Döm inte, älska förutsättningslöst

Ikväll var jag på jobb i ett av föreningens innebandylag för att prata självkänsla och självförtroende. Vad som är skillnaden mellan de båda och hur man kan hjälpa varandra och sig själv att bygga upp sin självkänsla. Det slår mig varje gång hur fantastiska dessa killar är som tänker till och hur glad jag är varje gång jag varit ute och jobbat. De reflekterade och de gånger det var tyst så såg man kvarnarna mala uppe i huvudet på dom.

Vi pratade om hur tonåringar kan känna sig, hur de känner sig ibland, hur jag själv kände mig som tonåring. Jag berättade hur jag jobbar med mina andra lag och jag berättade att ordet tonåring är ett ganska nytt begrepp om man ser till hur länge vi levt på jorden. Att någonstans på mitten av 1900-talet så kom man på att det fanns ett stadie mellan barn och vuxen. Att det är en omvälvande tid där mycket händer och att man kan tappa bort sig innan man hittar hem igen.

Vi pratade om självkänslans betydelse för att kunna hantera situationer och vad man kan göra för att öva upp sin självkänsla. Ikväll fick de en ganska tuff uppgift. Deras uppgift var att skriva till varandra. De skulle skriva hur de kände för varandra innuti. Enda instruktionen jag gav dom var att det inte fick handla om prestation. Utan hur jag värderar min kompis i positiva ordalag för den han är. Det blev väldigt tyst ett tag. Man är genrellt inte van vid att beskriva varandra så här. Allt de skrev till varandra var helt anonymt. Jag samlade sedan in alla papper efteråt och kommer sammanställa detta till var och en. Vad deras lagkamrater skrivit till just mig som lagkamrat och det är helt avidentifierat. Om några veckor kommer de få ut inplastade kort med hur deras lagkamrater känner för dom. Att de är värda för dem de är. De lag jag tidigare gjort detta med får en mysig stund när de får ut sina kort och får läsa hur mycket de är värda och betyder för sina lagkamrater. Det brukar bli en härlig stund.

I mitt förra inlägg ”Varför mår unga så dåligt?” tog jag upp vetenskapen om ungdomshjärnan om varför det rent fysiologiskt är som det är upp till 25 år.

Som jag berättade för laget ovan så skall våra ungdomar leva genom en period i livet där det händer mest omvälvande saker i deras liv och ut på andra sidan kommer en vuxen person. De skall reda ut sin identitet. De skall växa in i kroppen. De skall ha sina kompisrelationer och en del sina kärleksrelationer. Vem är jag och vem är du är existentiella frågor som de jobbar med.

Jag tänker att om jag skulle vara tonåring idag och kanske min vardag kantas av anonyma inlägg på social media, kläd -och utseendets, att vara någon så hade jag behövt en vuxen som kunde förstå mig när jag behövde. För det är lite så. Man behöver dem när man själv vill. Man vill inte ha predikningar.

Det är en hårdare värld idag. Det är en värld där kontakten med andra människor flyttat ut från ungdomsgården och på sin höjd heta linjen för 20 år sedan till en anonym värld på KiK, Snapchat, Jodel och Ask.fm. Där man med det skrivna ordet kan förstöra andra människor och inte reflektera nämnvärt över det. Där man kan slå ner en annan människa genom ord och näthat. Vad gör det för våra ungdomars självkänsla?

Jag tänker att vi vuxna behöver vara väldigt försiktiga med att döma. För dömmer vi och förmanar för mycket kommer de sannolikt att testa oss ännu mer eller tystna helt, eller utåtagera för att få annan typ av uppmärksamhet. Det klart att de skall känna till risker med olika saker genom att vi vuxna besitter en viss erfarenhet. Men de skall bryta sig loss från oss, det är en del av det. Har vi förtroende för dom och vi ömsesidigt litar på varandra så kommer de sannolikt att lyssna på oss.

Det här med tider t.ex. Tider kan vara en källa till irritation och gräl. ”Alla får vara ute till 02:00”. Flera gånger har jag pratat med andra föräldrar och rett ut vilka tider vi skall ha för våra söner. Det känns otroligt bra att ha den dialogen med andra föräldrar. Jag litar på min son. Jag ger honom en tid och för att kunna slappna av eller kunna somna så är vi överens om att när han kommer hem väcker han mig och berättar kort hur kvällen varit. Avstämning och jag ser att han mår bra. Vår tillit har byggts upp av detta enkla knep. Han vet att jag kommer att lita på honom så länge han gör detta när han kommer hem. Överenskommelsen är även denna: Han ringer el sms:ar så fort han blir lite senare. Även om det bara är 5 min. Våra regler fungerar bra. Han har aldrig misskött detta. Och han kan alltid ringa mig. Har det hänt hans kompisar något så kan de fortfarande alltid ringa mig. Den tilliten är otroligt viktig. Numera behöver vi inte stämma av tiderna längre. När han går ut genom dörren säger han ”Kommer vanlig tid morsan.”

Jag tror inte heller att det kommer att hjälpa att tala om för dom hur de skall göra i olika situationer. De måste hitta sin egen väg och veta att vi står bakom dom. Därav inte sagt att det inte skall finnas regler. De mår bra av regler. Men ibland måste vi sluta att ge råd och tips och låta dem utforska. De värdegrunder ni har i er familj kommer att prägla dom i alla fall. Någonstans finns det en grundsten som du lärt ditt barn som är svår att rubba.

Jag tänker att jag själv kan ha svårt att inte ge tips och råd när de exempelvis sliter sitt hår här hemma med prov och läxor. Men de är ju inte jag. Vi är inte klonade och har samma förutsättningar. Jag brukar fråga hur det känns bara. Vad vill ni att jag förhör er på? Vad är svårt i detta ämne?

Varför är det då viktigt att prata med om saker känns? Jo, för att det är viktigt för att komma i kontakt med sig själv och sina värderingar och känslor. En blyg och försynt person kan ha svårt med det. Men be dem då hellre fundera ett tag och ta fram en sak som de känner. Vissa pratar jämt och om allt. De är oftast lättare att läsa av också. De är som öppna böcker och man vet att de är på väg att hitta på tveksamma saker innan de gör det. 🙂

Ser vi våra ungdomar idag? Ser vi våra ungdomar på riktigt idag?
Gör du det?

Kramas mycket <3

 

18 november, 2015Permalink

Varför mår unga så dåligt?

Jag var på ett seminarium för över ett år sedan och lyssnade på Peter Währborg, professor i beteendemedicin, docent i kardiologi, leg. läkare, psykolog och psykoterapeut. Det handlade om Stress hos barn och ungdomar, en föräldrafråga?

Aldrig förr har barn och ungdomar mått så dåligt psykiskt som de gör idag. Man menar att det nya moderna informationssamhället kan vara orsaker och att två epoker nu möts. Barn och deras vuxna föräldrar. Dessa två epoker hänger inte ihop. När föräldrar av idag inte vet vart deras barn håller hus i vårt nya informationssamhälle så blir det problem. Det blir problem för att den verklighet våra ungdomar är i är något overkligt för en del vuxna. Det kan både vara skrämmande och ointressant för föräldrar och något man inte orkar lära sig.

