamhet som bygger på ett barnrättsperspektiv. http://www.rf.se/Allanyheter/2014/Stodforenannubattrebarn-ochungdomsidrott/

Ställ det i proportion till den idrott du leder och den verksamhet din förening bedriver.

Vad får jag betalt i?
Erfarenhet, glädje, mod, flexibilitet och samhörighet.
Jag älskar varje stund jag är i hallen med mina lag för jag:

– Ser deras glädje och blir själv glad då jag själv är i ett sammanhang.
– Blir kanske lika glad som min spelare när han tragglat i månader på en viss fint och helt plötsligt funkar det. När han kommer springande med lycka i ögonen och skriker. ”JAG KLARADE DET!”
– Ser hur de binder band och testar sina personligheter i form av lärande varje sekund de är tillsammans.
– Lär mig i en pressad stund att lösa svåra situationer.
– Tror att jag gör en bra samhällsgärning.
Låter det konstigt?

När jag gjort undersökningar i mitt lag så är svaret på varför de spelar innebandy:

– Vill vara med sina kompisar.
– För att de tycker att idrotten är rolig.
– För att de hör till ett större sammanhang.
– De tycker att tävlingsmomentet är viktigt men inte lika viktigt är resultatet.
– De tycker det är roligt så länge det är på deras villkor.
– För att träningarna är roliga och de får påverka.
– Kan se resultat av sin egen prestation.

”Om dina handlingar inspirerar andra till att drömma mer, lära sig mer, åstadkomma mer och bli mer. Då är du en ledare.”
– John Quincy Adams

I detta inlägg kommer det att bli en hel del upprepningar. Helt medvetet men jag anser att det är så viktigt så jag pratar om det igen.

Jag skulle vilja att vi fr o m nu slutar att enkelspårigt bara hålla på ”vår egen” idrott om vi är ledare eller förening. Jag är ledare i innebandy. Jag är fullständigt övertygad om att det är oerhört viktigt att mina spelare håller på med både två och tre idrotter så länge som det bara fungerar. Alla studier visar att de som når elitnivåerna inom sina idrotter har hållit på med fler idrotter än en under sin uppväxt.

Studien:
Alla studier pekar på samma sak. De som når landslagsnivå har sysslat med minst 2 idrotter upp till 16 års ålder.

Enligt studie 1 har 80% av alla landslagsidrottare utövat minst 2 idrotter fram till och med 16 års ålder. 32 procent har utövat minst 4 idrotter. Bara 18 % har utövat en (1) idrott.

Enligt studie 2 har de elitidrottare som nått landslagsnivå specialiserat sig senare än de som inte nått landslagsnivå. De som nått landslaget i en viss idrott har utövat fler idrotter parallellt längre än de som inte nått landslaget. Studie 2 visar att både de som nått landslaget och jämförelsegruppen med dem som vid 16 års ålder hörde till landets bästa specialiserade på en idrott först vid 16 års ålder i genomsnitt. Studie 2 avslutar med följande slutsats: ”Med undantag för simning finns inget som direkt tyder på att en tidig koncentration till huvudidrotten skulle underlätta vägen till framgång. Snarare kan en motsatt tendens anas.”

I slutsatserna skriver man i samma ämne att: ”En rimlig tolkning av dessa resultat är att deltagarna i landslagsgruppen genom ett bredare engagemang med fysiska aktiviteter under ungdomsperioden hade haft gynnsammare möjligheter att utveckla sin motoriska förmåga.”

Jag tjatar om detta hela tiden. Mina spelare vet om att det är helt ok att utöva fler idrotter. Vi gör ”synkningar” med de andra idrotterna vad gäller träningstider. Vi ledare i några idrotter runt detta innebandylag pratar med varandra så det blir kloka upplägg för våra spelare så de inte känner att det blir för mycket. Att de åtminstone skall kunna träna ett pass i veckan i respektive idrott utan att känna att de tappar eller kommer utanför. Ha dessutom i huvudet om du tränar lite äldre barn att skolan börjar ta mer tid och måste få göra det.

