Har fallit sönder och samman…

Varje gång gick jag sönder lite. Bit för bit så plockade ni bort det jag allra mest behövde. Min självkänsla. Att duga som jag var! Det som skulle göra mig till en stark levande individ. Vid varje ord ni skrek så blev jag mindre och mindre. Tänk er det där pappret ni knycklade ihop. Det var jag. Aldrig mer kunde jag rätas ut. Ni hade gett mig ärr för resten av mitt liv. Ni tog min tonårsperiod ifrån mig. Ni sargade mig varje gång ni uttryckte ert hat mot mig.

Jag har än idag inte kunnat reda ut varför ni valde ut mig? Jag vet fortfarande inte varför jag blev den som ni slog på verbalt? Den ni knuffade i korridoren? Den ni hotade att om jag skulle komma till fritidsgården så skulle ni skada mig?

Ni finns överallt idag!

Där vi bor känner många till varandra. Och varje gång jag ser er kommer känslorna tillbaka. Varje gång. Igår var en sådan dag. Du kom där med en barnvagn. Kan ha varit ett 2-3 årigt barn i vagnen. Du vände bort blicken.

Några av mina närmaste jobbar ibland med en av er. Tillsammans med en av dem som skadat mig mest. Jag undrar om hon vet att jag är närstående.

Känslorna av att fly kommer när jag ser er. Försöker hålla en fast blick. En blick som inte viker.

Ni har idag barn allihop tror jag…

Jag undrar om ni känner något? Känner ni något när ni ser mig? Vet ni hur rädd jag var under 6 år? Jag undrar hur ni känner som föräldrar idag? Hur känns det för er om er dotter eller son blir retad? Tänker ni någonsin på hur ni själva var då? Vad ni utsatte mig för?

Tänker ni tillbaka på gången då ni stod i gångtunneln och skrev att jag var en hora med blå färg. Vet ni att den var blå…det kommer jag ihåg.

Jag kommer aldrig att förlåta er. Det finns ingen tid som läker några sår hos mig! Den som påstår det har inte varit där jag varit. Ni var nämligen ett helt gäng. Ni var ca 5 st. Några värre än de andra. Jag kan inte förlåta er. 5 st från en och samma klass två årskurser upp. Ni förstörde hela mitt högstadium och halva gymnasiet.

Det började sommarlovet till 7:an. Det som skulle bli det mest spännande sommarlovet i mitt liv. Det var det mest fruktansvärda i mitt liv.

Jag var så rädd att jag skakade första cykelturen till skolan den första morgonen på högstadiet. Och allt jag trodde skulle hända, inträffade. Precis allt. Och ingen i skolan gjorde något. När det hade gått några veckor hade jag redan varit vid mina klasslärare ett antal gånger då jag inte kunde vara i korridorerna för ni skrek åt mig, hånade mig och ni t o m attackerade mig fysiskt. Jag blev då skickad till kuratorn.

Ni vuxna påstod att ni pratade med dessa plågoandar. Hos kuratorn så fick jag detta svar: ”Det är lugnt nu några veckor! De är på praktik. Du kan vara lugn nu några veckor” Här slutade jag för alltid att lyssna på vuxna som trodde sig kunna hjälpa, förutom mina föräldrar som gjorde allt de kunde. För vad var det för hjälp jag fick av skolan? De fick fortsätta att hålla på. De fick fortsätta att hota mig och kränka mig verbalt. Jag vet inte ens om skolan tog in föräldrarna till plågoandarna.

När alla andra gick till biblioteket för att göra grupparbeten satt jag kvar i klassrummet. Så rädd för att bli attackerad. Då blev jag kallad plugghäst av mina klasskamrater. Hur jag än gjorde så blev det fel. Jag dög ingenstans.

Ni som var mina vänner visste men vad skulle ni göra? Jag klandrar inte er.

Jag vet fortfarande inte vad jag gjort er plågoandar?

Idag 19 år senare kommer allt tillbaka till mig ibland. Ilska över att inte förstå varför det hände mig. Frustration över att inte kunna sova på nätterna. Änglsan för mina egna barn och barn i min närhet som jag tränar att de skall råka ut för samma sak. Tänk vilka ärr det gett.

Att gång på gång läsa i media att man förflyttar den mobbade istället för de som mobbar. Att gång på gång höra om barn som far illa i skolan, på fritiden och inom idrotten. Tjejer som blir kallade horor. Killar som blir slagna och utfrysta. Tjejer som på ask.fm skriker ut sin smärta över sina plågoandar som skriver anonymt till dem att de är feta, fula, äckliga, horor. Dessa tjejer som inget annat vill än att bli älskade för dem de är.

Idag undrar många varför jag inte kan säga Nej? Varför jag alltid räcker upp handen när något skall göras? Varför jag väljer bort mig själv? Vad tror ni själva?

Men det jag vill komma till är att jag kan idag tacka mina plågoandar för att jag inte hade varit den jag är utan er. Trots alla tårar. Vem jag hade varit utan er vet jag inte. Jag har dock kämpat och tvivlat på mig själv men jag är idag 36 år. Jag har tre barn och ett bra jobb. Är gift och lever ett ganska vardagligt liv.

Jag jobbar idag i Gotlands största innebandyförening som Barn –och ungdomsansvarig. Jag kommer ut till lag och pratar självkänsla. Jag jobbar med killar i olika åldrar och får dem att sätta ord på hur de kan uppskatta varandra för dem de är och inte för vad de presterar. Jag jobbar för att barn och ungdomar skall känna att de är älskade jag försöker lära dem att: respektera varandra, öva självkänsla och utöva en idrott.

Kramas mycket <3

Tack!