På bara några decennier så kännetecknas inte vår tid av industriproduktion på samma sätt som förr. Vår tid handlar mycket mer om hjärnor. Vi ställer mycket högre krav idag på hjärnans förmåga att tänka ut smarta lösningar än att producera el utföra industriarbeten. Men vår hjärna ser likadan ut nu som när den bildades i börja av evolutionen.

Kraven på våra barn och ungdomar är högre gällande prestation – vad de alltså kan. Förväntningar i PISA-rapporter och förväntningar på att våra barn skall klara saker som de för 50 år sedan inte behövde. Vi utvecklar saker i en takt som är mycket högre än tidigare.

Jag har spelare som har så mycket prov och läxor varje vecka att de inte hinner träna. Träna som gör att de mår bra. De sitter kväll efter kväll och kämpar och blir tröttare och tröttare. Vissa veckor sitter de med 3-4 prov, de 14 år. Jag har inga åsikter om prov och läxor men jag tror att vi behöver börja lyssna på våra ungdomar på ett annat sätt.

Vår hjärna mognar ända upp till 25 års ålder och det som mognar sist är de delar som sköter kontrollen över beteende och emotioner samt impulser och koncentration. Även det som har med beslutsfunktioner, överblick och bemästringsstrategier är det sista som utvecklas längst fram i hjärnan. Det vi idag alltså behöver använda oss av allt tidigare i åldrarna. Om vi nu säger att vi ställer höga krav på 14 åringar som inte har mognat färdigt så leder detta inte sällan till psykosociala problem. Den sociala kompetensen och det emotionella som då mognar sist gör att vissa barn och ungdomar inte orkar med. Barn måste ges möjlighet att tillägna sig detta och det får de inte idag.

Beteenden då? I o m att hjärnans delar för impulskontroll mognar sist kan det även förklara varför vissa tonåringar har en framtidsvision som sträcker sig till nästa måndag ungefär. Och även varför de kan tänkas reagera kraftigt på olika saker och inte bry sig det minsta om andra saker i det som kallas ungdomsegocentrism. Som tror att ”alla får vara ute till kl 02:00 när de är 14 år gamla och alla har dyra kläder och de coolaste prylarna”. Detta beror på den inre publik tonåringen har i hjärnan och en sammanslagen idé från flera de känner runtomkring. Det kan vara en förklaring till varför barn och ungdomar har beteenden som vi vuxna har svåra att förstå.

Hjärnan är väldigt känslig för stress och barn tål inte den psykosociala påverkan som ibland drabbar dom. Tänk er de anonyma påståendena på ask.fm eller Jodel. Hur skall man som 13-åring kunna värdera sanningshalt eller värdet av dessa inlägg. Utan att se den andre i ögonen. Jag blir bekymrad när jag hör föräldrar till ungdomar berätta för mig att de inte vet vad Snapchat är, Jodel el Ask.fm. Och de är inte heller intresserade av att veta.

Barn och unga har nämligen inte fått de strategier som behövs för att hantera sin livssituation som vi vuxna har och det är vi vuxna som måste hjälpa dem med detta. Och ibland hjälper det inte ens att vi vuxna gör allt vi kan.

Om vi går in på självkänsla…
Självkänsla handlar om de tankar man har om sig själv och den man är. Självkänslan har ingenting att göra med om man är bra eller dålig på att göra olika saker som mäts i Självförtroende. Det handlar om att känna att man är värd något bara genom att vara. Hur ens självkänsla är betyder mycket för hur man lever sitt liv och hur man mår. En hög självkänsla gör att man gör sånt som är bra för en, att man törs göra saker man vill, vågar knyta nya kontakter och kan säga både ja och nej till saker.

Vi behöver se varandra utanför det vi presterar. Möta varandra och visa varandra att vi duger som vi är.

Jag håller på att tjata hål i huvudet på föräldrar som det första de gör efter t.ex en match rosar barnet för hur många mål han eller hon gjorde och helst skriver det på Facebook också istället för att fråga barnet hur matchen kändes. Om ni tror att det kommer att gynna deras fortsatta idrottsliga karriär så kan det bli det motsatta, så sluta snälla. De gånger jag hör föräldrar ge pengar för varje mål deras söner eller döttrar gör så vänder det sig i magen på mig. Vad belönar vi??? De vill ju givetvis ha pengarna och kommer kännas sig totalt misslyckade när de inte gör målen och det kan tyvärr låsa sig helt p.g.a. prestationskrav. Nej… vad jag tror kommer betyda något är skapa individer som älskar livet och älskar varandra.

För det du gör som förälder och vuxen och hur du agerar kommer att följa dem för resten av deras liv, du är deras GPS. Du har gett dem arv och nedärvda gener så de kommer försöka förstå dig, sig själva och de runtomkring.

Du bygger dem från den dagen de ser det första dagsljuset. Bered dem för att bli självständiga och individuellt tänkande människor. De behöver få utforska, testa och vara jobbiga. De behöver vara älskade. De kommer att klara det om du hjälper dem och är deras GPS när de behöver.

I denna vecka kommer jag jobba med ett nytt lag och dess individer. Vi kommer jobba med självkänsla och självbild. Jag ser så framemot detta.

Kramas mycket <3

15 november, 2015Permalink

Att förstå konsekvenser och göra kloka bedömningar

Ett resonemang kring att utöva fler idrotter och hur ungdomen egentligen rent kognitivt fungerar i tonåren när vi ställer krav på dom att välja idrott.

Jag träffar många unga människor främst killar inom idrotten varje vecka. Jag är involverad och tränare, ledare i tre innebandylag varav två är i ungdom -och junioråldern och ett fotbollslag. Alla forskningar säger samma sak. Att unga behöver kunna utöva flera idrotter så länge som möjligt och att specialisering i unga år inte är bra för senare utveckling, elitsatsning och livslång kärlek till idrott.

Tänker så här:

  • Om de satsar för tidigt på en idrott så är sannolikheten större att de tröttnar då en genomsnittlig idrottskarriär är ca 11 år. Det innebär att det är helt naturligt att vi kommer att tappa flera som är 13-17 år, beroende på att de hållit på länge, sedan 5-6 årsåldern. Har vi då även specialiserat dom så kan det bli ännu tidigare.
  • Utövaren kanske inte växer lika snabbt som sina lagkamrater och av den anledningen blir bortselekterad av okunniga ledare som tror att storleken vid 13 års ålder speglar verkligheten vid 18 års ålder. Du tappar utövaren då det satsas på de ”stora”/välbyggda killarna/tjejerna och dessa spelare kommer få mer uppmärksamhet för man satsade på några få. Och om de vi satsat på tröttnar då i sin tur så har vi bara förlorat. Utövaren som blivit bortselekterad av olika anledningar har själv all anledning till att ifrågasätta men gör det sannolikt inte för att en vuxen vet bäst. Självkänslan dyker i botten.
  • De som specialiserar sig tidigt inom sin idrott och går upp på 4-5 pass i veckan kan tröttna av all träning. Även unga människor behöver vila och uppehåll.
  • Tänker även på den identitetssökning de skall igenom i tonåren. Vem vet vad som kommer ut på andra sidan. Den rediga pojken eller flickan som är 12 år väljer en annan väg efter några år och inte alls den idrott som var roligast när de var 12 år. Har den då något att komma till?