Jag kommer här berätta något som inte många vill läsa. Såg på Idrottens Himmel & Helvete och det har gjorts en studie i Göteborg på alla olympier under 1900-talet som visar att genomsnittslängden på en idrottskarriär är 11,5 år! 11,5 år läser ni nu. Det innebär att om vi startar i 5-6 års åldern så kommer de flesta ha slutat med sin idrott innan de är igenom barn -och ungdomsåren. Gör vi det dessutom för seriöst och ställer för höga krav på våra utövare så tänker jag att vi förkortar tiden ännu mer.

Idrottsrörelsen i stort vill att våra utövare skall stanna så länge som möjligt inom idrotten. Om vi pressar våra barn och ungdomar för hårt och inte låter dem vara barn så kommer vi inte nå detta.

I det lag jag jobbar i pratar vi mycket mer än bara innebandy. Jag pratar i stort sätt inget om innebandyn. Det gör de andra tränarna i laget.

Jag jobbar mer med individen och vill skapa goda sådana. Under nästan ett och ett halvt år har vi haft flera lagsittningar där de fått lära sig om kommunikation, teamkänsla, självkänsla och att våga stå för sina åsikter och inte bli ifrågasatta för det. Ni kan läsa om det här: Innebandylaget

Min filosofi är:

– Låt alla lyckas på träningarna. Det kan vara det minsta lilla men förstärk det positiva och det rätta beteendet hos varje individ. Tala om vad som är bra så de kan fortsätta göra det. Ge mycket beröm ang. det som är bra.

– Var förutsägbar och håll dig hela tiden till planen när du leder ett lag. Försök att inte vara alltför ostrukturerad. När det gäller en coachsituation så kan det bli väldigt situationsanpassat och detta kan stressa vem som helst. Men om vi som lag övat flera gånger på olika situationer och är tydliga med att vi kommer att göra på olika sätt vid olika tillfällen så blir det enklare att hantera.

– Berätta innan träningen startar vad som kommer att ske. Håll dig till det. Avsluta träningen med att summera. Se alla och tacka för att de kom och gjorde en bra träning. Har du under träningspasset då förstärkt bra beteenden hos varje individ så har de fått med sig en pusselbit till. Rutiner är bra. Skapa goda sådana.

– Upprepa ofta och påminn. Ha rutiner som är enkla och tydliga. Öva under en längre tid på samma saker. Med mitt yngsta lag så är det kanske fyra-fem övningar under en hel säsong vi jobbar med. Barn gillar struktur. När du rättar och ger feedback så gör det som en önskan och med ett lugnt kroppsspråk. Visa gärna själv hur det skall göras. Taktik som bara är ritat på en tavla kan vara svårt för vem som helst. Vi har olika sätt att ta in instruktioner, en del vill uppleva och andra kan se det i teorin. Visa både på tavla och i verkligheten. Tala gärna om varför man gör övningen.

– Undvik helt och hållet bestraffningar. Om du ser att barnet eller ungdomen inte lyckas i den rollen som han eller hon har just nu så försök förändra genom att prata och hitta nya vägar. Bestraffningar är bara av ondo då de kommer att sluta försöka. De kommer att vara rädda för att misslyckas.

– Bygg på sammanhållningen i laget och även i de idrotter som är individuella kan du göra detta med gruppen/träningsgruppen och visa på allas lika värde. Ha individuella samtal med alla. Prata om vad som är bra och dåligt, vad du själv som tränare bör tänka på. Gör enkäter där de får tycka till och utvärdera tillsammans för att skapa delaktighet. Bestäm gemensamt i gruppen vad ni skall jobba vidare med.

– Var en förebild. Du skall få ut det bästa ur dom och förstärka deras goda beteenden, du är inte deras kompis.

– Var där för deras skull. Är de oroliga så ta deras oro på allvar.

– Se olikheterna som något bra istället för att försöka få alla att passa in i en form.

Snart skall vi åka iväg på ”träningsläger” på annan ort än där vi bor. Vi skall bo på vandrarhem, ha tillgång till både idrottshall och simhall samt fina omgivningar. Vi skall träna, teambuilda, bada, jobba på individen och de skall få laga maten själva i grupper. De kommer att få gå igenom lagets spelregler och vi kommer att prata om kommande år. Delaktigheten är A och O och vi hoppas på en riktigt bra helg.  Jag ser verkligen fram emot detta år. Jag är väldigt nyfiken på hur denna sommar har utvecklat dom inte bara åldersmässigt utan även mognadsmässigt.

