Nu får ni andra vänta…

Ett inlägg jag aldrig trodde att jag skulle skriva igen. Men när det sker så sker det. Varningssignalerna har stått på kö och knackat på axeln. Det fanns ingen droppe som fick bägaren att rinna över. Det har varit en jämn ström av åtaganden som gjort där jag står idag.

Jag är så fruktansvärt arg, skamsen och skuldbelagd i mitt huvud just nu. Jag hatar allt med mig själv i detta nu och jag tror att precis alla ser på mig. Att alla skakar på huvudet och tänker nedvärderande tankar om mig. Tror att min toleransnivå inte är lika hög som alla andras. Tror att jag är mindre värd.

Jag är inte där jag var 2004-2005. Inte den där blöta fläcken. Men jag var tvungen att säga nej nu. Nej till alla andra.

Jag tackar fortfarande ja till saker. Saker jag själv vill göra. Och jag tackar nej till saker som andra vill att jag skall göra.

När jag kom in på VC så träffade jag en helt fantastisk läkare. Han sa efter mitt anförande. ”Men, Anna! Lyssna på dig själv. Är du på riktigt? Duktiga flicka syndromet. Jag blir bara arg på dig.” Ja, han sa så… ”Det finns en sak du inte kan låta bli att vara och det är mamma. Det är det enda du inte kan säga upp dig ifrån eller avsäga dig. Allt annat får vänta nu Anna. Ta den där promenaden. Läs den där boken som jag vet att du inte orkat. Gå på den där restaurangen och sitt där vid havet med din kamera. Det är bara du nu.”

Nu finns det några saker som jag måste förtydliga. Det är inte så att jag inte haft roligt på vägen. Det är mängden saker som gjort att det blivit så här. Mängden åtaganden.

Jag köpte en bok. Ja det är en anteckningsbok som nu skall få mig att tänka efter. Och på det första bladet strukturerade jag upp detta inlägg. För det är det som det handlar om nu för mig. Jag är redan en strukturerad person men när jag blir stressad eller mår dåligt så är det mer struktur som gäller. Just nu är det inte läge att kanske ringa mig och fråga om vi kan fika om en halvtimme. För det reder jag inte ut. Men sluta inte ring och sms:a.

bokbildutmattad

En sak som slår mig är att man måste vara frisk för att få vara sjuk. Tänker på detta med myndigheter och vård. När jag sitter vid läkaren så har jag inget minne av vad jag sa till sköterskan när jag beställde tiden. Han fick läsa upp det för mig. Närminnet…check på den.

Några saker från min mindmap ovan. Och ni får den givetvis i en lista…

Listor – hjälper mig om jag kommer ihåg vart jag lagt dom. Ond cirkel ibland.
Känslor – ofta och många hela tiden i en salig röra. Jag kan skratta. Jag kan gråta nästa minut. Jag kan vara noll en tredje.
Tårar – flera gånger om dagen för allt möjligt.
Tillit – svårt att lita på människor. Måste dubbelkolla allt och då är jag rädd att jag missar något.
Fotografering – älskar min kamera bokstavligen. Kan fånga ett fantastiskt ögonblick och se på bilden länge. Mycket blommor just nu.
Ork – kan gå från att orka laga mat eller pyssla med mina blommor ena stunden till att ligga i fosterställning nästa. Det tar några minuter.
Socialt – under mina bästa dagar kan jag gå ut och vara bland folk i timmar. I andra andetaget så kan jag inte handla själv. Jag har telefonfobi just nu. Vet att jag måste ringa Försäkringskassan men det kräver övertalning.
Framtid – den är långt borta vissa dagar och så planerar jag massor andra dagar. Men bara det jag vill.
Lycka – det är ok att känna lycka inför en perfekt köttgryta. Sånt kan jag bli glad av. Eller när Eric kommer uppkrypande i famnen och säger. ”Jag älskar dig så mycket mamma!”
Struktur – ja här ser ni en av många listor. Jag funkar bäst med struktur just nu. Får lite utslag på kroppen när jag skall leta fotbollsstrumpor fem minuter innan jag skall skjutsa till fotbollsskolan. Och då har jag även glömt vart jag lagt mina nycklar.
Sömn – tre timmar/natt mina värsta nätter. Fem som mest. Sover när jag behöver på dagarna.

Ni som känner mig tänker väl nu att ”Varför skulle det gå så här långt?” Jag kan berätta att det var helt upp till mig och mitt duktiga flicka syndrom. Samt en historia långt tillbaka i mitt liv som gjort att jag inte kan säga nej. Jag kan lova er att jag kommer fortfarande vara duktig. Men lite långsammare.

Jag har ett stöd i en vän. Jag fick ett meddelande för ett tag sedan. Här är ett utdrag från det:
”Du är den modigaste och duktigaste personen jag vet, du är fin på alla vis och jag är stolt och glad över att få kalla mig din vän…”

Det som slog mig efter det meddelandet var att jag faktiskt nu vågade säga nej. Och förstå att jag hade människor omkring mig som förstått och vill mig väl. Och denna vän har jag haft länge runt mig.

När ni nu träffar mig ute eller på stan så kommer jag alltså inte svara att jag mår bra när ni frågar. Jag kommer kanske gråta eller skratta el se ut precis som vanligt. Jag kanske vill fika med er men vågar inte fråga. Jag kanske vill ringa er men jag vågar inte det heller. Jag kanske inte svarar på sms direkt men jag tycker inte illa om er för det. Och jag är inte borta. Jag kommer att komma tillbaka. Och jag kommer inte sluta med det jag gjort utan jag kommer bara göra det långsammare och mer sällan kanske. För idéer har jag massor och listan prioriteras nu. Jag har ett fantastiskt stöd från mitt jobb. Utan dessa killar så vore jag ingen.

Och jag är inte pestsmittad. Jag är lite trött… och jag kanske inte kommer ihåg de små sakerna…

Och kom ihåg.

Kramas mycket <3 (minst 20 sek)

 

28 juni, 2016Permalink