Det jag som vuxen, mamma och även tränare reflekterar över här är:
Varför skall de välja?
Varför skall de behöva bemöta sina tränare när de en dag inte orkar träna för att de har plugg, vill vara med sina kompisar eller bara vila?
Hur skall de klara skolan med ett träningsschema som innehåller mer timmar än en elitidrottares för att de försöker kombinera två idrotter eller kanske tre. En riktigt tuff vecka kan det även vara så att det är matcher i båda idrotterna så vi är uppe i drygt 15 timmar idrott.

Och så undrar vi varför de är så trötta. ”De gör inget annat än att sova när de är hemma?!” Konstigt… Eller. ”De är så trötta på kvällarna att de stupar i säng.”

Jag kan ju ärligt säga att jag är inte förvånad. Jag är inte heller förvånad att klubbarna vill att dessa skall vara på just deras träning. De vill ha många på träning och kvalité att kunna spela två-mål eller göra övningar med många spelare. Är det kanske ledarna vi då skall utbilda istället?

Men en sak som är viktigt i detta är att vi måste sluta konkurrera om spelarna nu. Detta jagande av unga spelare kommer inte att hålla. Med krav på träningsnärvaro för att spela match så kommer han eller hon förmodligen sluta med allt till slut för de klarar inte kraven. Kommer de bli så pass bra i någon idrott att de skall spela i ett representationslag eller A-lag så kommer det när de börjar komma ur puberteten och på väg mot att bli vuxna.

En spelare som känner sig tvingad att gå på träning pga att ha kravet på sig hemifrån el från ledare att de annars inte får spela match kommer inte att prestera på sin bästa nivå. Ni vuxna vet väl själva hur det är när ni får en arbetsuppgift som ni inte vill göra.

Jag som ledare får ju förutsätta att de som kommer på träningarna vill vara där av egen fri vilja och de som inte kan komma vissa pass har anledningar som duger för dem själva. För jag lägger ju själv mellan 10-20 timmar i alla mina lag varje vecka av egen fri vilja.

Jag får höra av några av mina spelare att tränare i andra idrotter sagt att de skall satsa på deras idrott, att de är bäst i deras idrott och att de vill att de satsar där. Ärligt nu?! De är mellan 12 och 14 år gamla. De skall vara ”bäst” om 5-10 år om de ens vill bli bäst?!

Ni ledare därute måste sluta att påverka era spelare till val av idrott. Anledningarna är bl a dessa:
1. De behöver utvecklas både kognitivt och fysiskt flera år till innan de väljer.
2. De är lojala mot er och de skall inte behöva ställas mot val. Det leder till samvetskval och oro.
3. De kommer att komma till er tids nog om de vill det.

Om ni i era policys måste ta ut lag utifrån träningsnärvaro för att göra det rättvist mot ”alla” bör ni skapa lag som har andra kriterier för att de skall stanna kvar i idrotten. Idrott för alla.

Behöver de även göra sina läxor på era träningstider så betyder det att de är en tänkande personer som värderar andra saker också och en framtid vid sidan av idrotten.

De är i ett prestationssamhälle där de blir bedömda vareviga minut. Prov, läxor, utseende. Betyg och så träning. Instagram andra sociala medier.

De vill träna för att de vill det. De gör det främst för sina vänner och kamratskapen. De älskar sina idrotter och de kan inte närvara på alla pass. Men de skulle nog gärna vilja för att vara dig som tränare lojal.

Att välja och ställas inför orimliga krav när man är i tonåren fungerar inte av andra orsaker heller. Innan du är 25 år så har pannloben inte växt klart i hjärnan. Pannloben har som uppgift enkelt beskrivet att den samordnar andra delar av hjärnan och har hand om impulskontroll, planering, utförande av planer samt omdöme. Så det vi kräver av dem är inte utvecklat ännu. Ni tror kanske att ni har en vuxen människa framför er? Jo hjärnan väger lika mycket som en vuxens men den är inte klar än.

Jag kan också koppla detta till hur samhället ser ut idag. De normer och bilder som förmedlas till våra ungdomar kräver att de kan göra bedömningar och se konsekvenser. De ställs hela tiden inför olika situationer. ”Är detta sant eller inte?” ”Jag vill testa det och det och det och inte göra det och det.” ”Nu gjorde min bästa kompis så här, det måste jag också testa.” Och allt detta skall hanteras i deras inte färdigväxta hjärna. Om idealen är att vara högpresterande, kunna köpa vilka klädmärken som helst, vara vacker, snygg, smal och smart, kan det vara svårt att vara nöjd med den man är för det är en orimlig bild som ställs inför den stora massan. Vår tid kännetecknas också av allt fler val och möjligheter runtomkring oss. Vi kan välja elbolag, mobilabonnemang, de kan t o m tagga upp sina fotbollsskor med sina namn och välja färg från skoleverantörernas webbsidor, alla dessa val och alla dessa krav de får på sig gör det omöjligt att få vara liten.

Det är därför otroligt viktigt att vi hjälper våra ungdomar att skilja på prestation och självkänsla och att vi bygger individer som inte skall behöva kriga varje eviga stund av deras vakna tid. Att inte behöva ställas inför svåra val som gör att de inte får vara unga.

Du som vuxen behöver försöka ha ett helikopterseende och försöka komma ner på ungdomens nivå, med din egen erfarenhet och se på hur ungdomens verklighet ser ut därifrån. Det handlar också om att du behöver berätta att du ser och förstår utan att döma dem utan hjälpa dem istället.

Och de litar sannolikt på er. Låt dem då få en bra uppväxt inom sin idrott där de orkar vara unika och älskade för dem de är utan att ställa krav på något som skall vara lustfyllt och lyckligt som deras idrott. De kommer att komma på detta tids nog. Och det är inte för sent att börja med en idrott när man man 12 år eller 14 år heller. Det är vi vuxna som leder dem. Vi behöver låta dem vara nybörjare. Vi behöver lära oss att ta hand om detta. Detta kan exempelvis vara anledningen till att fler och fler gym får yngre medlemmar, där flera tidigare hållit på med lagidrott. Där behöver man inte kunna en mängd olika saker för att delta. Man är nybörjare som 15-åring. Och det är helt ok. Det måste fungera även inom lagidrotten. Det är organisationen att ta emot nya som sätter begränsningen.

Och glöm inte…

Kramas mycket <3

1 oktober, 2015Permalink

Operation Nystart

Ikväll åker vi på cup. Det är många matcher som skall spelas. Vi kommer spela minst sju matcher och vi har en helt ny trupp.

När man jobbar med det lag som jag gör så slås man av vilka fantastiska individer det är. Jag har känt många av dom sedan de var 6-7 år gamla, de är nu 14 år. De har hängt ihop i vått och torrt. För någon vecka sedan hade vi lagsamling.

Jag kallade denna lagsamling Operation Nystart. Vi har fått nio stycken nya innebandyspelare i laget inom loppet av någon månad och vi behövde få ihop laget och teambuilda. VI är just nu 27 st i laget och till denna lagsamling kom 26 st. En var bortrest! Jag var så otroligt stolt för att de tar dessa samlingar på största allvar.

Vi jobbade med Lära känna-övningar, gruppövningar, spelregler och så hade de ett längre pass innebandy där vi satte spelsystem, boxplay och powerplay. I lugn och ro.