Själv har jag egna personliga utmaningar. Har kommit in på högskolekurs och väntar svar på ytterligare en. Handlar om utvecklingspsykologi och psykologi. Jag hoppas mest på utvecklingspsykologin då det handlar om barn och ungdom.

Skall även inom två veckor träffa ett Dam SSL-lag från Stockholm och jobba med dom några timmar. Det är utmanande men jag börjar känna mig taggad inför uppgiften. Vad de skall få göra kan jag inte avslöja förrän efteråt 🙂 Både hedrad och glad över förtroendet och planerar lite för det idag.

Mina slutliga ord i detta ämne är att försöka se talanger i alla individer och inte leta talanger. Du som ledare har en helhet att se till.

Det pratas mycket idag om olika diagnoser. Barn och ungdomar som diagnostiseras med en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) som ADHD, Asbereger syndrom, Tourettes syndrom och tvångssyndrom. När jag träffar dessa barn -och ungdomar i idrotten så ser jag glöd. Det är en tillgång för både lag och skolklasser om de får koncentrera sin energi till rätt saker. De har en otrolig förmåga att vid rätt typ av aktivitet göra makalösa prestationer. Ofta är de verksamma i individuella idrotter.

Har jag däremot inte rätt verktyg att möta dem som kommer det att bli komplicerat och jag som ledare och tränare får orimliga krav på mig. I skolans värld så har många lärare utbildats att känna till dessa skörheter hos våra barn -och ungdomar men jag som är verksam i en ideell idrottsförening har inte samma utgångsläge. Jag gör detta på min fritid och helt ideellt. Därför bestämde jag mig för att gräva djupare. Har nu gått på diverse föreläsningar, läst mängder med böcker pratat med forskare och så startat ett projekt med mitt äldsta innebandylag för att få killarna att lära sig mer om varandra.

I en lagsport som innebandyn så tycker jag det är viktigt att de känner till varandras svagheter, styrkor och får kommunikationsstrategier. Oavsett om jag har barn med någon av dessa neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller inte i laget så har jag förhoppningsvis lärt dem att vi är inte stöpta ur samma form. Ni kan läsa mer om det under menyn Innebandylaget. Nåja. Tillbaka till vad det handlar om.

Jag har lyssnat på radioprogram och sett Idrottens Himmel & Helvete som slår fast att ungdomarna bara utövar sin idrott så länge den är rolig. Det kan kännas väldigt självklart. Varför skulle man göra något som är tråkigt på sin fritid. Man ser även att jakten på resultat är mindre viktigt dock är det roligt att tävla. Man är oftast där för den sociala gemenskapen. Man är även barn upp till 18 år och det är inte många som tänker på det i elitsatsande föreningar. Hjärnan är inte helt utvecklad förrän vid 24-25 års ålder så vad vi kommer att få ut av dessa ungdomar har vi ingen aning om förrän de är färdigväxta. Och barn -och ungdomsidrott skall följa barnkonventionen där det bla. står för barnets bästa och se individens behov.

Hur kan jag som ledare/tränare förälder, lagkamrat jobba så att alla får vara med och idrotta? När de gäller krav på disciplin, resultat och social kompetens kan det vara oerhört svårt att passa in om man har en osynlig funktionsnedsättning som i NPF, det kan vara svårt även för den som inte har det. Det finns inga patentlösningar men det finns en hel del goda ideér både från utövare med NPF, forskare samt föräldrar. Alla är olika men alla har ett lika värde. Vi behöver anpassa oss till olikheterna för att vi vet att motion och idrottande kan hjälpa alla människor till en bättre hälsa och ett bättre liv. Statistik visar att över hälften av de som sitter i svenska fängelser har en ADHD-diagnos. Många vuxna med bl.a ADHD säger även att hade det inte varit för idrotten så hade de varit kriminella idag. Vi börjar redan när de är barn att bygga dem för vuxenlivet. Låt alla vara med.

