Idrott

Här tar jag upp saker som kanske berör. Detta beror på mottagaren.

Jag är idag ledare i en innebandyförening. Jag har varit ledare i både simklubb och fotbollsförening i kombination med detta men då jag även är mamma till tre och heltidsarbetande så blev det en prioritering till slut. Visst jag hoppar fortfarande i vattnet om det saknas ledare på simskolan men inte som huvudtränare.

Jag lägger idag runt 20 timmar i veckan på träning, planering, samtal, match, administration i de två innebandylag jag är ledare i. I föreningen jobbar jag även med barn- och ungdomsfrågorna samt är suppleant i styrelsen. 20 timmar är en halvtidstjänst. Jag har nu inte räknat in den tid jag tänker på sporten, utvecklar nya ideér eller hur jag skall genomföra nästa möte utan det får bli övertid då.

Detta gör jag helt ideellt. Utbildning? Jo då. Jag har gått massor med chefsutbildningar, ledarskapsutbildningar, projektledarutbildningar, retorikutbildningar, läst förändringsledning på högskolan. Fördjupat mig i organisationsteorier samt gått kurser i personlig utveckling. Jag har läst flertalet böcker om att vara barn -och ungdomsledare, hundratals sidor om metoder och övningar som man kan använda. Jag slukar det mesta som detta handlar om. Detta för att inriktningen fascinerar mig och jag ligger mer åt det beteendemässiga och humanistiska hållet som person.

Och ändå blir det fel ibland?! Klart det blir fel ibland. Något barn som blir ledset, ett barn som blir illa behandlat av ett annat barn. Ett annat barn som har en förälder som skriker och gapar bredvid planen.

Läs gärna denna artikel och reflektera: http://www.expressen.se/sport/hockey/har-ar-brevet-som-nu-har-berort-tusentals/

Just nu bekymrar det mig att hetsen för våra barn -och ungdomar är stark via social media. Vi behöver kliva in och vara vuxna. Barn -och ungdomar hetsar varandra i vilka skor, klubbor och annat de köpt, vilka resultat de gjort, vilka resor de skall göra. De lägger upp ”selfies” och så inväntar de bekräftelsen i ”likes”. De som använder social media på detta sätt har blivit bekräftelseberoende och det har gått rasande snabbt. De kan använda sig av många olika media som Facebook, Twitter, Instagram, Vine, Ask, KiK, Skype, Snapchat, ja herregud, listan kan göras lång. Jag håller till på alla dessa sociala nätverk. Jag ”följer” inte alla barn och ungdomar jag känner eller tränar men jag har lite koll. Jag har koll på vad som är på tapeten just nu. Jag kan se barnen som lagt upp förtvivlade bilder där de ropat ut sina känslostormar. Jag tror att det viktigaste vi kan göra som vuxna är att prata med våra ungdomar och bry oss om dom. Vi behöver förstå vad det är som händer omkring dem. Det är inte som när jag var ung. Då fanns det en telefon i köket och den fick jag använda om jag ville ringa en kompis. Det är en ny tid nu. De är i stort sätt uppkopplade dygnet runt.

Jag kan inte rädda alla dessa och det är inte min uppgift heller och några kommer inte att behöva räddas men jag vill få dem att tro på sig själva utan detta. Jag känner ibland att jag inte räcker till. Jag försöker på varje träning småprata med alla spelarna i laget. Det är ett heltidsjobb och tar hela träningstiden. Det är privilegierat att jag har andra som sköter själva träningen. Det räcker oftast med ett leende till barnen och att jag pratar med honom om något som han är intresserad av. Detta för att visa att jag bryr mig.

Mina tankar väcktes på att skriva ner allt som jag gjort med ett innebandylag eller hur jag tänker kring detta då jag hade haft ett möte med SISU för några veckor sedan och hade börjat följa Idrottens Himmel och Helvete på ur.se. Mötet med SISU var jättebra. Vi pratade allmänt om funderingar kring barn -och ungdomsidrotten om glädjen hos våra killar och tjejer och utvecklingen framåt.

Mitt mål och syfte med arbetet i innebandylaget pratar jag vidare om här. Men i grunden handlar det om att ge dem en bra start som individ i livet och kärleken till ett livslångt idrottande. De utvecklar sina egenskaper hela tiden.

Kommentera