Inledningen skulle innebära lite utmaning för mig och det blev en hel del repetition för de spelare som vart med på hela resan. Jag beskrev för alla hur vi jobbar. Vilka metoder och verktyg vi har för att göra varandra till vinnare. Den sortens vinnare som vinner i livet. Jag introducerade återigen ALM-trädet och Må-Bra-Kontot samt Misstagsritualen. Vi har lärt oss att hantera våra svårigheter och jag ser flera av mina spelare verkligen växa med uppgiften att försöka tänka positivt och tänka på nästa löpning, nästa skott eller nästa räddning istället för att fastna i ältande av misstag. För som ni vet så lär vi oss av våra misstag.

Min uppmaning till dem inför vår nya resa var:

  • Vi skall alltid behandla varandra med respekt, detta för att alla är lika värda.
  • Vi skall lyssna på varandra och ge positiv feedback så att vi kan utvecklas tillsammans.
  • Vi skall uppmuntra initiativ hos varandra då vi visar att vi tar ett steg längre och är i vår utvecklingsfas.
  • Vi är överens om att alla insatser under de olika faserna i vår grupp är värdefulla för att vi skall komma framåt.
  • Vi är överens om att det är ok om någon vill avstå att delta aktivt i någon övning, vi ska alla respektera detta och ingen skall behöva ge någon förklaring.

Jag frågade dem vad en grupp är. Några menade att en grupp är bara en samling personer. Jag var så glad över det svaret för det var det jag ville höra. Jag frågade då vad ett team är. Någon svarade. Det är mer än en grupp. Det är ett lag som är tighta. Vi var nu överens om att vi skulle gå från grupp till team. För att nå dit bad jag dem att dela med sig av sina erfarenheter, misstag och ge varandra möjligheter för att nå lite längre. Att om någon behöver stöd och hjälp så ger vi varandra det. Att om någon kommit längre så är vi glada för varandra.

I vårt team så pratar vi öppet med varandra. Vi jobbar tillsammans. Vi vill göra varandra bra utan att ha prestige i det vi gör. Vi kommer att ställa upp för varandra och när det går bra så firar vi. När det går dåligt så kan vi deppa men vi gör allt tillsammans. Orden för dagen var: ”En för alla, alla för en.”

Jag pratade en del med dem om att de skulle skapa rutiner tillsammans. Många önskar musik. De vill ha musik med i det mesta de gör. Genom det vi kallar uppvärmning så har de musik. Önskemål kom om att ha musik i omklädningsrummet även på träning. Varför inte tänkte jag. Det kan de få ha. De har vissa ritualer och rutiner på uppvärmning också. Mycket styrt av oss ledare men accepterat. De gör på samma sätt varje gång.

För att mjuka upp dem så satte vi igång enkelt. Ni kommer vidare genom att klicka på länkarna nedan eller så kan ni gå via menyn Innebandylaget

10.1 ALM-träd, Må-bra-konto och misstagsritualer
10.2 Räkna
10.3 Stå på led
10.4 Vända på presenning
10.5 Jag tycker om…
10.6 En sanning och en lögn
10.7 Spelregler 2015/2016

 

18 september, 2015Permalink

Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?

Jag jobbar efter en tes som ledare. Det handlar om att jag vill utveckla andra. Inte bara som idrottare utan som människor. Jag har detta som ett mantra i allt jag gör.
”En tränare är en person som lockar fram extraordinära prestationer från vanliga människor. En person som med tiden hjälper vanliga människor att bli extraordinära”.

och

”Om dina handlingar inspirerar andra till att drömma mer, lära sig mer, åstadkomma mer och bli mer. Då är du en ledare.”
– John Quincy Adams

Det innebär att det jag gör på planen vill jag skall stödjas av något av detta ovan. Hade jag haft en idrottare att koncentrera mig på så hade vi kunnat stämma av efter varje pass. Jag har mellan 20-25 st att koncentrera mig på i de yngre åldrarna och mellan 15-20 st i de äldre på varje pass.

För de äldre spelarna gör vi planer. Vi jobbar med taktik i vissa fall. Vi övar vissa typer av skott. Vi övar visst försvarsspel. Vi pratar hela tiden om hur vi skall träna, vara och agera. Jättebra kanske ni nu tänker. Men livet som tränare är ganska komplicerat egentligen. För hur mycket jag än tränar mina spelare så kommer det en dag då jag på match el träning hör föräldrar från sidan som instruerar sina barn eller skäller på mig eller sitt barn.

Vårt lag har hittills varit väldigt förskonat från detta och jag säger förskonat då det är så det är. Vi tränar flera pass i veckan, helt ideellt, det blir som ett kall och en livsstil. Jag kan lägga timmar på att prata med spelare. Att ge individuella tips. Att på min lediga tid öppna för en verksamhet dit man kan komma och träna. Vi har i omklädningsrummet tagit fram en taktik el ett sätt att spela el en tanke med vår träning och så får spelaren instruktioner från någon annan än sin tränare, sin förälder som sitter på läktaren.

En fråga nu: Vart lägger barnet sin lojalitet? Jag kan säga så mycket som att barnet får väldigt svårt med sin lojalitet och hur han eller hon skall agera. Föräldern är familj och tränaren är ofta en person som barnet ser upp till. Jag satt på ett sammandrag i innebandy förra hösten i en av Gotlands sportanläggningar. Vi hade jobbat stenhårt i vårt lag med att ha roligt, spela rolig innebandy och använda oss av varandra så mycket det bara går. Att göra high-five när vi kom in och bytte av varandra. Vi jobbade mycket på glädjen och pratade aldrig om målen. Det finns ingen resultaträkning när man är 7 år gudskelov. Vi hade gjort en fantastisk match! Vi hade så roligt ihop och killarna var överlyckliga. Vi går upp på läktaren gemensamt och sätter oss och fram kommer en förälder. ”Åh va många mål du gjorde!!! Jag räknade till minst 4 st. Va du är duktig.” Pojken tittar på mig. Tittar på sin förälder. Tittar på mig igen. Rullgardin ner… Jag tog varsamt föräldern åt sidan och förklarade vilka små tips våra killar hade fått. Föräldern förstod då vad det hela gick ut på. Vem som leder laget. Vem som instruerar och ger tips. Och vad vi uppmuntrar. Jag tror det blev ett uppvaknande.

En annan match tidigare. Jag står nere på planen. Hör från läktaren. ”Passa, spring, skjut…neeeeeeeeeej, vad gör du?” Det är en spelare som blir instruerad av sin förälder. Jag hör inte ett enda uppmuntrande ord från läktaren. Inget positivt från föräldern. Spelaren springer förvirrat omkring på planen och vet till slut inte vad han skall göra. Likadant där. Får ta undan föräldern efter matchen och förklara vad som händer när barnet får instruktioner från flera håll samtidigt. Och hur det hämmar honom.

När jag nu hanterat detta vid fler än ett tillfälle så blev det på något sätt starten för att göra något nytt. Jag har utbildat mina äldre spelare i flera år nu om hur de kan tänka i svåra situationer, hur de kan jobba med sina mentala målbilder och hur de skall vara mot varandra. Nu är det dags för föräldrarna. Jag klurar ännu på upplägget. Då hela mitt egna material har varit baserat på Världens bästa coach och allt mina spelare gått igenom med mig kommit från frön där så jobbar jag vidare på det konceptet. Jag grundade för något år sedan genom att skicka ut ett föräldrabrev. Ett brev där jag bad dem vara ett stöd.