Ett tips till er föräldrar som lämnar era barn till ledare och tränare där ni har ett barn med någon typ av funktionsnedsättning så berätta gärna detta. Berätta hur ert barn lugnas om han eller hon blir upprörd. Berätta vad som är viktigt för honom eller henne. När det uppkommer situationer och vi som vuxna inte känner till något om barnet så sätts vi i väldigt konstiga situationer som kan gör att barnet mår dåligt. Detta har fungerat väldigt bra i de lag som jag tränat. Den öppna dialogen är väldigt viktig för att få det att fungera för alla.

Jag kanske kommer att säga självklara saker i detta inlägg men jag har några tips på hur vi kan leda barn och ungdomar. Även de som inte har blivit diagnostiserade med NPF. Jag tror att vi kan skapa bra individer genom att:

– Låt alla lyckas på träningarna. Det kan vara det minsta lilla men förstärk det positiva och det rätta beteendet hos varje individ. Tala om vad som är bra så de kan fortsätta göra det. Ge mycket beröm ang. det som är bra. Här är det viktigt att vi får tiden till detta vi som leder lag. Jag är ingen fena på just innebandy. Jag har varit delaktig i lag i 6-7 år nu så visst kan jag taktik, teknik och hur man spelar. Jag har gått lite innebandykurser och kan hålla i en teknisk träning men jag har rollen som stöd i de lag som leder. Några kallar mig ”socialminister”, andra mentalt stöd och andra bara extra mamma 🙂 Prata med era utövare om andra saker än bara idrotten.

– Var förutsägbar och håll dig hela tiden till planen när du leder ett lag. Försök att inte vara alltför ostrukturerad. När det gäller en coachsituation så kan det bli väldigt situationsanpassat och detta kan stressa vem som helst. Men om vi som lag övat flera gånger på olika situationer och är tydliga med att vi kommer att göra på olika sätt vid olika tillfällen så blir det enklare att hantera.

– Berätta innan träningen startar vad som kommer att ske. Håll dig till det. Avsluta träningen med att summera. Se alla och tacka för att de kom och gjorde en bra träning. Har du under träningspassat då förstärkt bra beteenden hos varje individ så har de fått med sig en pusselbit till. Rutiner är bra. Skapa goda sådana.

– Upprepa ofta och påminn. Ha rutiner som är enkla och tydliga. Öva under en längre tid på samma saker. Med mitt yngsta lag så är det kanske fyra-fem övningar under en hel säsong vi jobbar med. Barn gillar struktur. När du rättar och ger feedback så gör det som en önskan och med ett lugnt kroppsspråk. Visa gärna själv hur det skall göras. Taktik som bara är ritat på en tavla kan vara svårt för vem som helst. Vi har olika sätt att ta in instruktioner, en del vill uppleva och andra kan se det i teorin. Visa både på tavla och i verkligheten. Tala gärna om varför man gör övningen.

– Undvik helt och hållet bestraffningar. Om du ser att barnet eller ungdomen inte lyckas i den rollen som han eller hon har just nu så försök förändra genom att prata och hitta nya vägar. Bestraffningar är bara av ondo då de kommer att sluta försöka. De kommer att vara rädda för att misslyckas.

– Bygg på sammanhållningen i laget och även i de idrotter som är individuella kan du göra detta med gruppen/träningsgruppen och visa på allas lika värde. Ha individuella samtal med alla. Prata om vad som är bra och dåligt, vad du själv som tränare bör tänka på. Gör enkäter där de får tycka till och utvärdera tillsammans för att skapa delaktighet. Bestäm gemensamt i gruppen vad ni skall jobba vidare med.

– Var en förebild. Du skall få ut det bästa ur dom och förstärka deras goda beteenden, du är inte deras kompis.

Ju mer jag tänkt på detta desto mer inser jag att det är mycket sunt förnuft. Hur vill du själv bli behandlad? Hur var ditt eget idrottande som ung om du utövade någon? Hade du någon engagerad ledare som du aldrig kommer glömma?

Var där för deras skull.

Denna passar ganska bra.

”Du vet väl om om att du är värdefull
att du är viktig här och nu
att du är älskad för din egen skull
för ingen annan är som du” – Ingemar Olsson

Se olikheterna som något bra istället för att försöka få alla att passa in i en form.