Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?

Jag jobbar efter en tes som ledare. Det handlar om att jag vill utveckla andra. Inte bara som idrottare utan som människor. Jag har detta som ett mantra i allt jag gör.
”En tränare är en person som lockar fram extraordinära prestationer från vanliga människor. En person som med tiden hjälper vanliga människor att bli extraordinära”.

och

”Om dina handlingar inspirerar andra till att drömma mer, lära sig mer, åstadkomma mer och bli mer. Då är du en ledare.”
– John Quincy Adams

Det innebär att det jag gör på planen vill jag skall stödjas av något av detta ovan. Hade jag haft en idrottare att koncentrera mig på så hade vi kunnat stämma av efter varje pass. Jag har mellan 20-25 st att koncentrera mig på i de yngre åldrarna och mellan 15-20 st i de äldre på varje pass.

För de äldre spelarna gör vi planer. Vi jobbar med taktik i vissa fall. Vi övar vissa typer av skott. Vi övar visst försvarsspel. Vi pratar hela tiden om hur vi skall träna, vara och agera. Jättebra kanske ni nu tänker. Men livet som tränare är ganska komplicerat egentligen. För hur mycket jag än tränar mina spelare så kommer det en dag då jag på match el träning hör föräldrar från sidan som instruerar sina barn eller skäller på mig eller sitt barn.

Vårt lag har hittills varit väldigt förskonat från detta och jag säger förskonat då det är så det är. Vi tränar flera pass i veckan, helt ideellt, det blir som ett kall och en livsstil. Jag kan lägga timmar på att prata med spelare. Att ge individuella tips. Att på min lediga tid öppna för en verksamhet dit man kan komma och träna. Vi har i omklädningsrummet tagit fram en taktik el ett sätt att spela el en tanke med vår träning och så får spelaren instruktioner från någon annan än sin tränare, sin förälder som sitter på läktaren.

En fråga nu: Vart lägger barnet sin lojalitet? Jag kan säga så mycket som att barnet får väldigt svårt med sin lojalitet och hur han eller hon skall agera. Föräldern är familj och tränaren är ofta en person som barnet ser upp till. Jag satt på ett sammandrag i innebandy förra hösten i en av Gotlands sportanläggningar. Vi hade jobbat stenhårt i vårt lag med att ha roligt, spela rolig innebandy och använda oss av varandra så mycket det bara går. Att göra high-five när vi kom in och bytte av varandra. Vi jobbade mycket på glädjen och pratade aldrig om målen. Det finns ingen resultaträkning när man är 7 år gudskelov. Vi hade gjort en fantastisk match! Vi hade så roligt ihop och killarna var överlyckliga. Vi går upp på läktaren gemensamt och sätter oss och fram kommer en förälder. ”Åh va många mål du gjorde!!! Jag räknade till minst 4 st. Va du är duktig.” Pojken tittar på mig. Tittar på sin förälder. Tittar på mig igen. Rullgardin ner… Jag tog varsamt föräldern åt sidan och förklarade vilka små tips våra killar hade fått. Föräldern förstod då vad det hela gick ut på. Vem som leder laget. Vem som instruerar och ger tips. Och vad vi uppmuntrar. Jag tror det blev ett uppvaknande.

En annan match tidigare. Jag står nere på planen. Hör från läktaren. ”Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?” Det är en spelare som blir instruerad av sin förälder. Jag hör inte ett enda uppmuntrande ord från läktaren. Inget positivt från föräldern. Spelaren springer förvirrat omkring på planen och vet till slut inte vad han skall göra. Likadant där. Får ta undan föräldern efter matchen och förklara vad som händer när barnet får instruktioner från flera håll samtidigt. Och hur det hämmar honom.

När jag nu hanterat detta vid fler än ett tillfälle så blev det på något sätt starten för att göra något nytt. Jag har utbildat mina äldre spelare i flera år nu om hur de kan tänka i svåra situationer, hur de kan jobba med sina mentala målbilder och hur de skall vara mot varandra. Nu är det dags för föräldrarna. Jag klurar ännu på upplägget. Då hela mitt egna material har varit baserat på Världens bästa coach och allt mina spelare gått igenom med mig kommit från frön där så jobbar jag vidare på det konceptet. Jag grundade för något år sedan genom att skicka ut ett föräldrabrev. Ett brev där jag bad dem vara ett stöd.

Jag bad dem om några enkla saker:

  • Ni behöver vara vårt och era barns stöd.
  • Uppmuntra och lyssna utan att ställa krav på era söner.
  • Vi skall se helheten tillsammans.
  • Var där för era barn.
  • Ha kommunikation med oss.
  • Passa på att njuta av era barns utveckling.
  • Beröm en prestation ärligt och våga uppmuntra andras barn och motståndarlag.
  • Älska dem förutsättningslöst.

Efter en träning el match

Fråga alltid sonen först efter en träning el match hur det varit. Låt sonen tala först.

  • Vad var bra?
  • Vad var mindre bra?
  • Vad lärde du dig? (det kan vara en känsla el en teknik, inget av det är fel)

Det du själv kanske tror du sett på träningen el matchen kanske inte alls ha upplevts så av din son. Det han hans verklighet.

Tips: Att klara av att uppmuntra sina barn utan att ge instruktioner är svårt. Ni är deras GPS i mycket annat. Det bästa är att försöka sluta använda er av verb när du hejar på barnet. Här är ett exempel: ”Passa bollen till Kalle” (instruktion). Tänk så här istället. ”Fin passning till Kalle, Lars.” (uppmuntran) Det ger en uppmuntran istället för instruktion och efter utförandet som spelaren gjort. Ju mer utrymme du ger ditt barn desto mer självständig blir han eller hon och klarar av att fatta egna beslut.

Jag kommer jobba vidare med ALM-trädet med mina spelare och nu även föräldrarna. Att få fokusera på sin egen prestation istället för resultat kommer minska oron och öka självförtroendet. Att helt koncentrera sig på det du kan kontrollera. ALM står för Ansträngning, Lärande och förbättring, Misstag är inget farligt. Finns att läsa om hur jag gjorde här. När vi ännu jobbar med det som är mjukt så kommer mina föräldrar få lära sig mer om Må-bra-kontot också. Det som deras söner för längesedan lärt sig. Finns att läsa om hur jag gjorde här.

Ser fram emot många intressanta samtal med föräldrar under säsongen.

Jag får väl återkomma med hur det gick 🙂

Kramas mycket <3

10 augusti, 2015Permalink