Jag bad dem om några enkla saker:

  • Ni behöver vara vårt och era barns stöd.
  • Uppmuntra och lyssna utan att ställa krav på era söner.
  • Vi skall se helheten tillsammans.
  • Var där för era barn.
  • Ha kommunikation med oss.
  • Passa på att njuta av era barns utveckling.
  • Beröm en prestation ärligt och våga uppmuntra andras barn och motståndarlag.
  • Älska dem förutsättningslöst.

Efter en träning el match

Fråga alltid sonen först efter en träning el match hur det varit. Låt sonen tala först.

  • Vad var bra?
  • Vad var mindre bra?
  • Vad lärde du dig? (det kan vara en känsla el en teknik, inget av det är fel)

Det du själv kanske tror du sett på träningen el matchen kanske inte alls ha upplevts så av din son. Det han hans verklighet.

Tips: Att klara av att uppmuntra sina barn utan att ge instruktioner är svårt. Ni är deras GPS i mycket annat. Det bästa är att försöka sluta använda er av verb när du hejar på barnet. Här är ett exempel: ”Passa bollen till Kalle” (instruktion). Tänk så här istället. ”Fin passning till Kalle, Lars.” (uppmuntran) Det ger en uppmuntran istället för instruktion och efter utförandet som spelaren gjort. Ju mer utrymme du ger ditt barn desto mer självständig blir han eller hon och klarar av att fatta egna beslut.

Jag kommer jobba vidare med ALM-trädet med mina spelare och nu även föräldrarna. Att få fokusera på sin egen prestation istället för resultat kommer minska oron och öka självförtroendet. Att helt koncentrera sig på det du kan kontrollera. ALM står för Ansträngning, Lärande och förbättring, Misstag är inget farligt. Finns att läsa om hur jag gjorde här. När vi ännu jobbar med det som är mjukt så kommer mina föräldrar få lära sig mer om Må-bra-kontot också. Det som deras söner för längesedan lärt sig. Finns att läsa om hur jag gjorde här.

Ser fram emot många intressanta samtal med föräldrar under säsongen.

Jag får väl återkomma med hur det gick 🙂

Kramas mycket <3

10 augusti, 2015Permalink

Skulle du kunna va kompis med någon som är tjock?

Ja hade egentligen lovat att inte prata näthat eller mer mobbning just nu. Det var utmattande med det inlägg som varit en del av mitt liv men jag är så oerhört glad och samtidigt ledsen för att jag publicerade det. Tack för er feedback och ert stöd både på inlägget, i verkligheten och i privata meddelanden. Men i o m att det inte verkar vara speciellt många vuxna som vet vad som pågår på nätet idag så är det dags att vakna.

Detta skriver barn och ungdomar anonymt till varandra på Ask.fm.
Detta skriver barn och ungdomar anonymt till varandra på Ask.fm.

Det ni ser på bilden är stickprov jag gjort på Ask.fm. Bland ungdomar från hela Sverige. Har helt enkelt googlat på vissa ord och Ask.fm.

Det går ut på detta:
Du säger ett påstående eller ställer en fråga (anonymt eller med ditt användarnamn) och sedan dyker det upp i mottagarens flöde som den sedan svarar på eller bemöter. Först så ser ni de rent kränkande uttalandena i bilden och jag har även lagt med frågor. Som t.ex. Alla som gillar, Betyg A-F? Alla som gillar påståendet el frågan kan nu vänta sig ett betyg på sitt utseende i sitt eget flöde av den som fått frågan. Det är nu det blir intressant. För det är ibland uppåt 50-60 st som vill ha sig själva betygsatta. Ibland människor som inte ens känner mottagaren ifråga utan det handlar om att bedöma en bild då. Men även de närmsta vännerna. Som om jag skulle gå ut på stan eller gå runt bland mina vänner och säga Du är A, du är C du är D. Det finns en funktion i denna app som ger en rätten att vara anonym. Så mottagaren också kan råka ut för det som är i bilden ovan. Någon därute – hatar dig. Tycker du är ful, äcklig.

Tror ni att detta ”forum” är poppis? Jaaaa, det skulle jag verkligen säga att det är. När jag pratar med ungdomar i min närhet om detta så väcker jag givetvis deras önskan att gömma sig för mig då jag är en ”jobbig” vuxen. Då jag mest träffar mina spelare så är det främst killar som jag tagit upp detta med. I de här samtalen öppnar de sig efter ett tag. ”Alla” är där! ”Alla” gör så här.” Nu säger jag inte att de mobbar eller kränker men de betygsätter, de skriver ner listor på vilka tjejer som är snyggast i skolan, vilka vänner som betyder mest osv. Jag vet inte hur det är om killar är mer skonade från rent hemska uttalanden men detta är vad jag kallar ett forum för hat, mobbning och näthat. Och det är tydligen helt lagligt…

När tjejen i flödet får C och hennes kompisar runtomkring får B el A. Vad känner hon då? Vad känner killen som inte är med på ”bästa-vän”-listan där han trodde han skulle vara?

För två år sedan tror jag att jag räddade en tjej från att ta livet av sig. Jag varslade hennes föräldrar om vad som pågick. Hon är inte kvar på Ask.fm och ser utåt sätt ut att må ganska ok sist jag pratade med henne.

Appen och webloggan ser ut så här:

Ask-loggan på webben

Ask-loggan på webben

Mobbning, näthat och kränkningar har flyttat ut till att pågå dygnet runt. Och jag tror inte ungdomarna vågar trycka på Anmäl-knappen eller ens förstår att de borde.

Vad gör din dotter och son på nätet? Vet du det?

Tror jag stoppar här. Nu är det upp till er.

Kramas mycket <3

8 juli, 2015Permalink

Har fallit sönder och samman…

Varje gång gick jag sönder lite. Bit för bit så plockade ni bort det jag allra mest behövde. Min självkänsla. Att duga som jag var! Det som skulle göra mig till en stark levande individ. Vid varje ord ni skrek så blev jag mindre och mindre. Tänk er det där pappret ni knycklade ihop. Det var jag. Aldrig mer kunde jag rätas ut. Ni hade gett mig ärr för resten av mitt liv. Ni tog min tonårsperiod ifrån mig. Ni sargade mig varje gång ni uttryckte ert hat mot mig.

Jag har än idag inte kunnat reda ut varför ni valde ut mig? Jag vet fortfarande inte varför jag blev den som ni slog på verbalt? Den ni knuffade i korridoren? Den ni hotade att om jag skulle komma till fritidsgården så skulle ni skada mig?

Ni finns överallt idag!

Där vi bor känner många till varandra. Och varje gång jag ser er kommer känslorna tillbaka. Varje gång. Igår var en sådan dag. Du kom där med en barnvagn. Kan ha varit ett 2-3 årigt barn i vagnen. Du vände bort blicken.

Några av mina närmaste jobbar ibland med en av er. Tillsammans med en av dem som skadat mig mest. Jag undrar om hon vet att jag är närstående.

Känslorna av att fly kommer när jag ser er. Försöker hålla en fast blick. En blick som inte viker.

Ni har idag barn allihop tror jag…

Jag undrar om ni känner något? Känner ni något när ni ser mig? Vet ni hur rädd jag var under 6 år? Jag undrar hur ni känner som föräldrar idag? Hur känns det för er om er dotter eller son blir retad? Tänker ni någonsin på hur ni själva var då? Vad ni utsatte mig för?

