Teambuilding i all ära…

När det börjar närma sig slutet av säsongen i vissa idrotter och uppstart i andra så kan det finnas anledning att både reflektera och planera. Jag är speciellt intresserad av grupper och grupputveckling och inom socialpsykologin så jobbar man på att förstå detta ingående. Hur skapar man starka lag, i den bemärkelsen att finna kontinuitet och trygghet och hur får man lag att prestera under en längre period?

Grupputveckling är ingen linjär process. Den pendlar fram och tillbaka då människor inte är linjära utan agerar utifrån sina egna erfarenheter och sina egna perspektiv. Vad behöver en tränare eller organisation veta för att skapa vinnande lag? Vad är drivkraften och hur kan vi låta processen ha sin gång? Vi kan alltid jobba med teambuilding men är alla inte dedikerade eller hängivna så är det svårt att tvinga grupprocessen framåt.

Jag tänkte presentera pendelperspektivet. Det som de flesta grupper och lag går igenom. Detta kan även läggas över en vanlig arbetsgrupp men med andra ingångsvärden. Att vi har en uppgift gemensamt att lösa är det viktiga här. Vart står du i din egen process? Känner du igen dig oavsett om du är i ett lag eller arbetar i en grupp?

Steg 1:
Allmän orientering- uppstart/första träningen

Här känner ofta laget att sammanhållningen är god och man har en bra känsla av gemenskap i gruppen.

Beteenden: Man delar känslor av spänning och förhoppningar på den kommande säsongen. Det känns positivt och här ser man de tilldelade tydliga målen som oproblematiska och man ser oändliga möjligheter. Man vill känna tillhörighet och behöver kontroll och struktur. Du som ledare behöver vara tydlig med gruppens mål och individens mål.

Steg 2:
Differentiering och konflikt – försäsongsträning

Gruppen börjar nu delas upp både fysiskt och psykologiskt. Det bildas mindre subgrupper. Det kan bli konflikter när spelarna nu börjar konkurrera om de olika platserna i laget. Tränarna börjar nu tydliggöra vilka som kommer vara mer aktuella för spel än andra.

Beteenden: Lite mer avundsjuka, man tittar snett på varandra. Man blir orolig och pratar kanske illa om varandra.

Steg 3:
Resolution och sammanhållning – de sista träningsmatcherna innan serien börjar

Nu ökar sammanhållningen eftersom spelarna nu delar gemensamma mål och intressen på ett annat sätt. Man börjar förbereda sig inför seriestarten. Man känner att stämningen i laget är bättre och mer positiv.

Beteenden: Förväntansfullhet, mer positiv och hjälpsamma mot varandra. Man är tillgiven varandra.

Steg 4:
Differentiering och konflikt – under säsongen

När spelare belönas eller bestraffas olika så kan det återigen uppstå konflikter. Vissa spelare kan t.ex få mindre speltid och man känner sig orättvist behandlad. Vissa spelare följer inte normer men blir belönade ändå.

Beteenden: Mindre hjälpsamma mot varandra, tittar snett på varandra. Gnälligt.

Steg 5:
Upplösning – slut på säsongen

Om det varit en bra säsong så är sammanhållningen i laget vid detta steg oftast hög. Har det varit en sämre säsong så kan det vara mindre bra sammanhållning och man skyller på varandra eller tränaren.

Beteenden: Vid bra säsong: Glada och positiva och vill inte vara ifrån varandra. En sorg över att säsongen är slut. Tillgivenhet och samhörighet. Vid sämre säsong: Stämningen är låg. Man är irriterade på varandra och man känner inget speciellt för varandra och för laget. Konflikter uppstår och attributioner används mer om varför man inte hade en bättre säsong än som det blev. Attributioner används ofta för att inte ta eget ansvar för uppkommen situation. T.ex. Han eller hon tog inte löpningen. Golvet var halt. Det regnade under matchen. Man tar inget eget individuellt ansvar för situationen. Alla andra har gjort fel.

Teambuilding i all ära men gruppen behöver man jobbar med hela tiden.

Kramas mycket <3

 

21 februari, 2017Permalink

Nu får ni andra vänta…

Ett inlägg jag aldrig trodde att jag skulle skriva igen. Men när det sker så sker det. Varningssignalerna har stått på kö och knackat på axeln. Det fanns ingen droppe som fick bägaren att rinna över. Det har varit en jämn ström av åtaganden som gjort där jag står idag.

Jag är så fruktansvärt arg, skamsen och skuldbelagd i mitt huvud just nu. Jag hatar allt med mig själv i detta nu och jag tror att precis alla ser på mig. Att alla skakar på huvudet och tänker nedvärderande tankar om mig. Tror att min toleransnivå inte är lika hög som alla andras. Tror att jag är mindre värd.

Jag är inte där jag var 2004-2005. Inte den där blöta fläcken. Men jag var tvungen att säga nej nu. Nej till alla andra.

Jag tackar fortfarande ja till saker. Saker jag själv vill göra. Och jag tackar nej till saker som andra vill att jag skall göra.

När jag kom in på VC så träffade jag en helt fantastisk läkare. Han sa efter mitt anförande. ”Men, Anna! Lyssna på dig själv. Är du på riktigt? Duktiga flicka syndromet. Jag blir bara arg på dig.” Ja, han sa så… ”Det finns en sak du inte kan låta bli att vara och det är mamma. Det är det enda du inte kan säga upp dig ifrån eller avsäga dig. Allt annat får vänta nu Anna. Ta den där promenaden. Läs den där boken som jag vet att du inte orkat. Gå på den där restaurangen och sitt där vid havet med din kamera. Det är bara du nu.”

