Innebandylaget

För två år sedan tog jag ett strategiskt och spännande kliv i innebandylaget. Det har tagit mycket mer tid än de 20 timmar i veckan jag ideellt lägger.

Jag skall ge lite bakgrundsinformation först. De är då 12 år gamla. De är killar. De är på väg in i puberteten om de inte redan är där. De har spelat innebandy mellan 6 månader och 5 år och har helt olika ambition med sin idrott. Några håller på med fler än en idrott och tränar de flesta dagar i veckan. Några tränar bara innebandy. Vad är det jag ser som är så spännande med detta då? Jo.Jag vill göra ett vinnande lag av detta. Jag tänker inte på vinnande lag som i resultat nu. Jag tänker på vinnande i livet. Att de utefter sina förmågor lär sig något om livet och strävan framåt. Syftet med detta var också att få laget att samarbeta mer. Lära sig om varandra. Förstå att killen bredvid kanske inte vill spela i högsta serien fastän han själv vill det. Få det att vara accepterat i laget att bara tycka det är roligt att komma på träning. Att göra matchmomentet avdramatiserat då flera har en stark vinnarinstinkt medans andra inte har det och att alla känslor är ok att känna. Bygga upp deras självkänsla oavsett sin innebandykunskap och att få vara med på sina individuella villkor.

Vad du tycker om dig själv är betydligt viktigare än vad andra tycker om dig är några viktiga medskick från mig till mina killar.

Hur svårt det än är att tänka så som medskicket ovan säger när de inte får sina efterlängtade ”likes” på Instagram. Retweets på Twitter el ”gillningar” på Facebook. Under tiden jag suttit och skrivit detta har några av de jag följer på Instagram lagt ut ”selfies” och det ramlar in ”likes”. Är det så här vi umgås nuförtiden? Vad händer de gånger då dessa barn inte får någon ”like”? När ingen svarar på deras tweet? De är så uppfyllda av känslorna att få bekräftelse att vi nästan glömmer att det är människor där bakom bilderna och tweetsen.

Jag vill få fram den mänskliga mötet. Att de pratar med varandra på riktigt.

Jag vet inte idag vart detta kommer leda.

Jag kommer beskriva de olika momenten och lagsammankomsterna vi haft och det är ännu inte färdigt. Det kommer inte bli färdig heller. Jag kommer fortsätta vilja utveckla dessa individer så länge de tillåter det.

Varför lägger jag så mycket tid på detta? Den frågan ställer jag mig själv ofta. Mycket handlar om hur laget ger respons och hur jag ser att de växer. Märker jag att de inte tycker det är roligt så slutar vi. Fortsätter de visa de sidor jag försöker locka fram fortsätter jag.

Jag tycker att varje individ i detta lag är fantastisk på sitt sätt. De bidrar alla med en viktig pusselbit.

Vi har fått nya spelare i laget lite då och då och det första jag gör är att se den individens speciella egenskaper och lyfta fram det i laget. Jag försöker få de killar som inte hänger ihop så mycket att förstå att man kan vidga sina kamratvyer så länge de tillåter. Detta gäller ju vuxna också. Vi vuxna väljer vilka vi vill umgås med och ibland är vi tvungna att samarbeta med människor som vi inte riktigt känner samhörighet med. I ett lag på 20 personer så vore det nästan konstigt om alla älskade varandra. Alla kommer inte trivas med alla. Det är samma med barn som med vuxna. Jag har träffat på flera föräldrar som säger att hans eller hennes son inte passar i laget och att det är min uppgift att se till att barnet är väl mottaget. Jag gör vad jag kan i dessa situationer och litar på att föräldern har en trovärdig bild över läget och när jag pratar enskilt med barnet allmänt om hur det är i laget får jag i 99% av fallen svaret att allt är bra, att det är roligt att vara i laget och att han egentligen inte känner sig utstött el exkluderad alls. Att han känner att laget är det andningshål han har och att han kan vara sig själv i laget. Vem är det jag tränar och coachar då? Föräldern el barnet? Detta säger mer om den vuxne själv än om barnet.

Jag har hittills haft två halvdagar och en heldag utanför ordinarie träning samt individuella samtal med samtliga i laget. Det individuella samtalet handlade om vad de tycker är roligt, tråkigt och hur de tycker det är allmänt. Detta för att förstå deras likheter och olikheter och skräddarsy efter deras behov. Jag har upptäckt att det är viktigt för den enskilde individen att jag vet skillnaden på FIFA 14 och NHL 14 och att den ene älskar FIFA 14 och den andra NHL 14. Kan jag då fråga om de spelat någon bra match på respektive spel så ger de mig en hel historia om hur vad och varför det gått som det gått och jag har byggt upp ett förtroende. De kommer vid nästa tillfälle att fortsätta prata med mig och jag visar att jag bryr mig.

Som stöd för min utveckling i laget har jag haft studiematerial från SISU och metoder som jag använt mig av som förändringsledare och som jag själv stött på i min personliga utveckling.

——

Vi öppnade varsitt må-bra-konto och det började den 14 feb. 2013.

Det fortsatte med en lagsammankomst månaden efter där jag introducerade ”en ny typ av vinnare” och ALM-träd. Vi lärde oss att fylla på varandras må-bra-konton. De har pratat om sina likheter och olikheter, skrivit positiva adjektiv på sina egna namn. Vi startade upp säsongen 2013/2014 med repetition samt att göra en individuell övning kallad: personliga lappen. På den sist genomförda sammankomsten 2013 jobbade vi med samarbete i form av legobyggande och så fick de sina personliga lappar.

Runt dessa sammankomster har det nästan varit lika mycket planerande av mat och mellanmål så deras energinivå hålls uppe. har vi beställt mat och ibland har jag lagat maten och föräldrar har bakat. Ibland har vi rensat kroppen med Friskis & Svettis-pass. Ibland

Innan jag startade detta fick föräldrarna information om vad som var på gång och en genomgång över hur detta var tänkt.

Klicka er vidare till de olika sidorna för att läsa mer om vad vi gjort och hur jag gått tillväga.

meny

 

 

Kommentera