Tänker ni tillbaka på gången då ni stod i gångtunneln och skrev att jag var en hora med blå färg. Vet ni att den var blå…det kommer jag ihåg.

Jag kommer aldrig att förlåta er. Det finns ingen tid som läker några sår hos mig! Den som påstår det har inte varit där jag varit. Ni var nämligen ett helt gäng. Ni var ca 5 st. Några värre än de andra. Jag kan inte förlåta er. 5 st från en och samma klass två årskurser upp. Ni förstörde hela mitt högstadium och halva gymnasiet.

Det började sommarlovet till 7:an. Det som skulle bli det mest spännande sommarlovet i mitt liv. Det var det mest fruktansvärda i mitt liv.

Jag var så rädd att jag skakade första cykelturen till skolan den första morgonen på högstadiet. Och allt jag trodde skulle hända, inträffade. Precis allt. Och ingen i skolan gjorde något. När det hade gått några veckor hade jag redan varit vid mina klasslärare ett antal gånger då jag inte kunde vara i korridorerna för ni skrek åt mig, hånade mig och ni t o m attackerade mig fysiskt. Jag blev då skickad till kuratorn.

Ni vuxna påstod att ni pratade med dessa plågoandar. Hos kuratorn så fick jag detta svar: ”Det är lugnt nu några veckor! De är på praktik. Du kan vara lugn nu några veckor” Här slutade jag för alltid att lyssna på vuxna som trodde sig kunna hjälpa, förutom mina föräldrar som gjorde allt de kunde. För vad var det för hjälp jag fick av skolan? De fick fortsätta att hålla på. De fick fortsätta att hota mig och kränka mig verbalt. Jag vet inte ens om skolan tog in föräldrarna till plågoandarna.

När alla andra gick till biblioteket för att göra grupparbeten satt jag kvar i klassrummet. Så rädd för att bli attackerad. Då blev jag kallad plugghäst av mina klasskamrater. Hur jag än gjorde så blev det fel. Jag dög ingenstans.

Ni som var mina vänner visste men vad skulle ni göra? Jag klandrar inte er.

Jag vet fortfarande inte vad jag gjort er plågoandar?

Idag 19 år senare kommer allt tillbaka till mig ibland. Ilska över att inte förstå varför det hände mig. Frustration över att inte kunna sova på nätterna. Änglsan för mina egna barn och barn i min närhet som jag tränar att de skall råka ut för samma sak. Tänk vilka ärr det gett.

Att gång på gång läsa i media att man förflyttar den mobbade istället för de som mobbar. Att gång på gång höra om barn som far illa i skolan, på fritiden och inom idrotten. Tjejer som blir kallade horor. Killar som blir slagna och utfrysta. Tjejer som på ask.fm skriker ut sin smärta över sina plågoandar som skriver anonymt till dem att de är feta, fula, äckliga, horor. Dessa tjejer som inget annat vill än att bli älskade för dem de är.

Idag undrar många varför jag inte kan säga Nej? Varför jag alltid räcker upp handen när något skall göras? Varför jag väljer bort mig själv? Vad tror ni själva?

Men det jag vill komma till är att jag kan idag tacka mina plågoandar för att jag inte hade varit den jag är utan er. Trots alla tårar. Vem jag hade varit utan er vet jag inte. Jag har dock kämpat och tvivlat på mig själv men jag är idag 36 år. Jag har tre barn och ett bra jobb. Är gift och lever ett ganska vardagligt liv.

Jag jobbar idag i Gotlands största innebandyförening som Barn –och ungdomsansvarig. Jag kommer ut till lag och pratar självkänsla. Jag jobbar med killar i olika åldrar och får dem att sätta ord på hur de kan uppskatta varandra för dem de är och inte för vad de presterar. Jag jobbar för att barn och ungdomar skall känna att de är älskade jag försköker lära dem att respektera varandra, öva självkänsla och utöva en idrott.

Kramas mycket <3

Tack!

En dag kommer du bara vara ett minne för vissa personer. Gör ditt bästa för att bli ett bra minne.
En dag kommer du bara vara ett minne för vissa personer. Gör ditt bästa för att bli ett bra minne.
7 juli, 2015Permalink

Jag är redo nu!

Denna vecka är det Almedalsveckan på ön. Jag har varit och lyssnat på en del av seminarierna och funderar mycket givetvis. Det finns en hel del att tala om. Jag har lyssnat till ämnen som CSR/hållbarhet, ledarskap, näthat, IT-utmaningar och idrottens utmaningar. Jag undviker idrotten och näthatet i blogginlägget denna gång då jag i normala fall skriver om det en hel del.

Jag jobbar i IT-branschen och har gjort det i 17 år. Jag har varit chef och/eller ledare de senaste 10 åren. Jag kommer i detta första inlägg från Almedalsveckan ta upp chefskrisen. Resterande inlägg kommer handla grabbighet på arbetsplatsen och värdegrundens betydelse för arbetsplatsen.

Chefskrisen – ja man kallar det så. 126 000 chefer förväntas gå i pension de närmsta 10 åren. Det är inget konstigt med det men det är också så att chefskåren har blivit äldre under 2000-talet. Samtidigt har antalet unga chefer minskat. Det är framförallt inom offentlig sektor som återväxten av chefer som har varit dålig. Vi behöver föryngra chefskåren om detta skall fungera i framtiden. Men det är inte så enkelt som det låter. Yngre behöver även vilja bli chefer. Jag tror att många skräms av chefsyrket. Men jag tror också att många inte får chansen som flera utredningar nu visar. Jag går tillbaka till mig själv här. Jag har varit chef. Det var mitt första chefsjobb, jag var under 30 år. Jag hade 10-15 medarbetare och min högsta önskan var att leverera! Att se mina anställda! Att lyssna till var och en av dom och lyssna till deras individuella behov. Att få individuell utveckling och att förändra världen.  Det är här det blir missmatch i strukturen. För hur mycket du än vill göra det som jag skriver om ovan så är fortfarande en stor del av chefsyrket att skriva dokumentation, fylla i rapporter och sitta i ledningsgrupper och otaliga möten. Ibland får du även mål som inte känns uppnåeliga.

Jag säger inte att detta är fel. Men jag säger att vi behöver omvärdera chefsyrket och ledarskapet för det som händer när man tappar sina medarbetare mellan alla dessa arbetsuppgifter är att de inte känner sig sedda och du känner dig otillräcklig. Jag tror att vi som kommer underifrån har andra värden som vi behöver ta vara på. Jag jobbade 60 timmar i veckan jag jobbade innan och efter normal arbetstid för att hinna med dessa arbetsuppgifter. Det är inte meningen att det skall vara så. Jag hade småbarn då. Jag hade egentligen lämning och hämtning på förskolan. Allt detta gjorde min man. Jag kan ärligt säga att min yngste son inte såg mig under de år jag var chef. Jag hade först en sådan glöd och energi som efter ett tag bara bestod i att hålla näsan över vattenytan och hemma var jag inte trevlig. Jag låg efter med det mesta. Efter att jag lämnade denna chefspost så startade några år av reflektion.