Nu finns det några saker som jag måste förtydliga. Det är inte så att jag inte haft roligt på vägen. Det är mängden saker som gjort att det blivit så här. Mängden åtaganden.

Jag köpte en bok. Ja det är en anteckningsbok som nu skall få mig att tänka efter. Och på det första bladet strukturerade jag upp detta inlägg. För det är det som det handlar om nu för mig. Jag är redan en strukturerad person men när jag blir stressad eller mår dåligt så är det mer struktur som gäller. Just nu är det inte läge att kanske ringa mig och fråga om vi kan fika om en halvtimme. För det reder jag inte ut. Men sluta inte ring och sms:a.

bokbildutmattad

En sak som slår mig är att man måste vara frisk för att få vara sjuk. Tänker på detta med myndigheter och vård. När jag sitter vid läkaren så har jag inget minne av vad jag sa till sköterskan när jag beställde tiden. Han fick läsa upp det för mig. Närminnet…check på den.

Några saker från min mindmap ovan. Och ni får den givetvis i en lista…

Listor – hjälper mig om jag kommer ihåg vart jag lagt dom. Ond cirkel ibland.
Känslor – ofta och många hela tiden i en salig röra. Jag kan skratta. Jag kan gråta nästa minut. Jag kan vara noll en tredje.
Tårar – flera gånger om dagen för allt möjligt.
Tillit – svårt att lita på människor. Måste dubbelkolla allt och då är jag rädd att jag missar något.
Fotografering – älskar min kamera bokstavligen. Kan fånga ett fantastiskt ögonblick och se på bilden länge. Mycket blommor just nu.
Ork – kan gå från att orka laga mat eller pyssla med mina blommor ena stunden till att ligga i fosterställning nästa. Det tar några minuter.
Socialt – under mina bästa dagar kan jag gå ut och vara bland folk i timmar. I andra andetaget så kan jag inte handla själv. Jag har telefonfobi just nu. Vet att jag måste ringa Försäkringskassan men det kräver övertalning.
Framtid – den är långt borta vissa dagar och så planerar jag massor andra dagar. Men bara det jag vill.
Lycka – det är ok att känna lycka inför en perfekt köttgryta. Sånt kan jag bli glad av. Eller när Eric kommer uppkrypande i famnen och säger. ”Jag älskar dig så mycket mamma!”
Struktur – ja här ser ni en av många listor. Jag funkar bäst med struktur just nu. Får lite utslag på kroppen när jag skall leta fotbollsstrumpor fem minuter innan jag skall skjutsa till fotbollsskolan. Och då har jag även glömt vart jag lagt mina nycklar.
Sömn – tre timmar/natt mina värsta nätter. Fem som mest. Sover när jag behöver på dagarna.

Ni som känner mig tänker väl nu att ”Varför skulle det gå så här långt?” Jag kan berätta att det var helt upp till mig och mitt duktiga flicka syndrom. Samt en historia långt tillbaka i mitt liv som gjort att jag inte kan säga nej. Jag kan lova er att jag kommer fortfarande vara duktig. Men lite långsammare.

Jag har ett stöd i en vän. Jag fick ett meddelande för ett tag sedan. Här är ett utdrag från det:
”Du är den modigaste och duktigaste personen jag vet, du är fin på alla vis och jag är stolt och glad över att få kalla mig din vän…”

Det som slog mig efter det meddelandet var att jag faktiskt nu vågade säga nej. Och förstå att jag hade människor omkring mig som förstått och vill mig väl. Och denna vän har jag haft länge runt mig.

När ni nu träffar mig ute eller på stan så kommer jag alltså inte svara att jag mår bra när ni frågar. Jag kommer kanske gråta eller skratta el se ut precis som vanligt. Jag kanske vill fika med er men vågar inte fråga. Jag kanske vill ringa er men jag vågar inte det heller. Jag kanske inte svarar på sms direkt men jag tycker inte illa om er för det. Och jag är inte borta. Jag kommer att komma tillbaka. Och jag kommer inte sluta med det jag gjort utan jag kommer bara göra det långsammare och mer sällan kanske. För idéer har jag massor och listan prioriteras nu. Jag har ett fantastiskt stöd från mitt jobb. Utan dessa killar så vore jag ingen.

Och jag är inte pestsmittad. Jag är lite trött… och jag kanske inte kommer ihåg de små sakerna…

Och kom ihåg.

Kramas mycket <3 (minst 20 sek)

 

28 juni, 2016Permalink

Vad lärde jag mig?

 

När man varit i pluggbubblan i några månader och till sist tentar den så blir det alldeles tomt. ”Socialpsykologi med inriktning idrott”. Det har varit den roligaste högskolekursen jag hittills gått och jag börjar nu knyta ihop säcken. År av ledarskapsutbildningar, personlig utveckling i form av The Human Element och UGL, Utvecklingspsykologi, Förändringsledning av organisationer och organisationskultur och projektledarutbildning i kombination med mitt yrke skall nu kanske kunna ta mig vidare. Men vart?

I Socialpsykologin fick jag lära mig olika socialpsykologiska begrepp, teorier, metoder och användningsområden för dessa. Exempel på vad jag jobbade med och tentade i: gruppstrukturer och roller, ledarskap och kommunikation, attityder och aggression inom idrotten, lagsammanhållning och grupprocesser samt teambuilding.

