6. Vår kultur i laget

I början av våra sittningar för drygt ett år sedan så pratade vi en del om likheter och olikheter. Det var roliga sittningar och väldigt lärorika. I o m att gruppen inte är lika som bär så behövde jag fortsätta att dyka djupare i detta. Vi har killar på väg in i puberteten och de kan ibland ha svårt att tygla frustrationen och det hoppar grodor ur deras munnar eller de blir väldigt tysta och arga inom sig. Det kan handla om precis vad som helst. Vad gör jag då? Det börjar med att jag försöker att inte lägga så mycket energi på beteendet överhuvudtaget framför gruppen för vad händer då? Spelaren får all uppmärksamhet och det tar uppmärksamheten från de som alltid sköter sig och vi får fel fokus. Detta är givetvis väldigt svårt men jag övar själv 🙂 Jag pratar sedan med spelaren efter träningen el om han vill det direkt. Det brukar alltid vara bra samtal. Men vi försöker alltid hålla det i laget. För har en annan spelare varit inblandad i meningsskiljaktigheten så måste jag prata med båda och det utan föräldrar. Det är inte alltid bra att få förälderns beskrivning av situationen för föräldern har ju inte upplevt detta. Så saker som sker i laget, hanterar vi där. Och det går i 99% av fallen bra.

Då några av dem nu är på väg in i en tuff period i livet så skulle vi denna sittning tala om kultur i laget, mobbning, humör och kommunikation. Jag önskar att alla lag gör detta! Så alla spelare i ett lag vet vilka regler som gäller och har förståelse för varandra.

Jag berättade en historia:

Pojken med det dåliga humöret
Det var en gång en liten pojke som led av dåligt humör. Hans far gav honom därför en låda spik och sade att han varje gång han blev arg skulle slå in en spik i staketet. Den första dagen slog pojken in många spikar. Under de närmaste veckorna lärde han sig kontrollera sin vrede, och antalet spikar minskade för varje dag. Han upptäckte att det var lättare att behärska humöret än att …slå in spikar i staketet. Slutligen kom den dag när pojken inte blev arg en enda gång. Han berättade detta för fadern som då föreslog att han nu skulle dra ut en spik för varje dag han lyckades fortsätta med sitt goda humör. Dagarna gick och pojken kunde slutligen meddela sin far att alla spikarna var utdragna. Fadern tog då pojken vid handen och ledde honom till staketet.

Där sade han:
”Du har skött dig bra, men se på alla hålen i staketet. Staketet blir aldrig vad det en gång var. När du blir arg och säger otrevliga saker, lämnar dessa precis som spikarna ett ärr efter sig. Sårar du någon med en kniv spelar det ingen roll hur många gånger du ber om ursäkt. Såret finns ändå kvar.”

Efter min berättelse var killarna mycket tysta. De fick prata en stund med varandra om vad historien betydde.

Eftersom en del personer ser saker i bilder ville jag att alla skulle få se detta med egna ögon. Jag gav inte killarna hammare och spik utan jag gav killarna var sig ett vitt slätt A4-ark.

Jag sa: Vi kommer nu göra en övning som skall visa på hur en annan kan bli sårad av mitt beteende. Ni kommer inte få ett staketet, spikar och hammaren utan ett vitt papper. Ni skall göra exakt som jag säger. Och ni skall göra detta tillsammans men med var sig ett papper.

Den kommande minuten skrek vi åt pappret! Vi sa gemensamt dumma saker till pappret. Saker som jag kommit på. Saker som ingen människa vill höra om sig själv. Och för varje gång vi sa något till pappret så knycklade vi ihop pappret lite åt gången. I början blev de chockade och deras försvarsmekanismer slog till rejält. En del började skratta…en del bara tittade på pappret stumma efteråt. En del tittade på mig som om jag var den hemskaste person de träffat. Jag sa åt alla att veckla upp pappret och lägga det framför sig. Alla gjorde detta under tystnad. Jag frågade hur pappret såg ut. Det var inte många som svarade.

Jag sa:

Så här är det med människor som blir retade och sårade. Man kommer aldrig glömma smärtan helt och hållet. Detta etsar sig fast i minnet.

Vad kan vi göra för att detta aldrig skall hända någon?

De fick ge förslag på saker som motverkar mobbning, utfrysning och dumma kommentarer.

Som avslutning på denna första tankeväckande stund gick jag runt till var och en och tittade dem i ögonen för att se om de var ok. En hand på deras axel och en nickning från dem gav svar.