Jag skaffade en livs -och karriärcoach. Det är det bästa jag gjort. Jag är ledare inom idrotten och tycker att människor och utveckling av människor är det som jag brinner mest för och jag var tvungen att ta reda på vad det var som inte stämde i chefsskapet hos mig. Jag tror att jag satt fast i gamla strukturer men inte förstod det själv. I mitt första chefsjobb talade vi inte nämnvärt om utveckling av medarbetarna, vi talade inte om de individuella behoven varje medarbetare hade. Det fanns inte plats på agendan. Vi hade utvecklingssamtal och individuella utvecklingsplaner men vi gick inte ner på djupet av värderingar.

Ni företag och ledningsgrupper ute i vårt land. Om vi har en förestående chefskris- Våga satsa på oss yngre hungriga ledare och när ni anställer så skall ni göra det genom att berätta om arbetsplatsens värdegrund istället. Och det är där ni skall matcha rekryteringen. Satsa hellre på rätt personlighet än utbildning då utbildning i ledarskap el långa högskoleutbildningar egentligen inte säger någonting i denna fråga. Vad är det som säger att den mest välutbildade har det bästa ledarskapet? Titta er omkring i organisationen för att hitta potentialen. De kanske sitter i organisationen?

Jag har en inre kompass som säger mig att det ledarskap vi inte behöver idag är att styra hårt och med auktoritet utan det är att fullkomligt älska det du gör. Att det syns på dig att du älskar ditt jobb och att du kan ge det vidare till dina medarbetare. Att du inkluderar alla och ser att olikheter är en styrka. Att du är en förebild och lever som du lär. Att du leder prestigelöst. Och att du när du gör ett misstag erkänner det. Och att du givetvis vågar! Alla människor vill känna sig sedda, bli lyssnade till och vara älskade och att var älskad på på arbetsplatsen kan vara så enkelt som att bry sig om. Känner medarbetarna att man bryr sig om dem så känner de att de betyder något. Reflektera tillsammans med medarbetarna när det går både bra och dåligt. Att ständigt vara redo för en föränderlig värld och älska att driva förändringar. Är detta svårt? Nej, jag tycker inte det.

Jag har omvärderat så många saker de senaste åren och jag har inte bara blivit äldre till åldern utan även mentalt. Jag kan idag säga att jag har erfarenhet av många olika saker. Jag har varit med om allt från uppsägningar, outsourcingar, lyckade förändringar, misslyckade förändringar både organisatoriska och kulturförändringar i organisationer. Stora arbetsplaster, små arbetsplatser. Jag har gått på bakslag Jag har reflekterat. Jag har omvärderat. Och jag har hela tiden haft drivkraften att förbättra om saker inte fungerar. Mitt inre grävande har gett mig en självinsikt om mig själv, om mitt bemötande av andra och hur jag hanterar olika situationer. Vilka försvarsmekanismer jag har och varför de kommer.

Jag är redo nu!

Kramas mycket <3

Galenskap

 

2 juli, 2015Permalink

Vill ni vinna?

Att ställa den frågan till ett gäng spelare i tonåren plus minus några år yngre är kanske en av de dummaste frågor du som ledare kan ställa. Vad förväntar ni er för svar? Förväntar ni er att några räcker upp handen framför alla sina lagkamrater och säger nej. Ni som läste mitt förra inlägg vet nu att det är en väldigt liten del som faktiskt ser det som det primära med sin idrott, att vinna. Därmed inte sagt att de inte gillar att tävla för det är något helt annat.

Talar här nu om barn -och ungdomsverksamhet inte elit. Under mina år som engagerad förälder och ledare har jag hört flera ledare säga ”De sa ja på frågan om att de ville vinna så vi gjorde justeringar i laget under matchen!” På vems bekostnad frågar jag då? Vem kommer att gå segrande ur detta sätt att se på idrotten i ett längre perspektiv? Det är väl roligt för de 10-åringar som alltid får spela mot slutet av matchen för att vinna och de andra som får titta på? Eller?

Jag undrar lite då: Vad vann ni? Matchen? Vann ni alla spelares respekt? Mådde alla barn bra efter matchen? Hade ni koll på det?

Några år senare tittar ni er omkring i laget och ser att de spelare som inte fick spela när de var 10 år inte finns kvar i laget. Och ni undrar vad ni gjorde för fel. Jag har hört ledare som sagt. ”De klarade inte pressen!”

Frågar mig återigen: Skall barn och ungdomar klara pressen i något som skall vara roligt och lustfyllt. Dit de skall vilja gå flera gånger i veckan? Om nu målet skulle vara att ta fram elitidrottare i slutändan, hur många har ni tappat p.g.a. för tidig selektering? I o m att vi inte får fram så många till elitlagen kan vi inte då försöka att behålla dem så långt det bara går tänker jag. Ut på andra sidan kommer det kanske blomma fler. Skapa förutsättningar för de som bara vill ha roligt en period i sitt liv. Det går att träna dem i samma lag. Det går att träna dem var för sig. Va som är rätt och fel avgör ni själva med kompetens, halltider, metoder och era styrelser i ryggen. De vill vara med sina kompisar. De vill vara i ett socialt sammanhang.

Barn -och ungdomsledare idag behöver vara de bäst utbildade enligt mig. De behöver veta hur barn och ungdomar fungerar från ung till vuxen, vad som driver dem, hur deras kroppar fungerar i olika åldrar så att de inte går sönder och vilka existentiella problem de står inför när de växer upp. De behöver vara pedagoger. I skolans värld skulle det vara krav på pedagogisk utbildning för att undervisa. Dessa ledare behöver även kunna leda dem utifrån deras förutsättningar och inte ens egna önskningar. För det är inte för oss ledares skull som vi är ledare. Vi är väl ledare för barnen och ungdomarnas skull? Har ungdomarna fått en bra grund och tekniken sitter i idrotterna så kommer en elittränare kunna ta över dom och fortsätta arbetet och då handlar det om att behålla tekniken och fila vidare. Samt behålla den fysiska statusen på utövarna beroende på idrotten. Gör vi inte rätt från början så blir det svårt att ändra på det senare och framför allt när de är igenom de åldrarna då de lär sig mest.

Att dra det tills in spets som jag gör här är väldigt medvetet. Jag vill ha upp diskussionen i föreningarna. Jag vill att när era utövare kliver in i vuxenvärlden så har de fått en trevlig upplevelse av idrotten. Någon som sett dem, velat att de skulle komma till träningen och lyssnat på dem. Den som blivit bortselekterad eller inte fått träna på sina villkor har inte fått med sig det.

Låt ledorden vara ”Så många som möjligt så länge som möjligt och så roligt som möjligt” och tala gott om att utöva flera idrotter. Föregå med gott exempel ni ledare. Snälla sucka inte när killarna och tjejerna väljer en annan idrott idag och prata inte illa om andra idrotter. Se det som positivt att han eller hon vill träna.

Se dem.
Bekräfta dem.
Lyssna på dem.

Snart kommer ett nytt fotbollslag förhoppningsvis dyka upp på ön. Ett fotbollslag som inte är tänkt att konkurrera ut andra fotbollslag. Ett fotbollslag där det handlar om glädje och gemenskap och där ungdomarnas delaktighet och medbestämmande blir som en röd tråd genom lagets verksamhet. Det kan vara spelare som tidigare spelat det kan vara spelare som vill börja. Men allt handlar om att försöka behålla dem i föreningsidrotten. Att ge dem en meningsfull fritid. Det kommer tillhandahållas vuxna ledare och strukturen runtomkring för att låta ungdomarna utöva idrotten under ordnade former med ambitionen att träna en gång i veckan initialt och det kommer vara blandade åldrar. Just nu 14-16 år.

