Döm inte, älska förutsättningslöst

Ikväll var jag på jobb i ett av föreningens innebandylag för att prata självkänsla och självförtroende. Vad som är skillnaden mellan de båda och hur man kan hjälpa varandra och sig själv att bygga upp sin självkänsla. Det slår mig varje gång hur fantastiska dessa killar är som tänker till och hur glad jag är varje gång jag varit ute och jobbat. De reflekterade och de gånger det var tyst så såg man kvarnarna mala uppe i huvudet på dom.

Vi pratade om hur tonåringar kan känna sig, hur de känner sig ibland, hur jag själv kände mig som tonåring. Jag berättade hur jag jobbar med mina andra lag och jag berättade att ordet tonåring är ett ganska nytt begrepp om man ser till hur länge vi levt på jorden. Att någonstans på mitten av 1900-talet så kom man på att det fanns ett stadie mellan barn och vuxen. Att det är en omvälvande tid där mycket händer och att man kan tappa bort sig innan man hittar hem igen.

Vi pratade om självkänslans betydelse för att kunna hantera situationer och vad man kan göra för att öva upp sin självkänsla. Ikväll fick de en ganska tuff uppgift. Deras uppgift var att skriva till varandra. De skulle skriva hur de kände för varandra innuti. Enda instruktionen jag gav dom var att det inte fick handla om prestation. Utan hur jag värderar min kompis i positiva ordalag för den han är. Det blev väldigt tyst ett tag. Man är genrellt inte van vid att beskriva varandra så här. Allt de skrev till varandra var helt anonymt. Jag samlade sedan in alla papper efteråt och kommer sammanställa detta till var och en. Vad deras lagkamrater skrivit till just mig som lagkamrat och det är helt avidentifierat. Om några veckor kommer de få ut inplastade kort med hur deras lagkamrater känner för dom. Att de är värda för dem de är. De lag jag tidigare gjort detta med får en mysig stund när de får ut sina kort och får läsa hur mycket de är värda och betyder för sina lagkamrater. Det brukar bli en härlig stund.

I mitt förra inlägg ”Varför mår unga så dåligt?” tog jag upp vetenskapen om ungdomshjärnan om varför det rent fysiologiskt är som det är upp till 25 år.

Som jag berättade för laget ovan så skall våra ungdomar leva genom en period i livet där det händer mest omvälvande saker i deras liv och ut på andra sidan kommer en vuxen person. De skall reda ut sin identitet. De skall växa in i kroppen. De skall ha sina kompisrelationer och en del sina kärleksrelationer. Vem är jag och vem är du är existentiella frågor som de jobbar med.

Jag tänker att om jag skulle vara tonåring idag och kanske min vardag kantas av anonyma inlägg på social media, kläd -och utseendets, att vara någon så hade jag behövt en vuxen som kunde förstå mig när jag behövde. För det är lite så. Man behöver dem när man själv vill. Man vill inte ha predikningar.

Det är en hårdare värld idag. Det är en värld där kontakten med andra människor flyttat ut från ungdomsgården och på sin höjd heta linjen för 20 år sedan till en anonym värld på KiK, Snapchat, Jodel och Ask.fm. Där man med det skrivna ordet kan förstöra andra människor och inte reflektera nämnvärt över det. Där man kan slå ner en annan människa genom ord och näthat. Vad gör det för våra ungdomars självkänsla?

Jag tänker att vi vuxna behöver vara väldigt försiktiga med att döma. För dömmer vi och förmanar för mycket kommer de sannolikt att testa oss ännu mer eller tystna helt, eller utåtagera för att få annan typ av uppmärksamhet. Det klart att de skall känna till risker med olika saker genom att vi vuxna besitter en viss erfarenhet. Men de skall bryta sig loss från oss, det är en del av det. Har vi förtroende för dom och vi ömsesidigt litar på varandra så kommer de sannolikt att lyssna på oss.

Det här med tider t.ex. Tider kan vara en källa till irritation och gräl. ”Alla får vara ute till 02:00”. Flera gånger har jag pratat med andra föräldrar och rett ut vilka tider vi skall ha för våra söner. Det känns otroligt bra att ha den dialogen med andra föräldrar. Jag litar på min son. Jag ger honom en tid och för att kunna slappna av eller kunna somna så är vi överens om att när han kommer hem väcker han mig och berättar kort hur kvällen varit. Avstämning och jag ser att han mår bra. Vår tillit har byggts upp av detta enkla knep. Han vet att jag kommer att lita på honom så länge han gör detta när han kommer hem. Överenskommelsen är även denna: Han ringer el sms:ar så fort han blir lite senare. Även om det bara är 5 min. Våra regler fungerar bra. Han har aldrig misskött detta. Och han kan alltid ringa mig. Har det hänt hans kompisar något så kan de fortfarande alltid ringa mig. Den tilliten är otroligt viktig. Numera behöver vi inte stämma av tiderna längre. När han går ut genom dörren säger han ”Kommer vanlig tid morsan.”

Jag tror inte heller att det kommer att hjälpa att tala om för dom hur de skall göra i olika situationer. De måste hitta sin egen väg och veta att vi står bakom dom. Därav inte sagt att det inte skall finnas regler. De mår bra av regler. Men ibland måste vi sluta att ge råd och tips och låta dem utforska. De värdegrunder ni har i er familj kommer att prägla dom i alla fall. Någonstans finns det en grundsten som du lärt ditt barn som är svår att rubba.

Jag tänker att jag själv kan ha svårt att inte ge tips och råd när de exempelvis sliter sitt hår här hemma med prov och läxor. Men de är ju inte jag. Vi är inte klonade och har samma förutsättningar. Jag brukar fråga hur det känns bara. Vad vill ni att jag förhör er på? Vad är svårt i detta ämne?

Varför är det då viktigt att prata med om saker känns? Jo, för att det är viktigt för att komma i kontakt med sig själv och sina värderingar och känslor. En blyg och försynt person kan ha svårt med det. Men be dem då hellre fundera ett tag och ta fram en sak som de känner. Vissa pratar jämt och om allt. De är oftast lättare att läsa av också. De är som öppna böcker och man vet att de är på väg att hitta på tveksamma saker innan de gör det. 🙂

Ser vi våra ungdomar idag? Ser vi våra ungdomar på riktigt idag?
Gör du det?

Kramas mycket <3

 

18 november, 2015Permalink