Jag hade mycket nytta av att ha varit verksam inom lag och idrott på flera olika nivåer. Både som aktiv och ledare. Det som slår mig mest är att ledarens kommunikativa förmåga och gruppens sammansättning av olika roller, normer (oskrivna regler som är positiva) kommer att bli avgörande för om laget kommer att ta sig framåt genom grupprocessen eller inte. För om inte ledaren är mycket tydlig med vad som kommer att förväntas av var och en och rollerna inte är tvetydiga och man har accepterat sin roll så kommer resan att bli mer trevlig och en lagsammanhållning kan byggas upp. Det finns några hygienfaktorer som helt enkelt behöver finnas generellt. Nu finns det givetvis undantag. Det finns spelare i lag som inte kommer att anpassa sig till laget men då har laget även accepterat detta. Detta är en styrka det också.

Men om vi resonerar oss igenom detta nu!

Jag skrev ett inlägg om detta tidigare men det blev bara punktform. Vill nu utveckla dessa punkter:
Mix av spelare. Alla skall inte vara stöpta i samma form. Ni behöver alla typer av personligheter. En enkel personlighetstest kan visa på vart ni behöver lägga fokus. Ni kanske har för många av en personlighetstyp. Då blir det inte mycket levererat. Ni behöver ordningsmannen, clownen, rutinmänniskan, pådrivaren, den socialt kompetente. Varför? Det är olikheterna ni växer av, dra nytta av dom. Och det viktigaste av allt! Alla är lika värda. Ingen är sämre. Alla skall med. Och alla skall veta sin roll och fylla den. Låt alltså alla personligheter ta plats vid rätt tillfälle. Detta gör ni bl.a genom att sätta: mål, gruppmål och personliga mål, få dem SMARTa. Alla vet vart föreningen, laget, de mindre grupperna och individen skall någonstans. Utan mål? Ingen mening. Det är nu det magiska börjar. Lagsammanhållningen. Jo för: lagsammanhållning är A och O, bygg en sådan så alla är delaktiga. Nu börjar det hända magi. De vet sina roller, de jobbar mot ett gemensamt mål och de strävar efter att betyda något för varandra. De skall inte vilja skiljas när säsongen är slut. Detta kan inte komma av sig själv utan ofta genom att: sätta normer, sätt normer som är medmänskliga och inte kränkande. Här skall man inte använda sig av inkilningsmetoder som går ut på att supa ner varandra och förödmjuka varandra. Det bygger inga lag. Det bygger osäkerhet. Skapa tävlingar som främjar deras olika sidor så att alla får vara med. Behandla alla med respekt utan inkilningsprocedurer och kränkande särbehandling. Jag ser detta alldeles för ofta lågt ner i åldrarna,  inte drickandet dock. Sluta med detta okonstruktiva beteende omedelbart. När processen att bygga det nya laget inför säsongen är igång så ha respekt för grupprocesserna och förstå dom. Alla kommer inte älska varandra från första stund. Men de skall respektera varandra. Ni skall igenom ett antal steg i gruppen och det är inte konstigt. Träningskultur är A och O för satsande lag, alla skall med, skall du bygga ett satsande lag så finns det inga genvägar. Är det löpning så är det så för alla friska och hela spelare. Att låta några stå över kommer gör att du tappar motivationen. och du får social maskning. Att det är orättvist och att vissa spelare har en tendens att vara mer värda än andra. Då kommer inte alla göra jobbet och man tar inte i lika mycket. Låt alla komma till tals och var transparenta, otroligt viktigt! Alla människor vill vara lyssnade till, känna sig behövda och vara älskade. Det är grunden till det mesta. Ha roligt, skratta mycket, utan humor så blir det trist. Ni skall vara tillsammans mycket och det skall vara kul. Led laget situationsanpassat. Du som ledare kan inte ha samma strategi alltid. Ofta agerar man snabbt och på reflex då man är i pressade coachingsituationer men ibland kanske man skall ta ett steg tillbaka och delegera ledarskapet helt till gruppen att lösa situationen. Varför är det viktigt? Jo, för du visar att du litar på dom och tror på deras kompetens. Och sist men inte minst led laget genom utvecklande ledarskap, vad är då det? Det är när man är ett föredöme, man jobbar efter värdegrund och tar ansvar. Man lever som man lär och man har personlig omtanke om sitt lag. Man stöttar med både utvecklande och positiv feedback. Var en inspiratör och motivera. Ditt jobb som ledare är att få med dig alla. Visa det med tydliga mål och gå samma väg. Uppmuntra och var delaktig så att man ser att du lyssnar. Uppmuntra till kreativitet. Det är av misstagen vi lär oss om det skulle bli fel.

Och jag tänker lite så här nu. Är det inte mycket sunt förnuft jag skriver här?

laget

Kramas mycket <3

9 juni, 2016Permalink

Jag är redo nu!

Denna vecka är det Almedalsveckan på ön. Jag har varit och lyssnat på en del av seminarierna och funderar mycket givetvis. Det finns en hel del att tala om. Jag har lyssnat till ämnen som CSR/hållbarhet, ledarskap, näthat, IT-utmaningar och idrottens utmaningar. Jag undviker idrotten och näthatet i blogginlägget denna gång då jag i normala fall skriver om det en hel del.

Jag jobbar i IT-branschen och har gjort det i 17 år. Jag har varit chef och/eller ledare de senaste 10 åren. Jag kommer i detta första inlägg från Almedalsveckan ta upp chefskrisen. Resterande inlägg kommer handla grabbighet på arbetsplatsen och värdegrundens betydelse för arbetsplatsen.

