När trasan är urvriden

Läste på någon nyhetssida i veckan att år 2005 blev utmattningssymptom en godkänd diagnos i Sverige. Vet egentligen inte varför jag skriver om det nu heller då det har varken med idrott eller ungdomar att göra men jag tror att jag kommer kunna sy ihop det på slutet. Det har i alla fall gått 10 år nu.

Jag tror de flesta av er har känt er utmattade. Sådär trötta så att ni vet varken ut eller in och ändå inte kunnat sova, när hjärnan går på högvarv. Men ni kanske inte blivit sjuka av det?

Jag kommer inte ihåg alla detaljer då men jag började skriva för att kunna komma tillbaka till hur det egentligen var. Känslan som kommer över mig är att jag inte trodde att jag skulle överleva.

Det tog mig ca 2-3 år att bli utbränd och det tog minst lika lång tid att försöka bli normal igen…vad nu normal är. För 10 år sedan skulle det vara otänkbart för mig att inte plocka fram 50 tomtar till jul, putsa alla fönster minst 3 ggr om året, våttorka alla golv och dammtorka huset varje vecka. Minutiös planering av allt i mitt liv och familjens projektledare, det jag inte visste var inte värt att veta. Jag hade koll på allt! Nu säger vissa fortfarande att jag har koll på allt men det stämmer inte. Jag var den administrativa chefen hemma och skötte logistiken. Lappar, tider, tandläkarbesök, träningar, nya klädinköp, listor, listor och åter listor för hela familjen. Precis innan mitt liv kantrade så märkte jag att jag var arg oftare än vanligt, letretlig och med ilskan kom stressen över det mesta. Att inte räcka till hemma, på jobbet eller med mig själv. Kom till mitt dåvarande arbete som jag hade då och vi satte oss och fikade direkt på morgonen som vi alltid gjorde. Avstämning över dagen. De pratar runtomkring mig. Jag hör inte. Det susar i öronen. Det var så allt oftare kommer jag ihåg. Att jag ser att de pratar men jag hör inte. Forcerade svar från mig. Ingen aning om vad jag svarat på.

Att bli bränd
Nätterna i sömnlöshet gjorde mig panikslagen. Det kändes som om jag inte kunde andas. Det kröp i kroppen. Benen darrade. Kändes som feberfrossa. Väntade på att det skulle gå över. Trycket på min bröstkorg gjorde mig andfådd på nätterna. Alla mina reserver var slut. Detta kommer inte gå över insåg jag. Grät mycket oftare. För mindre saker. Hjärtat voltade oftare så där så att man känner pulsen tydligt. När jag blundade flimrade det. Kunde till slut inte röra mig alls. DÖR JAG NU?

Natt efter natt i flera månader är det samma sak. Sover inte längre. Ser på klockan, blir stressad av att klockan är 03.00 och jag skall snart upp. Skall snart svara på massa frågor i IT-supporten om låsta konton om körningar som inte gått om datorer som är slöa. Snart skall jag möta en ny dag. Har glömt hur man sover. Jag har även slut på mina ord. Kan inte längre avsluta en mening. Märker någon något? Blir irriterad på mig själv, märker de något? Glömmer vad jag skall säga. Glömmer vad jag sagt. Mitt närminne är nu nästan helt borta. Går till ett rum och vet inte vad jag skall göra där. Fräser för det minsta lilla, köer och långsamma människor retar mig till vansinne.

Dagen då kroppen tagit de sista reserverna är den värsta hittills i mitt liv. Min man får ringa min chef för jag kan inte. Jag kan inte något. Jag kan inte röra mig. Dagarna och veckorna som följer är väldigt dimmiga. Det är försommar. Vården sjukskriver mig och säger åt mig att stänga av. Lugna ner. Inte göra ett handtag. Med den följden att min man nu får ta precis allt och utan att be mig om hjälp. Min läkare säger till mig:  ”Det är bara ”duktiga” personer som drabbas av detta. Man måste vara mycket stark och envis om man skall klara av att springa in i väggen. Det är bara dom som brinner som blir brända Anna. Har aldrig träffat en lat person som drabbats av väggen.”

Mina symptom:
Ångest, huvudvärk, sömnlöshet, rastlöshet, uppgivenhet, yrsel, ökad hjärtfrekvens, beteendeförändringar, depression, mindervärdighet, misslyckad, koncentrationssvårigheter, ljud och ljuskänslighet. En kropp som går in i väggen tar av sömnens timmar för att hinna tänka. Följden blir ständig sömnbrist som gör att man inte orkar tänka klart. Bara för att nämna några. Har aldrig känt mig så misslyckad. Vem vill leva med mig? Jag hade kollapsat fysiskt, emotionellt och mentalt. Det känns som om kroppen förlorat sin förmåga till läkning. Jag är väldigt rädd. Det är på natten som rädslan kommer. Det blir till slut en ond cirkel. Jag kände sorg över att inte ha orkat och därför tvingats ge upp. Sorg över hur nedsliten kroppen var och att ingenting var roligt längre. Och rädsla för att det aldrig skulle bli bra igen.

Acceptans
Att acceptera mig själv var nog det som tog längst tid men blev viktigast för mig. Jag blev tvungen att acceptera att jag blivit sjuk. Jag skämdes länge. Jag vågade inte gå ut på bland människor men om jag blev tvungen så kunde jag inte vara ensam. Min man hade nu fått två heltidsjobb. Dagjobbet och hemjobbet med mig och barnen. Det slutade med att han höll på att gå under. Vi fick göra en överenskommelse om att det inte behöver vara tipptopp städat, tvättat och om vi glömmer saker så får det vara så. Det var som att börja om för den han kände fanns inte längre.

