Jag är redo nu!

Denna vecka är det Almedalsveckan på ön. Jag har varit och lyssnat på en del av seminarierna och funderar mycket givetvis. Det finns en hel del att tala om. Jag har lyssnat till ämnen som CSR/hållbarhet, ledarskap, näthat, IT-utmaningar och idrottens utmaningar. Jag undviker idrotten och näthatet i blogginlägget denna gång då jag i normala fall skriver om det en hel del.

Jag jobbar i IT-branschen och har gjort det i 17 år. Jag har varit chef och/eller ledare de senaste 10 åren. Jag kommer i detta första inlägg från Almedalsveckan ta upp chefskrisen. Resterande inlägg kommer handla grabbighet på arbetsplatsen och värdegrundens betydelse för arbetsplatsen.

Chefskrisen – ja man kallar det så. 126 000 chefer förväntas gå i pension de närmsta 10 åren. Det är inget konstigt med det men det är också så att chefskåren har blivit äldre under 2000-talet. Samtidigt har antalet unga chefer minskat. Det är framförallt inom offentlig sektor som återväxten av chefer som har varit dålig. Vi behöver föryngra chefskåren om detta skall fungera i framtiden. Men det är inte så enkelt som det låter. Yngre behöver även vilja bli chefer. Jag tror att många skräms av chefsyrket. Men jag tror också att många inte får chansen som flera utredningar nu visar. Jag går tillbaka till mig själv här. Jag har varit chef. Det var mitt första chefsjobb, jag var under 30 år. Jag hade 10-15 medarbetare och min högsta önskan var att leverera! Att se mina anställda! Att lyssna till var och en av dom och lyssna till deras individuella behov. Att få individuell utveckling och att förändra världen.  Det är här det blir missmatch i strukturen. För hur mycket du än vill göra det som jag skriver om ovan så är fortfarande en stor del av chefsyrket att skriva dokumentation, fylla i rapporter och sitta i ledningsgrupper och otaliga möten. Ibland får du även mål som inte känns uppnåeliga.

Jag säger inte att detta är fel. Men jag säger att vi behöver omvärdera chefsyrket och ledarskapet för det som händer när man tappar sina medarbetare mellan alla dessa arbetsuppgifter är att de inte känner sig sedda och du känner dig otillräcklig. Jag tror att vi som kommer underifrån har andra värden som vi behöver ta vara på. Jag jobbade 60 timmar i veckan jag jobbade innan och efter normal arbetstid för att hinna med dessa arbetsuppgifter. Det är inte meningen att det skall vara så. Jag hade småbarn då. Jag hade egentligen lämning och hämtning på förskolan. Allt detta gjorde min man. Jag kan ärligt säga att min yngste son inte såg mig under de år jag var chef. Jag hade först en sådan glöd och energi som efter ett tag bara bestod i att hålla näsan över vattenytan och hemma var jag inte trevlig. Jag låg efter med det mesta. Efter att jag lämnade denna chefspost så startade några år av reflektion.

Jag skaffade en livs -och karriärcoach. Det är det bästa jag gjort. Jag är ledare inom idrotten och tycker att människor och utveckling av människor är det som jag brinner mest för och jag var tvungen att ta reda på vad det var som inte stämde i chefsskapet hos mig. Jag tror att jag satt fast i gamla strukturer men inte förstod det själv. I mitt första chefsjobb talade vi inte nämnvärt om utveckling av medarbetarna, vi talade inte om de individuella behoven varje medarbetare hade. Det fanns inte plats på agendan. Vi hade utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner men vi gick inte ner på djupet av värderingar.

Ni företag och ledningsgrupper ute i vårt land. Om vi har en förestående chefskris- Våga satsa på oss yngre hungriga ledare och när ni anställer så skall ni göra det genom att berätta om arbetsplatsens värdegrund istället. Och det är där ni skall matcha rekryteringen. Satsa hellre på rätt personlighet än utbildning då utbildning i ledarskap el långa högskoleutbildningar egentligen inte säger någonting i denna fråga. Vad är det som säger att den mest välutbildade har det bästa ledarskapet? Titta er omkring i organisationen för att hitta potentialen. De kanske sitter i organisationen?

Jag har en inre kompass som säger mig att det ledarskap vi inte behöver idag är att styra hårt och med auktoritet utan det är att fullkomligt älska det du gör. Att det syns på dig att du älskar ditt jobb och att du kan ge det vidare till dina medarbetare. Att du inkluderar alla och ser att olikheter är en styrka. Att du är en förebild och lever som du lär. Att du leder prestigelöst. Och att du när du gör ett misstag erkänner det. Och att du givetvis vågar! Alla människor vill känna sig sedda, bli lyssnade till och vara älskade och att var älskad på på arbetsplatsen kan vara så enkelt som att bry sig om. Känner medarbetarna att man bryr sig om dem så känner de att de betyder något. Reflektera tillsammans med medarbetarna när det går både bra och dåligt. Att ständigt vara redo för en föränderlig värld och älska att driva förändringar. Är detta svårt? Nej, jag tycker inte det.

Jag har omvärderat så många saker de senaste åren och jag har inte bara blivit äldre till åldern utan även mentalt. Jag kan idag säga att jag har erfarenhet av många olika saker. Jag har varit med om allt från uppsägningar, outsourcingar, lyckade förändringar, misslyckade förändringar både organisatoriska och kulturförändringar i organisationer. Stora arbetsplaster, små arbetsplatser. Jag har gått på bakslag Jag har reflekterat. Jag har omvärderat. Och jag har hela tiden haft drivkraften att förbättra om saker inte fungerar. Mitt inre grävande har gett mig en självinsikt om mig själv, om mitt bemötande av andra och hur jag hanterar olika situationer. Vilka försvarsmekanismer jag har och varför de kommer.

Jag är redo nu!

Kramas mycket <3

Galenskap

 

2 juli, 2015Permalink