Chefskrisen – ja man kallar det så. 126 000 chefer förväntas gå i pension de närmsta 10 åren. Det är inget konstigt med det men det är också så att chefskåren har blivit äldre under 2000-talet. Samtidigt har antalet unga chefer minskat. Det är framförallt inom offentlig sektor som återväxten av chefer som har varit dålig. Vi behöver föryngra chefskåren om detta skall fungera i framtiden. Men det är inte så enkelt som det låter. Yngre behöver även vilja bli chefer. Jag tror att många skräms av chefsyrket. Men jag tror också att många inte får chansen som flera utredningar nu visar. Jag går tillbaka till mig själv här. Jag har varit chef. Det var mitt första chefsjobb, jag var under 30 år. Jag hade 10-15 medarbetare och min högsta önskan var att leverera! Att se mina anställda! Att lyssna till var och en av dom och lyssna till deras individuella behov. Att få individuell utveckling och att förändra världen.  Det är här det blir missmatch i strukturen. För hur mycket du än vill göra det som jag skriver om ovan så är fortfarande en stor del av chefsyrket att skriva dokumentation, fylla i rapporter och sitta i ledningsgrupper och otaliga möten. Ibland får du även mål som inte känns uppnåeliga.

Jag säger inte att detta är fel. Men jag säger att vi behöver omvärdera chefsyrket och ledarskapet för det som händer när man tappar sina medarbetare mellan alla dessa arbetsuppgifter är att de inte känner sig sedda och du känner dig otillräcklig. Jag tror att vi som kommer underifrån har andra värden som vi behöver ta vara på. Jag jobbade 60 timmar i veckan jag jobbade innan och efter normal arbetstid för att hinna med dessa arbetsuppgifter. Det är inte meningen att det skall vara så. Jag hade småbarn då. Jag hade egentligen lämning och hämtning på förskolan. Allt detta gjorde min man. Jag kan ärligt säga att min yngste son inte såg mig under de år jag var chef. Jag hade först en sådan glöd och energi som efter ett tag bara bestod i att hålla näsan över vattenytan och hemma var jag inte trevlig. Jag låg efter med det mesta. Efter att jag lämnade denna chefspost så startade några år av reflektion.

Jag skaffade en livs -och karriärcoach. Det är det bästa jag gjort. Jag är ledare inom idrotten och tycker att människor och utveckling av människor är det som jag brinner mest för och jag var tvungen att ta reda på vad det var som inte stämde i chefsskapet hos mig. Jag tror att jag satt fast i gamla strukturer men inte förstod det själv. I mitt första chefsjobb talade vi inte nämnvärt om utveckling av medarbetarna, vi talade inte om de individuella behoven varje medarbetare hade. Det fanns inte plats på agendan. Vi hade utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner men vi gick inte ner på djupet av värderingar.

Ni företag och ledningsgrupper ute i vårt land. Om vi har en förestående chefskris- Våga satsa på oss yngre hungriga ledare och när ni anställer så skall ni göra det genom att berätta om arbetsplatsens värdegrund istället. Och det är där ni skall matcha rekryteringen. Satsa hellre på rätt personlighet än utbildning då utbildning i ledarskap el långa högskoleutbildningar egentligen inte säger någonting i denna fråga. Vad är det som säger att den mest välutbildade har det bästa ledarskapet? Titta er omkring i organisationen för att hitta potentialen. De kanske sitter i organisationen?

Jag har en inre kompass som säger mig att det ledarskap vi inte behöver idag är att styra hårt och med auktoritet utan det är att fullkomligt älska det du gör. Att det syns på dig att du älskar ditt jobb och att du kan ge det vidare till dina medarbetare. Att du inkluderar alla och ser att olikheter är en styrka. Att du är en förebild och lever som du lär. Att du leder prestigelöst. Och att du när du gör ett misstag erkänner det. Och att du givetvis vågar! Alla människor vill känna sig sedda, bli lyssnade till och vara älskade och att var älskad på på arbetsplatsen kan vara så enkelt som att bry sig om. Känner medarbetarna att man bryr sig om dem så känner de att de betyder något. Reflektera tillsammans med medarbetarna när det går både bra och dåligt. Att ständigt vara redo för en föränderlig värld och älska att driva förändringar. Är detta svårt? Nej, jag tycker inte det.

Jag har omvärderat så många saker de senaste åren och jag har inte bara blivit äldre till åldern utan även mentalt. Jag kan idag säga att jag har erfarenhet av många olika saker. Jag har varit med om allt från uppsägningar, outsourcingar, lyckade förändringar, misslyckade förändringar både organisatoriska och kulturförändringar i organisationer. Stora arbetsplaster, små arbetsplatser. Jag har gått på bakslag Jag har reflekterat. Jag har omvärderat. Och jag har hela tiden haft drivkraften att förbättra om saker inte fungerar. Mitt inre grävande har gett mig en självinsikt om mig själv, om mitt bemötande av andra och hur jag hanterar olika situationer. Vilka försvarsmekanismer jag har och varför de kommer.

Jag är redo nu!

Kramas mycket <3

Galenskap

 

2 juli, 2015Permalink

Walk the talk

Funderar en del på vad ledarskap är. Vad känner ni när ni hör ordet ledarskap? När jag tänker och hör ordet ledarskap så ser jag framför mig hur man genom olika metoder eller kunskap kan ta en organisation eller individ framåt genom att påverka beteenden, inställning och att det bottnar mycket i kommunikation.

Jag tror att man kan träna sitt ledarskap helt klart men jag tror också att en del är födda in i sitt ledarskap.

Jag tror att inte att man behöver vara av samma typ av personlighet för att gilla varandra vilket jag ofta hör. ”Vi är så olika så det fungerar inte…”

Jag tror att man kan lära sig och träna på att samarbeta. Jag tror också att det är oerhört viktigt att man just är olika. Olika vinklar på saker. Olika erfarenheter. Jag tror också att man behöver vara lyhörd för andra och sitt eget beteende för att vara en bra ledare. Om jag vet hur jag agerar och reagerar i olika situationer och inte är stolt över detta så kan jag göra något åt detta genom att bli medveten om det. Samt att jag kan träna för att jobba bort beteenden om jag vill det.

