En like på den…

Detta blogginlägg har legat och gnagt i flera veckor nu. Vad vill jag ha sagt? Vad vill jag förmedla djupare och varför skriver jag det? En hämtning på fritids av min yngste son för några dagar sedan fick mig att bestämma mig för att jag nu måste skriva det. Ett inlägg som förmodligen kommer ge mig själv massor med dåligt samvete och möjligtvis er också. Kan det vara självterapi? Kan det vara att varningsklockorna ringer som gigantiska kyrkklockor i huvudet på mig? Och jag får inte tyst på det.

En hämtning av min yngste son – Parkerar bilen på fritids parkering och går ur för att gå in och hämta min yngste son på fritids. Ser en vuxen (kan vara mamman) med barnvagn på trottoaren på andra sidan vägen där barnet är vänt mot kvinnan. Hon går med sin mobiltelefon och knappar. I vagnen sitter ett barn under 2 år. Sträcker sig upp mot kvinnan med sina armar och gnäller. Kvinnan stannar vagnen för att knappa vidare på mobilen. Barnet fortsätter att gnälla högre med armarna uppsträckta mot kvinnan. Hon gör ingen tendens till att ge barnet uppmärksamhet. Barnen skriker nu högt och kvinnan säger: ”Va tyst nu!” ger barnet en leksak från barnvagnsväskan. Barnet tar emot leksaken. Kvinnan fortsätter knappa på telefonen. Barnen pillar lite och visar stolt upp leksaken för kvinnan och söker kontakt med kvinnan igen. Tänk er lite upphetsat när ett barn vill visa något. Det kan inte vänta. Ingen reaktion från kvinnan. Vad gör barnet? Jo, kastar leksaken långt ut på vägen. Vad händer? Den vuxne blir väldigt irriterad och höjer nu rösten åt barnet. ”Jaha, du vill inte ha den!” Plockar upp leksaken. Lägger den i väskan. Med den påföljd att barnen skriker hysteriskt. Min analys utan att veta något… 1. Kvinnan vill inte bli störd. 2. Barnet vill inte annat än att ha uppmärksamhet. 3. Kvinnan noterar inte att barnet vill ha uppmärksamhet över leksaken. 4. Barnet kastar leksaken för att få just uppmärksamhet. 5. Ingen är nöjd.

Utan att veta något om deras förhållande så går jag illa tillmods in och hämtar min son. Kramar honom extra länge.

Så! Nu skall jag då försöka göra er uppmärksamma på vad som kan hända med barn som inte blir speglade av sina vuxna omsorgspersoner som både kan vara mamman och pappan. Ofta är det mamman. Man brukar tala om trygg, otrygg avvisande eller otrygg motvillig anknytning (googla det). Anknytning är något som sker barnens första två levnadsår och som kan följa dig genom livet. Att ha en omsorgsgivare som är ointresserad av dig  och dina känslor kan du likna med att ha en moder med förlossningsdepression som inte är uppmärksam på barnets signaler på ett korrekt sätt och med all uppmärksamhet i social media eller på annat än barnet. Tur är att man kan göra vissa justeringar för att räta upp detta i efterhand. Anknytning är inte något som är valbart. Detta går alla igenom i uppväxten för det är det enda sättet för barnet att överleva. Barn med olika typer av otrygg anknytning där omsorgsgivaren inte speglat barnet i tillräcklig grad får svårt med emotionsregleringen och sina egna känslor. Får svårt att lita på andra människor och om man som vuxen inte kan ta hand om barnets känslor som den uttrycker när han eller hon utforskar världen så kan barnet till slut trycka undan sina känslor. Detta var väldigt snabbt och enkelt förklarat rent utvecklingspsykologiskt. Det jag menar väldigt kort. ”Ha bara fokus på ditt barn när du är med ditt barn. När barnet leker. Var beredd på att de vill visa saker. Var beredd på olyckor. När barnet slår sig. Trösta. När barnet ler, le tillbaka.” Nu drog jag historien ovan till sin spets. Jag vet ju inte om kvinnan ger sitt barn otrygg anknytning då jag inte känner henne. Jag vet inte ens om kvinnan är barnets mamma. Men jag tror ni förstår poängen.

Allt tidigare använder små barn även mobiltelefoner, iPads och andra typer av tekniska apparater. Vi kan tycka vad vi vill om detta men det är ju inte så konstigt då barn gör som vi vuxna. Ni har gett dem apparaterna. Jag älskar själv de innovativa apparna som gör mitt barn bättre både på klockan och läsning eller matematik. Jag är i grunden väldigt positiv till den digitala utvecklingen. Den ger mig mat på bordet varje månad då jag jobbat med ”data” i 16 år. Men jag ser ju också farorna med det. Jag vet mycket mer om olika sociala medier än de flesta i min bekantskapskrets, familj, släkt och vänner. Har tidigare berättat här på bloggen om hur många olika forum mina killar i innebandylaget använder och några föräldrar visste inte vad hälften var och några hade t o m förbjudit vissa forum som deras söner använde. Och på vissa forum for många av deras kompisar väldigt illa. Killarna var mycket bekymrade och funderade mycket. Så illa att jag ingrep till slut. Tänk dig själv att få ett anonymt inlägg när du är 13 år och tjej ”Hoppas du går och dränker dig för du är så ful.” Vad får en människa att skriva så till en annan? Vad får en människa som antagligen är i samma ålder (13-14 år, ett barn!) att hata en annan människa så och skriva det på internet? Och vem är det som tror att alla era snapchats, sms och anonyma inlägg är anonyma? Allt går att ta fram och allt kan bevisas. Vi är ganska bra på teknik i världen. Så vill ni vara dum mot någon annan och inte ha bevis mot er så är nog internet det sämsta stället… just sayin…

Den nya digitala eran är bara att acceptera nu.