Jag åt när jag var hungrig och sov när jag var trött. Jag fick lära mig att våga göra ingenting för att läka. När jag började komma tillbaka så kom sorgen över hur jag hade kunnat tillåta mig själv att må så dåligt. Varför blev det så här? Jag trodde ju att jag skulle orka. För det var ju sån jag var, innan.

Den Anna som alla kände fanns inte mer

Det krävdes en del mod för att förändra mitt liv. Vad är mod i allt detta? Jo mitt mod var att göra någonting trots att jag var rädd för det. Jag kände mig räddare efter utbrändheten än innan. I o m att jag alltid hade total kontroll och struktur på allt så insåg jag att det i grunden handlade om någon slags rädsla. Stresshormonerna hos mig hade varit aktiverade under så lång tid att jag inte längre kunde sortera de små och stora rädslorna från varandra, utan jag gick omkring i ett tillstånd där jag upplevde livshotande faror i vartenda hörn.

Jag hade haft ett inre tjatter. Det tjatter som drev mig till vansinne om nätterna. Jag beslutade mig för att rädslan inte skulle fatta mina beslut. För jag skulle då bli ett viljelöst offer. Jag fick bestämma mig för hur mycket jag skulle låta rädslan ta över. Jag började då visualisera en människa som jag tycker om framför mig. Vad hade hon eller han fattat för beslut? Det hjälpte en del.

Jag har alltid oroat mig i förväg. I de allra flesta fall så inträffar inte det jag befarat och skulle det ske ändå så klarar man av att mobilisera krafter när situationen kommer. Jag fick släppa taget om kontrollen.

Jag började läsa böcker. Jag plöjde bok efter bok hela den sommaren. Det spelar ingen roll om jag idag kommer ihåg dom eller inte jag vill bara göra något själv. Plus att jag lärde in orden igen, för de tappade jag någonstans våren 2005. Jag läste ungefär 2-3 böcker i veckan de första månaderna. Såg min man pyssla omkring men tillät mig inte att hjälpa till alls. Han hade svårt att förstå detta, men efter att vi pratat om sjukdomen och han läst en del om det så accepterade han det. Just böcker fick mig att slappna av.

Jag slutade att titta på TV. Speciellt på nyheterna. Det var bara elände. Jag läste inga mail och var inte i någon social media.

Jag sa upp bekantskapen med de människor som sög energi från mig. Jag kallar dem ”tagare”. De som tar och tar utan att ge mig något tillbaka. Dessa finns inte kvar. De brydde sig heller inte nämnvärt om mig när jag var som mest ledsen så det var kanske win/win.

Jag började prioritera hårt bland uppdragen utanför mitt yrke och försöker göra saker som ger energi. Kan idag bli frustrerad av energislukare men hittat strategier för att hantera det. Har lärt mig att vänta med mina svar innan jag levererar dom. Jag är inte duktiga flickan längre. Good enough räcker just nu.

Jag har ännu inte hittat något att göra för mig själv. Något som bara jag gör. Jag söker ännu men tänker att det händer väl någongång. Kan kanske räkna de högskolekurser som jag tar ibland för det verkar vara helt obegripligt för en del att jag frivilligt utbildar mig.

Att ha tagit sig upp
Jag är än idag fortfarande extremt ljus- och ljudkänslig. Jag kan ha svårt med datum och årtal och när händelser bakåt i tiden inträffat. Mycket folk och stora affärer får mig ibland ofokuserad och väldigt stressad. Jag julhandlar inte helst så att säga. Åker helst inte ut på marknader heller. Jag kan ibland behöva lämna stökiga rum. Jag har svårt med inlärningsminnet stundtals och vissa dagar är orden helt borta från mig. Allt detta hade jag inga problem med innan. Tiidgare mindes jag allt jag läst, det gör jag inte i samma utsträckning längre. Hjärnan har tagit skada.

10 år har gått. Ja jösses vilken resa.

Jag är idag mer hängiven och levande än tidigare men på ett friskt sätt. Man kan ändå inte bara komma till mig idag med alla sina problem och önska att jag löser dem. Vi resonerar och jag frågar mycket. Svaret ligger nästan alltid hos dem själva. Till mina lag och mina ungdomar jag jobbar med känner jag bara lycka. Till min familj också. Till dem jag tycker om. Vet att ett litet ord eller en kram kan hjälpa till att få en ljusare dag om det är jobbigt. Jag vill lära dem att hitta sin väg. Ingen annans väg. Vägen kommer att vara krokig och ibland finns det inga genvägar. Jag vill lära dem att de är älskade, behövda och sedda.

Jag strävar hela tiden efter personlig utveckling och drar idag nytta av mina erfarenheter för jag har gått på massor med minor. Jag har utbildat mig på alla möjliga sätt de senaste åren och det är nog en av de saker som jag antagligen inte gjort om jag inte gått i väggen. Hela mitt liv hade sannolikt varit annorlunda. I o m att jag tror att mycket faktiskt legat i min personlighet och arv och miljö så har jag utbildat mig djupare inom utvecklingspsykologin. Att på något sätt se om det går att ställa om mitt ”schema” för hur jag uppfattar saker. Likaså har jag en helt annan förståelse för varför det blir som det blir ibland med barn och unga och vad som präglar dom.

Att jobba med gruppers utveckling har blivit som mitt kall. Det är inte bara en hobby eller fritidssysselsättning utan en livsuppgift. Det gör att du samtidigt som du leder dem el utbildar dem utvecklar dig själv.

Ta hand om er. Ert liv är kort och skört. Gör det ni känner är rätt. Stanna upp och reflektera. Våga säga nej.

Kramas mycket <3