Man talar fortfarande mycket om situationsanpassat ledarskap. Vilket kortfattat handlar om att anpassa sitt ledarskap utefter vart organisationen är någonstans och då talar vi ju om en hel grupp av personer.

Jag tror att vi idag 2015 behöver börja titta mycket på det individualiserade ledarskapet. Hur leder jag vissa typer av personligheter i en organisation. Ni vet ju själva att ni inte kan ha samma ledarstil med Person A som med Person B ibland. De är helt olika och gillar helt olika saker. Jag hörde om en chef en gång som köpt fotbollsbiljetter till en stormatch i Stockholm för att belöna hårt jobb. Problemet var bara att ingen förutom chefen tyckte att detta var roligt. Det handlar om att veta vilka du har i din grupp.

Jag tror att det på alla nivåer idag behövs medvetenhet om detta. Vad är bra ledaregenskaper? Mycket är psykologi. Att förstå den andres behov utan att de behöver säga något men också att prata mycket för att förstå. Att premiera en bra insats genom att köpa tårtor där två i gruppen är gluten- eller laktosintoleranta är inte en bra idé. Att säga grattis på födelsedagen är en enkel gest. Att intressera sig för personens hobby eller svårigheter just nu på arbetet är inte påträngande.

Alla människor vill bli

SEDDA

känna sig

BEHÖVDA

och vara

ÄLSKADE

och det gäller även när de är på sitt arbete där de skall vara ungefär 8 timmar varje dag. De är mer på arbetet än de är hemma på vardagarna.

En ledare behöver kunna:
Inspirera och entusiasmera. Låter väl klyschigt men att ha en ointresserad ledare är som att inte bli sedd. Visa vad ni vill med visioner och inriktning på mot ett mål. Hur skall era medarbetare veta vart de skall om det inte finns några mål. Följ upp och ge feedback. Tyvärr så räcker det inte med mål och inriktning utan det behövs kommunikation och förankring också. Förankring så till vida att förändringar ses som självklarheter för är det något som vi vet idag är det att förändring är ett konstant tillstånd. Vill jag vara en bra ledare så behöver jag kunna samarbeta och vara en del av gruppen. Vill jag bli ovän med min grupp så bör jag undvika dom. Jag behöver bygga goda relationer till mina medarbetare.

Det som är bland det viktigaste som ledare är att ”Walk the talk”. Detta innebär att leva som man lär. Att som ledare säga en sak och göra en annan är ett säkert sätt att förlora förtroendet hos medarbetarna. En ledare som inte håller deadlines kommer få svårt att få sina medarbetare att hålla deadlines osv. Vi gör som ni gör och inte som ni säger. Enkel psykologi.

Som ledare måste du kunna förändra dig. Om du har en motvilja mot nya ideér och en bristande fantasi kommer det att bli väldigt svårt att leda andra. Detta för att du behöver kunna ta in förslag från din organisation.

Utveckla din organisation. Lyssna till dom. Det är dom som är specialister. Du når dem genom att lita på dom. De har kompetensen inom sitt område.

Försök vara social. Det är ibland jättejobbigt men du behöver vara det när du leder andra. Kallprat, väder och vind prat och att kunna växla dina samtal efter situation.

Jag tror inte att jag pratat om obegripligheter. Jag tror att mycket är sunt förnuft. Hoppas det fått er att reflektera lite.

Idag har jag varit på en styrelsekonferens där alla gotländska föreningar är inbjudna till att ha en dag tillsammans. Jag har fått så otroligt många idéer, en massa energi och fått reda på hur andra föreningar jobbar och verkar. Jag är så glad att få vara en del av det.

Kramas mycket <3

14 mars, 2015Permalink

När trasan är urvriden

Läste på någon nyhetssida i veckan att år 2005 blev utmattningssymptom en godkänd diagnos i Sverige. Vet egentligen inte varför jag skriver om det nu heller då det har varken med idrott eller ungdomar att göra men jag tror att jag kommer kunna sy ihop det på slutet. Det har i alla fall gått 10 år nu.

Jag tror de flesta av er har känt er utmattade. Sådär trötta så att ni vet varken ut eller in och ändå inte kunnat sova, när hjärnan går på högvarv. Men ni kanske inte blivit sjuka av det?

Jag kommer inte ihåg alla detaljer då men jag började skriva för att kunna komma tillbaka till hur det egentligen var. Känslan som kommer över mig är att jag inte trodde att jag skulle överleva.

Det tog mig ca 2-3 år att bli utbränd och det tog minst lika lång tid att försöka bli normal igen…vad nu normal är. För 10 år sedan skulle det vara otänkbart för mig att inte plocka fram 50 tomtar till jul, putsa alla fönster minst 3 ggr om året, våttorka alla golv och dammtorka huset varje vecka. Minutiös planering av allt i mitt liv och familjens projektledare, det jag inte visste var inte värt att veta. Jag hade koll på allt! Nu säger vissa fortfarande att jag har koll på allt men det stämmer inte. Jag var den administrativa chefen hemma och skötte logistiken. Lappar, tider, tandläkarbesök, träningar, nya klädinköp, listor, listor och åter listor för hela familjen. Precis innan mitt liv kantrade så märkte jag att jag var arg oftare än vanligt, letretlig och med ilskan kom stressen över det mesta. Att inte räcka till hemma, på jobbet eller med mig själv. Kom till mitt dåvarande arbete som jag hade då och vi satte oss och fikade direkt på morgonen som vi alltid gjorde. Avstämning över dagen. De pratar runtomkring mig. Jag hör inte. Det susar i öronen. Det var så allt oftare kommer jag ihåg. Att jag ser att de pratar men jag hör inte. Forcerade svar från mig. Ingen aning om vad jag svarat på.

