Att förstå konsekvenser och göra kloka bedömningar

Ett resonemang kring att utöva fler idrotter och hur ungdomen egentligen rent kognitivt fungerar i tonåren när vi ställer krav på dom att välja idrott.

Jag träffar många unga människor främst killar inom idrotten varje vecka. Jag är involverad och tränare, ledare i tre innebandylag varav två är i ungdom -och junioråldern och ett fotbollslag. Alla forskningar säger samma sak. Att unga behöver kunna utöva flera idrotter så länge som möjligt och att specialisering i unga år inte är bra för senare utveckling, elitsatsning och livslång kärlek till idrott.

Tänker så här:

  • Om de satsar för tidigt på en idrott så är sannolikheten större att de tröttnar då en genomsnittlig idrottskarriär är ca 11 år. Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge, sedan 5-6 årsåldern. Har vi då även specialiserat dom så kan det bli ännu tidigare.
  • Utövaren kanske inte växer lika snabbt som sina lagkamrater och av den anledningen blir bortselekterad av okunniga ledare som tror att storleken vid 13 års ålder speglar verkligheten vid 18 års ålder. Du tappar utövaren då det satsas på de ”stora”/välbyggda killarna/tjejerna och dessa spelare kommer få mer uppmärksamhet för man satsade på några få. Och om de vi satsat på tröttnar då i sin tur så har vi bara förlorat. Utövaren som blivit bortselekterad av olika anledningar har själv all anledning till att ifrågasätta men gör det sannolikt inte för att en vuxen vet bäst. Självkänslan dyker i botten.
  • De som specialiserar sig tidigt inom sin idrott och går upp på 4-5 pass i veckan kan tröttna av all träning. Även unga människor behöver vila och uppehåll.
  • Tänker även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren. Vem vet vad som kommer ut på andra sidan. Den rediga pojken eller flickan som är 12 år väljer en annan väg efter några år och inte alls den idrott som var roligast när de var 12 år. Har den då något att komma till?

Det jag som vuxen, mamma och även tränare reflekterar över här är:
Varför skall de välja?
Varför skall de behöva bemöta sina tränare när de en dag inte orkar träna för att de har plugg, vill vara med sina kompisar eller bara vila?
Hur skall de klara skolan med ett träningsschema som innehåller mer timmar än en elitidrottares för att de försöker kombinera två idrotter eller kanske tre. En riktigt tuff vecka kan det även vara så att det är matcher i båda idrotterna så vi är uppe i drygt 15 timmar idrott.

Och så undrar vi varför de är så trötta. ”De gör inget annat än att sova när de är hemma?!” Konstigt… Eller. ”De är så trötta på kvällarna att de stupar i säng.”

Jag kan ju ärligt säga att jag är inte förvånad. Jag är inte heller förvånad att klubbarna vill att dessa skall vara på just deras träning. De vill ha många på träning och kvalité att kunna spela två-mål eller göra övningar med många spelare. Är det kanske ledarna vi då skall utbilda istället?

Men en sak som är viktigt i detta är att vi måste sluta konkurrera om spelarna nu. Detta jagande av unga spelare kommer inte att hålla. Med krav på träningsnärvaro för att spela match så kommer han eller hon förmodligen sluta med allt till slut för de klarar inte kraven. Kommer de bli så pass bra i någon idrott att de skall spela i ett representationslag eller A-lag så kommer det när de börjar komma ur puberteten och på väg mot att bli vuxna.

En spelare som känner sig tvingad att gå på träning pga att ha kravet på sig hemifrån el från ledare att de annars inte får spela match kommer inte att prestera på sin bästa nivå. Ni vuxna vet väl själva hur det är när ni får en arbetsuppgift som ni inte vill göra.

Jag som ledare får ju förutsätta att de som kommer på träningarna vill vara där av egen fri vilja och de som inte kan komma vissa pass har anledningar som duger för dem själva. För jag lägger ju själv mellan 10-20 timmar i alla mina lag varje vecka av egen fri vilja.

Jag får höra av några av mina spelare att tränare i andra idrotter sagt att de skall satsa på deras idrott, att de är bäst i deras idrott och att de vill att de satsar där. Ärligt nu?! De är mellan 12 och 14 år gamla. De skall vara ”bäst” om 5-10 år om de ens vill bli bäst?!