Vad är måttet på att nu har det gått för långt?

Är det när du på en timme tittat på din mobil 4 ggr? 8 ggr? När du det första du gör när du vaknar på morgonen måste kolla Facebook? När du vet vad alla dina bekanta gör fastän du knappt vet vart de bor nuförtiden? När du t o m vet vad dina bekantas barn heter och vilka sporter de håller på med? När du pratar med din vän i verkligheten och diskuterar en sjukdom som en annan kompis har och du vet det för att du läst det på Facebook?

Kommer ni ihåg tiden innan Facebook, twitter, intstagram, snapchat? Lyckligt ovetande om vädret i Thailand. Hur många vattkoppor din vän på Facebook hittat på din son? Om hur soppan smakade i Burgsvik. Kommer ni ihåg den pirrande känslan i magen då det ringde på telefonen utan nummerpresentatör och man svarade ”Hej, det är …” och på andra sidan var det din älskade vän eller moster som ringde. Kommer du ihåg när det ringde på dörren och du fick oväntat besök? Idag blir du säkert irriterad när du slängt iväg ett sms och t o m sett att mottagaren läst sms:et (för den funktionen är på) och du har inte fått svar inom en halvtimme. Skall man ”gilla” inlägg på Facebook där någon ligger på sjukhus? Kan man slänga iväg en ”tumme upp” bara till en affärsbekant eller är det otrevligt? Vad kommer att hända med den verkliga ansikte till ansikte kommunikationen då du inte kan se ansiktsuttryck, höra tonläge utan bara korta meddelanden i skrift.

Sitter och tittar på mina barn när de pluggar. De sitter antingen med dator eller böcker och i konstant flöde så plingar det i telefonen. De tar upp sina telefoner. Knappar lite. Lägger ner telefonen igen. Fortsätter att läsa. Det plingar igen. De tar upp sina telefoner. Knappar lite. Lägger ner telefonen igen. Nu fakta: Man kan bara fokusera på en sak i taget, så fungerar hjärnan. Dessutom skapar detta beroende stress. Det blir ständiga avbrott när mobilen pockar på vår är uppmärksamhet. Vi utsätter våra hjärnor för påverkan och har den att göra saker hela tiden som den kanske inte alls är utvecklad för så blir det konsekvenser.

Vårt sätt att tänka och uppföra oss förändras. Bland annat försämras vår förmåga till koncentration, det har man sett framför allt hos dem som är flitigt sysselsatta med ”multitasking”. Tvärtemot vad de själva tror är de inte alls så produktiva, de har svårt att sortera bort ovidkommande information och upplever mer stress än människor som uträttar en sak i taget. Det är ju bara att titta på en kö, ex busshållplatsen eller på ICA. Nästan ingen står och väntar idag utan att göra någonting. Alla är inne i telefonen och läser mail, FB, kollar Aftonbladet eller när allt är gjort kanske kollar vädret.

Hjärnan är i stort sett som den var för 50 000 år sedan när vi bodde på savannen. Tänk på det…

Nu min moralpredikan för mina barn som inte verkar leda någonvart då de gör som jag gör.

”Multitasking gör att våra hjärnor aldrig kan ta sig tid för ett ämne. Om er uppmärksamhet bryts var 3-5 minut, hur ska vi då kunna ägna 20 minuter åt att lära oss biologi, till exempel? Hjärnan lägger all energi på att sortera allt ni läser och upplever överallt utan att kunna koncentera sig. Hur ska ni kunna läsa en bok och föreställa er miljön i den, var den utspelar sig, vad karaktärerna tänker? Eller lyssna på en lektion, eller lyssna på mig som förälder om ni håller på med annat hela tiden? När man multitaskar ger man aldrig hjärnan chansen att slappna av. Forskningen visar en rad konsekvenser av barns och ungas multitasking, som uppmärksamhetsproblem, dåligt beslutsfattande på grund av ytliga kunskaper, dålig sömn och irritation över att det inte går som man vill.” Hjärnorna hos unga människor är inte utvecklade. Det är alltså nu mina barn tittar på mig. Tar upp mobilen och börjar knappa. Jag har tappat dom.

Hjärnan är som sagt i stort sett som den var för 50 000 år sedan när vi bodde på savannen. Tänk på det…

Har bestämt mig nu. Detta måste få ett slut innan mina barn kommer att vara sönderstressade. Och det hela börjar med mig själv. Jag kommer att vara världens dummaste mamma. Förmodligen en som inte fattar något. Men de 15 minuter vi äter tillsammans ikväll skall vara mobilfria. Och de gånger de gör sina läxor skall vara utan plinget från KIK el sms. Önska mig lycka till.

Kramas mycket <3

 

 

 

4 mars, 2015Permalink