Att bli bränd
Nätterna i sömnlöshet gjorde mig panikslagen. Det kändes som om jag inte kunde andas. Det kröp i kroppen. Benen darrade. Kändes som feberfrossa. Väntade på att det skulle gå över. Trycket på min bröstkorg gjorde mig andfådd på nätterna. Alla mina reserver var slut. Detta kommer inte gå över insåg jag. Grät mycket oftare. För mindre saker. Hjärtat voltade oftare så där så att man känner pulsen tydligt. När jag blundade flimrade det. Kunde till slut inte röra mig alls. DÖR JAG NU?

Natt efter natt i flera månader är det samma sak. Sover inte längre. Ser på klockan, blir stressad av att klockan är 03.00 och jag skall snart upp. Skall snart svara på massa frågor i IT-supporten om låsta konton om körningar som inte gått om datorer som är slöa. Snart skall jag möta en ny dag. Har glömt hur man sover. Jag har även slut på mina ord. Kan inte längre avsluta en mening. Märker någon något? Blir irriterad på mig själv, märker de något? Glömmer vad jag skall säga. Glömmer vad jag sagt. Mitt närminne är nu nästan helt borta. Går till ett rum och vet inte vad jag skall göra där. Fräser för det minsta lilla, köer och långsamma människor retar mig till vansinne.

Dagen då kroppen tagit de sista reserverna är den värsta hittills i mitt liv. Min man får ringa min chef för jag kan inte. Jag kan inte något. Jag kan inte röra mig. Dagarna och veckorna som följer är väldigt dimmiga. Det är försommar. Vården sjukskriver mig och säger åt mig att stänga av. Lugna ner. Inte göra ett handtag. Med den följden att min man nu får ta precis allt och utan att be mig om hjälp. Min läkare säger till mig:  ”Det är bara ”duktiga” personer som drabbas av detta. Man måste vara mycket stark och envis om man skall klara av att springa in i väggen. Det är bara dom som brinner som blir brända Anna. Har aldrig träffat en lat person som drabbats av väggen.”

Mina symptom:
Ångest, huvudvärk, sömnlöshet, rastlöshet, uppgivenhet, yrsel, ökad hjärtfrekvens, beteendeförändringar, depression, mindervärdighet, misslyckad, koncentrationssvårigheter, ljud och ljuskänslighet. En kropp som går in i väggen tar av sömnens timmar för att hinna tänka. Följden blir ständig sömnbrist som gör att man inte orkar tänka klart. Bara för att nämna några. Har aldrig känt mig så misslyckad. Vem vill leva med mig? Jag hade kollapsat fysiskt, emotionellt och mentalt. Det känns som om kroppen förlorat sin förmåga till läkning. Jag är väldigt rädd. Det är på natten som rädslan kommer. Det blir till slut en ond cirkel. Jag kände sorg över att inte ha orkat och därför tvingats ge upp. Sorg över hur nedsliten kroppen var och att ingenting var roligt längre. Och rädsla för att det aldrig skulle bli bra igen.

Acceptans
Att acceptera mig själv var nog det som tog längst tid men blev viktigast för mig. Jag blev tvungen att acceptera att jag blivit sjuk. Jag skämdes länge. Jag vågade inte gå ut på bland människor men om jag blev tvungen så kunde jag inte vara ensam. Min man hade nu fått två heltidsjobb. Dagjobbet och hemjobbet med mig och barnen. Det slutade med att han höll på att gå under. Vi fick göra en överenskommelse om att det inte behöver vara tipptopp städat, tvättat och om vi glömmer saker så får det vara så. Det var som att börja om för den han kände fanns inte längre.

Jag åt när jag var hungrig och sov när jag var trött. Jag fick lära mig att våga göra ingenting för att läka. När jag började komma tillbaka så kom sorgen över hur jag hade kunnat tillåta mig själv att må så dåligt. Varför blev det så här? Jag trodde ju att jag skulle orka. För det var ju sån jag var, innan.

Den Anna som alla kände fanns inte mer

Det krävdes en del mod för att förändra mitt liv. Vad är mod i allt detta? Jo mitt mod var att göra någonting trots att jag var rädd för det. Jag kände mig räddare efter utbrändheten än innan. I o m att jag alltid hade total kontroll och struktur på allt så insåg jag att det i grunden handlade om någon slags rädsla. Stresshormonerna hos mig hade varit aktiverade under så lång tid att jag inte längre kunde sortera de små och stora rädslorna från varandra, utan jag gick omkring i ett tillstånd där jag upplevde livshotande faror i vartenda hörn.

Jag hade haft ett inre tjatter. Det tjatter som drev mig till vansinne om nätterna. Jag beslutade mig för att rädslan inte skulle fatta mina beslut. För jag skulle då bli ett viljelöst offer. Jag fick bestämma mig för hur mycket jag skulle låta rädslan ta över. Jag började då visualisera en människa som jag tycker om framför mig. Vad hade hon eller han fattat för beslut? Det hjälpte en del.

Jag har alltid oroat mig i förväg. I de allra flesta fall så inträffar inte det jag befarat och skulle det ske ändå så klarar man av att mobilisera krafter när situationen kommer. Jag fick släppa taget om kontrollen.