Vi har ett sånt lag i innebandyn också. Det finns en grupp spelare som spelar en gång i veckan för att de tycker att det är roligt. Ibland är de uppåt 8 st och ibland bara 4 st. Men möjligheten finns att komma och spela med klubba och boll. Vi öppnar möjligheten att behålla dom på deras villkor.

Vill ni veta mer om fotbollen eller innebandyn hör av er till mig.

Kramas mycket <3

 

20 maj, 2015Permalink

Det är resultatet som räknas, eller?

För föreningar som satsar mot högsta toppen och som vill ha en elit behöver satsa lika mycket på bredden. För att anledningarna till det är många. Utan bredd ingen elit. Det är nerifrån det börjar, det är bland barn- och ungdomsledarna i föreningarna som fröna måste sås och där vi lägger stommen till det som kommer. Det är de hårt jobbande ideella ledarna som behöver förstå hur barn -och ungdomsidrott skall bedrivas.

Det är hos de växande barn och ungdomarna som vi kan göra underverk. Vi behöver se till deras individuella utveckling, deras samarbetsförmåga, kommunikationsförmåga och framförallt deras önskemål.

Har just påbörjat eftersäsongsmöten med alla lag i föreningen. Det är 12-13 lag som jag, A-lagstränaren och min parhäst i Ungdomskommittén träffar. Vi tre sitter ner och pratar med föreningens ledare om hur säsongen varit för deras lag och för de själva. Om de har några funderingar el synpunkter och hur nästa säsong ser ut. Om något är klurigt och ibland tipsar vi eller resonerar oss fram till idéer och lösningar.

Jag blev alldeles varm i hjärtat när en av ledarna för ett lag beskrev målsättningen för nästa säsong. Så här sa han: ”Vi är det lag i Visby IBK som skall ha allra roligast.” För er ledare med resultatmålsättningar kan detta bli jobbigt. Det är nämligen något som denna ledare säger som är oerhört viktigt!

Det spelar ingen roll hur många matcher ni vinner, cuppokaler ni kniper eller hur mycket försäsongsträning ni har om ni inte har roligt. Det kommer nämligen även märkas om några inte känner att de passar in längre. Om resultatfokuseringen och drivet efter eliten tar överhanden och barnen och ungdomarna bara önskar träna ett pass i veckan för att han eller hon älskar alla sina idrotter och inte vill välja och då inte blir uttagen till matchen i helgen för att han eller hon inte tränat alla era pass. Är det roligt? Är det t.ex rimligt för 10-11 åringar att träna tre pass i veckan i en idrott? Är det rimligt då att även ha två idrotter till som kanske ställer samma ”krav”?

Det finns så många undersökningar, forskningar och experter som uttalat sig ang. barn -och ungdomsidrott. Jag valde att ta ut delar av en undersökning som gjorts bland idrottsutövande ungdomar mellan 9-15 år som publicerades 2013. Detta är bara en liten del av allt som skrivits om detta.

Syftet med undersökningen var: Undersöka hur barn som är aktiva inom idrotten mår 2013. Hur idrotten påverkar jaget, hur samspelet i gruppen fungerar, hur vuxna agerar förebilder samt vilka drivkrafter som är starkast inom idrotten 2013.
Målgruppen: Barn i åldrarna 9-15 år aktiva i organiserad idrott . Undersökningen genomfördes direkt med barnet med skriftligt godkännande av barnets förälder eller vårdnadshavare för deltagande.
Intervjumetod: 1100 onlineintervjuer.
Om vi nu tittar på hur ungdomen mår. Vad som driver ungdomen mm.
På frågan om vad du inte ser fram emot på träningen så är det frisvar. Svaren är varierande men man kan se vad som betyder något. Nästan alla vill gå till träningen men om det är något som man inte tycker är roligt så har man svarat:
•Ibland orkar man inte, eller om det är tråkigt väder •Om man är trött efter mycket skolarbete •Man kan ha haft en jobbig dag i skolan, och man är väldigt trött och seg i kroppen •Träffa kompisar
•Fysträningen •Uppvärmningen för då kör de alltid slut på en •Ibland är man trött eller har mycket läxor •Det är inte alltid roligt när det är dåligt väder •Vill träffa andra kompisar •Ibland är jag för trött eller vill göra nåt annat •Löpträningen •Tränaren är orättvis •Att inte hinna vara med kompisar

På frågan om vad som är viktigast i sin sport så svarar man så här:
tabell1
Här kan jag egentligen stanna för nu berättar barnen och ungdomarna vad som är viktigt. Det är inte att vinna matcher och cuper. Det är att utvecklas och vara med sina kompisar.

Men jag vill även visa vad de har sagt om sina tränare då de är en del av upplevelsen. 10% av de som svarade på denna undersökning har någon gång känt sig kränkt av sin tränare och undersökningen har plockat ut några kommentarer från dessa om vad som sagts.
Jag har känt mig kränkt för att:
•Inte fått varit med på matcher och cuper. Har nu bytt lag. •Han sa också att vi behöver vissa spelare för att kunna vinna. •Min tränare sa ”håll käften” •Jag gjorde fel en gång och han tog mig som exempel på hur man INTE ska göra inför alla de andra •Petat mig från topplaget och klämt in sin son istället •Skällt ut mig •Hånande kommentarer när man gjort fel •Tvingade mig att göra 100 armhävningar när gruppen jag var i på träningen förlorade träningsmatchen •Mycket bussigare mot sin egen dotter än oss andra •Gnällde på mig när jag gjorde fel •Satt mig på bänken toppat och jag inte fått spela trots att vi ska spela lika alla
•Alla får inte vara med och spela •Skriker negativa saker om jag gör fel

Nu kan detta tänkas vara trist läsning gällande tränare men upplevelsen av tränare och ledare är generellt mycket positiv men jag vill ändå ta upp det då 110 st har känt sig kränkta. I övrigt så pekar som jag sa hela undersökningen på att nästan alla vill gå till träningen vilket är fantastiskt roligt.

Det som driver motivationen hos våra barn -och ungdomar är till stor det gemenskapen och den egna utvecklingen inom idrotten.

För att på något sätt återkoppla till det som ledaren för ett lag i Visby IBK sa och göra en liten knorr där med mina egna ord så kommer vi har roligt om vi tränar och utövar idrotten på barnens och ungdomarnas villkor, under deras individuella förutsättningar och med deras bästa för ögonen. De vill utöva sin idrott med glädje och inte med tvång. Att låta alla vara med. Inte leta talanger då vi snabbt hittar dem som kommit längst fysiskt och det är inte ett mått på talang. Låt alla lyckas på alla träningar. Den lilla bedriften i det stora sammanhanget betyder mycket. Le och skratta mycket.

Jag avslutar med att citera Ola Mattsson, Rädda Barnens expert på idrottsfrågor. ” Ingen kan på allvar tro att en 10-åring utvecklas till en bättre spelare genom att ställas vid sidan medan kompisarna ska vinna matchen. Men vinnarinstinkten kan göra knasiga saker med vem som helst och därför är det viktigt att vi alla påminner varandra om vad barnidrott faktiskt handlar om: att ha kul, vara med kompisar och grunden för god hälsa”

blomma

Kramas mycket <3

 

 

 

4 maj, 2015Permalink