Ni ledare därute måste sluta att påverka era spelare till val av idrott. Anledningarna är bl a dessa:
1. De behöver utvecklas både kognitivt och fysiskt flera år till innan de väljer.
2. De är lojala mot er och de skall inte behöva ställas mot val. Det leder till samvetskval och oro.
3. De kommer att komma till er tids nog om de vill det.

Om ni i era policys måste ta ut lag utifrån träningsnärvaro för att göra det rättvist mot ”alla” bör ni skapa lag som har andra kriterier för att de skall stanna kvar i idrotten. Idrott för alla.

Behöver de även göra sina läxor på era träningstider så betyder det att de är en tänkande personer som värderar andra saker också och en framtid vid sidan av idrotten.

De är i ett prestationssamhälle där de blir bedömda vareviga minut. Prov, läxor, utseende. Betyg och så träning. Instagram andra sociala medier.

De vill träna för att de vill det. De gör det främst för sina vänner och kamratskapen. De älskar sina idrotter och de kan inte närvara på alla pass. Men de skulle nog gärna vilja för att vara dig som tränare lojal.

Att välja och ställas inför orimliga krav när man är i tonåren fungerar inte av andra orsaker heller. Innan du är 25 år så har pannloben inte växt klart i hjärnan. Pannloben har som uppgift enkelt beskrivet att den samordnar andra delar av hjärnan och har hand om impulskontroll, planering, utförande av planer samt omdöme. Så det vi kräver av dem är inte utvecklat ännu. Ni tror kanske att ni har en vuxen människa framför er? Jo hjärnan väger lika mycket som en vuxens men den är inte klar än.

Jag kan också koppla detta till hur samhället ser ut idag. De normer och bilder som förmedlas till våra ungdomar kräver att de kan göra bedömningar och se konsekvenser. De ställs hela tiden inför olika situationer. ”Är detta sant eller inte?” ”Jag vill testa det och det och det och inte göra det och det.” ”Nu gjorde min bästa kompis så här, det måste jag också testa.” Och allt detta skall hanteras i deras inte färdigväxta hjärna. Om idealen är att vara högpresterande, kunna köpa vilka klädmärken som helst, vara vacker, snygg, smal och smart, kan det vara svårt att vara nöjd med den man är för det är en orimlig bild som ställs inför den stora massan. Vår tid kännetecknas också av allt fler val och möjligheter runtomkring oss. Vi kan välja elbolag, mobilabonnemang, de kan t o m tagga upp sina fotbollsskor med sina namn och välja färg från skoleverantörernas webbsidor, alla dessa val och alla dessa krav de får på sig gör det omöjligt att få vara liten.

Det är därför otroligt viktigt att vi hjälper våra ungdomar att skilja på prestation och självkänsla och att vi bygger individer som inte skall behöva kriga varje eviga stund av deras vakna tid. Att inte behöva ställas inför svåra val som gör att de inte får vara unga.

Du som vuxen behöver försöka ha ett helikopterseende och försöka komma ner på ungdomens nivå, med din egen erfarenhet och se på hur ungdomens verklighet ser ut därifrån. Det handlar också om att du behöver berätta att du ser och förstår utan att döma dem utan hjälpa dem istället.

Och de litar sannolikt på er. Låt dem då få en bra uppväxt inom sin idrott där de orkar vara unika och älskade för dem de är utan att ställa krav på något som skall vara lustfyllt och lyckligt som deras idrott. De kommer att komma på detta tids nog. Och det är inte för sent att börja med en idrott när man man 12 år eller 14 år heller. Det är vi vuxna som leder dem. Vi behöver låta dem vara nybörjare. Vi behöver lära oss att ta hand om detta. Detta kan exempelvis vara anledningen till att fler och fler gym får yngre medlemmar, där flera tidigare hållit på med lagidrott. Där behöver man inte kunna en mängd olika saker för att delta. Man är nybörjare som 15-åring. Och det är helt ok. Det måste fungera även inom lagidrotten. Det är organisationen att ta emot nya som sätter begränsningen.

Och glöm inte…

Kramas mycket <3

1 oktober, 2015Permalink