Jag började läsa böcker. Jag plöjde bok efter bok hela den sommaren. Det spelar ingen roll om jag idag kommer ihåg dom eller inte jag vill bara göra något själv. Plus att jag lärde in orden igen, för de tappade jag någonstans våren 2005. Jag läste ungefär 2-3 böcker i veckan de första månaderna. Såg min man pyssla omkring men tillät mig inte att hjälpa till alls. Han hade svårt att förstå detta, men efter att vi pratat om sjukdomen och han läst en del om det så accepterade han det. Just böcker fick mig att slappna av.

Jag slutade att titta på TV. Speciellt på nyheterna. Det var bara elände. Jag läste inga mail och var inte i någon social media.

Jag sa upp bekantskapen med de människor som sög energi från mig. Jag kallar dem ”tagare”. De som tar och tar utan att ge mig något tillbaka. Dessa finns inte kvar. De brydde sig heller inte nämnvärt om mig när jag var som mest ledsen så det var kanske win/win.

Jag började prioritera hårt bland uppdragen utanför mitt yrke och försöker göra saker som ger energi. Kan idag bli frustrerad av energislukare men hittat strategier för att hantera det. Har lärt mig att vänta med mina svar innan jag levererar dom. Jag är inte duktiga flickan längre. Good enough räcker just nu.

Jag har ännu inte hittat något att göra för mig själv. Något som bara jag gör. Jag söker ännu men tänker att det händer väl någongång. Kan kanske räkna de högskolekurser som jag tar ibland för det verkar vara helt obegripligt för en del att jag frivilligt utbildar mig.

Att ha tagit sig upp
Jag är än idag fortfarande extremt ljus- och ljudkänslig. Jag kan ha svårt med datum och årtal och när händelser bakåt i tiden inträffat. Mycket folk och stora affärer får mig ibland ofokuserad och väldigt stressad. Jag julhandlar inte helst så att säga. Åker helst inte ut på marknader heller. Jag kan ibland behöva lämna stökiga rum. Jag har svårt med inlärningsminnet stundtals och vissa dagar är orden helt borta från mig. Allt detta hade jag inga problem med innan. Tiidgare mindes jag allt jag läst, det gör jag inte i samma utsträckning längre. Hjärnan har tagit skada.

10 år har gått. Ja jösses vilken resa.

Jag är idag mer hängiven och levande än tidigare men på ett friskt sätt. Man kan ändå inte bara komma till mig idag med alla sina problem och önska att jag löser dem. Vi resonerar och jag frågar mycket. Svaret ligger nästan alltid hos dem själva. Till mina lag och mina ungdomar jag jobbar med känner jag bara lycka. Till min familj också. Till dem jag tycker om. Vet att ett litet ord eller en kram kan hjälpa till att få en ljusare dag om det är jobbigt. Jag vill lära dem att hitta sin väg. Ingen annans väg. Vägen kommer att vara krokig och ibland finns det inga genvägar. Jag vill lära dem att de är älskade, behövda och sedda.

Jag strävar hela tiden efter personlig utveckling och drar idag nytta av mina erfarenheter för jag har gått på massor med minor. Jag har utbildat mig på alla möjliga sätt de senaste åren och det är nog en av de saker som jag antagligen inte gjort om jag inte gått i väggen. Hela mitt liv hade sannolikt varit annorlunda. I o m att jag tror att mycket faktiskt legat i min personlighet och arv och miljö så har jag utbildat mig djupare inom utvecklingspsykologin. Att på något sätt se om det går att ställa om mitt ”schema” för hur jag uppfattar saker. Likaså har jag en helt annan förståelse för varför det blir som det blir ibland med barn och unga och vad som präglar dom.

Att jobba med gruppers utveckling har blivit som mitt kall. Det är inte bara en hobby eller fritidssysselsättning utan en livsuppgift. Det gör att du samtidigt som du leder dem el utbildar dem utvecklar dig själv.

På söndag så kliver mitt äldsta lag upp ett steg till på livsstegen och jobbar vidare med självet. I tisdags hade jag ett yngre lag som jobbade jättefint tillsammans.

Ta hand om er. Ert liv är kort och skört. Gör det ni känner är rätt. Stanna upp och reflektera. Våga säga nej.

Kramas mycket <3

 

18 februari, 2015Permalink

Som en slasktratt och det har du betalt för?!

Varför vill färre bli chefer idag? De senaste åren har antalet sökande per utlyst chefsjobb mer än halverats. Idag har 48 st chefer gått i pension. Jag har en hel del teorier kring detta och några stöds av utredningar.

Självupplevt så är chefsrollen något annat än det du läser i annonsen när du söker. Detta är en typisk chefsannons: ”Som chef för avdelningen ansvarar du för ledning, styrning och utveckling. Din uppgift som ledare är att stödja medarbetarna i deras utveckling och understödja samarbetet mellan medarbetarna och övriga avdelningar. Meriterande är chefserfarenhet med ett coachande förhållningssätt och arbete från liknande verksamhet. Du är bra på att kommunicera på ett pedagogiskt sätt.”

Vad säger detta mig som driven, energisk och framåtsträvande kvinna. Det är en attraktiv annons. Vad händer sedan nu lite raljerande? Jo jag hamnar i 75% administration och 25% ledning och chefskap. Jag fyller i excelfil på excelfil med diverse siffror. Jag attesterar fakturor. Jag sitter 50% av min tid i möten. När skall jag ha tid med: utveckling, coaching, kommunikation, samarbete mellan avdelningar och det viktigaste av allt…se mina medarbetare. Det är klart att det inte är precis så här på alla arbetsplatser men det är inte långt ifrån på de ställen jag kommit i kontakt med. Jag har fått höra att ”Det där får du göra. Det har du betalt för?” Vadå betalt för??? Jag har betalt för att driva arbetsplatsen framåt. Att motivera. Att se mina medarbetare. Att jobba med värdegrunder och vara hållbar. Varför skulle jag vara slasktratten till diverse administrativa saker som bara stressar? Jag kanske inte är speciellt duktig på att administrera. Kanske inte någon ekonom.

Jag är övertygad om att chefskapet måste uppmärksammas på ett annat sätt än tidigare. Unga människor värdesätter inte det som cheferna för 20 år sedan värdesatte. Unga av idag har helt andra preferenser än förut. De är vana vid val av olika slag. Sitt eget varumärke och möjligheten att styra över sin egen tid. Att de även ställer väldigt höga krav på sina egna chefer i att motivera, coacha och bekräfta dem kan vara en av orsakerna till att de själva inte skulle vilja vara chefer. Man testar mer idag än tidigare och man har ett annat behov av feedback och bekräftelse. Jag tror inte att alla företag är redo för detta än idag… Jag har även själv fått erfara att om man inte är i branschen man söker chefsjobbet så kommer man inte att få det. Även om man är precis rätt i värdegrund eller personlighet så kan man inte bli chef i det företaget för att man inte är elektriker från början till ett chefsjobb inom elbranchen eller byggchef i byggbranchen, eller försäljningschef i detaljhandeln. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För vad skall jag vara chef över? Det är väl människorna? Jag skulle vilja att företagen vågar lite mer. Företagen som har en tydlig värdegrund och strategi för sin chefsförsörjning våga anställ efter personlighet.

Enligt Ledarna så anses de viktigaste egenskaperna i framtiden hos ledare vara:
– förmåga att motivera och engagera medarbetare
– förmåga att leda en organisation i förändring
– hantera och förmedla information externt och internt
– förmåga att styra  en organisation baserat på en värdegrund

Man fastslår i undersökningar att chefer idag är så pressade av andra uppgifter än just ledarskapet att de inte hinner med. Med koppling till det ovan i mitt resonemang kring att anställa branschspecifika chefer så undrar jag stilla…hur förändringbenägna är vi egentligen? Det måste ju börja högre upp.

Vi har många utmaningar idag som chefer utöver det jag tagit upp här. T.ex.
Våra höga förändringstakt – Idag kännetecknas arbetet av en hög förändringstakt, ökad effektivisering och rationalisering av organisationsstrukturer.
Bredare ansvarsområden – Framförallt mellanchefer upplever att de fått bredare ansvarsområden, och större HR-ansvar, till exempel ansvar för att implementera förändringsprojekt. Samtidigt är befogenheter ofta oklara, och avståndet till beslutsfattandet stort. Dessa chefer riskerar att bli projektledare för förändringarna utan att uppleva sig kunna påverka besluten.
Individualisering – Kraven på relationen mellan chefen och varje enskild medarbetare har ökat. Exempel på detta är individuell lönesättning och utvecklingssamtal som betonar individens snarare än gruppens relation till organisationen. Detta kräver tid, men också förståelse för enskilda individers situation och behov. Därmed behöver chefer ha förmåga att förstå andra och sitt sociala sammanhang samt förmåga att skapa goda relationer, såväl med medarbetare som med kollegor och överordnade. Social kompetens är en viktig faktor för att kunna samspela med andra på ett konstruktivt sätt. Detta har jag tidigare varit inne på. Det finns inte tid till detta idag.
Oklara roller – De mångfacetterade, och ibland motstridiga, förväntningarna på cheferna innebär att de kastas mellan ett stort antal uppgifter och roller. Ibland behöver chefen vara strateg, coach, medmänniska eller arbetsgivarrepresentant. Ibland är det experten som behöver träda fram, för att kort därpå hantera enkla serviceuppgifter som fixare eller vaktmästare. Det som jag tidigare var inne på. ”Du får göra detta. Du har betalt för det.”

Nu till min vardag. Söker ett chefsjobb i en privat sektor där jag normalt inte huserar.

Min bakgrund är dock: 16 år i IT-branschen. Tog mig igenom millenieskiftet som webservertekniker och klädd i balklänning. Jobbat som supporttekniker, teamledare, Projektledare, Sektionschef för 10-15 direktrapporterande medarbetare, kundservcieutbildad, förändringsledare i komplexa förändringsprojekt i så väl organisationskultur som strukturer, processutbildad och 7,5 högskolepoäng. Vad tror ni svaret blev på annonsen. Nej tack. Du tillhör inte branschen. Jag tänker inte gå in på vart jag sökte. Jag kan därtill lägga till i mitt CV det jag tidigare skrivit då jag har ett civilt liv: Duktig på att rutinmässigt och vid flera tillfällen i veckan hålla 20 tonåringar eller 25 förskolebarn på samma ställe samtidigt och kan även få dem tysta, få dem att göra på samma sätt vid ett givet tillfälle och utan större katastrofer. Kommunicera en tanke verbalt som uppfattas och utförs. Lära dem samarbetstekniker och kommunikationstekniker för att få fram sitt budskap på ett öppet och trevligt vis. Är även en fena på att hålla många saker i luften samtidig och kunna situationsanpassa mitt ledarskap efter olika uppkomna situationer. Har betyget A i omplåstring och lindning av stukade fötter. Har ett mirakelspray som kallas kylspray. Kan även wordpress, Joomla och EPI-server samt har snabba fingrar i SMS-skrivande. Lägger budgetar och skriver verksamhetsplaneringar. Lämnar statistik och sammanställer diverse olika rapporter. Organiserar cuper, lagsammankomster och träningar. Har väldigt lätt för ett skratt och tycker att utmaningar är motiverande. Är det någon som behöver en ledare med ett galet engagemang?

Om inte det skulle duga så får ni anställa en robot. Tack för mig.

 

1 juli, 2014Permalink